Fragment av det som var!

När telefonen ringer tänker jag inte på numret på displayen utan svarar bara. Och jag förväntar mig nog att det ska kännas mer än det gör när jag hör vem det är. Men den där känslan som tidigare befann sig i mitt bröst finns inte längre där. All den där smärtan jag bar på så länge och kärleken jag aldrig trodde skulle ta slut. Den som plågade mig sönder och samman. Men inget finns där. Tomt.

Men det är ändå skönt att höra hans röst. Inte för att jag har saknat den utan för att det äntligen känns lugnt i mitt hjärtat. Att jag kan prata med honom och känna att det är okej. Att det som varit inte längre påverkar mig. Och det gör mig glad. Glad för hans skull för det han har. Glad för min skull för det jag har och han säger han önskar mig all lycka och jag vet att han menar det från hjärtat.

Han säger han är hos henne och i en tiondel sekund kommer frågan än en gång upp i mitt huvud. Den som malde och plågade mig så ofta. Vad har hon som inte jag har. Men i samma ögonblick försvinner den för det spelar inte längre någon roll.

Så många ord jag ägnade honom och vår historia. Hela den här bloggen har spår av det för någonstans ville jag spara små fragment av det när jag rensade bort det mesta. Nu är det bara minnen. Precis som han. Han kommer få finnas kvar. Men mer som en skrynklig lapp i fickan med ett hjärta på.