Hur säger man det?

Och det som skulle vara en trevlig avslutning, min sista kväll med gänget liksom känns bara... ja jag vet inte. Men jag blir ledsen, besviken på att flera av mina kollegor sitter med sina mobiler hela tiden. Och Han likaså, mest av de allihop. Kollar resultaten på hockeyn och jag har god lust att fråga varför han är där över huvud taget och inte stannade hemma. Jag dricker vin. Är den enda som tar dessert och vill bara hem.

Och än en gång tampas jag med känslor jag inte vill ha. Känslan av att få kliva åt sidan och där jag sagt att det är okej börjar det nu göra ont och skammen över den känslan kryper i mig. Man får inte känna så. Man får inte tänka på sig själv i stunder då det finns andra som är mer i behov. Och hur säger man det? Hur får man någon att förstå att jag inte är ledsen över att bli bortvald. Bara ledsen över att inte få vara nära. Och hur säger man att om jag inte får den näringen jag behöver... så dör jag. Som vilket liv som helst behövs näring och jag kan inte leva på konstgjord andning hur länge som helst. Men hur säger man det?

Jag kan inte se honom i ögonen när han torkar mina tårar. Vill bara gå och det är precis det jag gör. Vänder honom ryggen för jag vill inte han ska se hur det smärta mig. Vill inte vara besvärlig. Och när känslorna nästan bankar sönder mitt bröst och skammen är som värst är det han med de kloka orden och stora famnen som får trösta och prata förstånd med mig. Och han säger orden jag inte hittar själv och plötsligt blir allt så klart. Pratar om den där lilla flickan. Hon som känner sig övergiven och att det är hon som vaknar till liv. Men hur säger man det?

Vill så gärna göra rätt men vet inte riktigt hur. För hur gör man när man ställs inför dilemma man aldrig tidigare mött. När det inte handlar om svek, att bli lämnad för någon annan eller att inte vara älskad. Utan helt andra saker. Och fast jag vet så gör det ont.

Jag vill inte känna mig så här liten och övergiven.
Men hur säger man det?