...sitter han där vid min sängkant och hans välbekanta doft sprider värme i mitt bröst. Och alla de där orden jag burit på som jag ville säga vill helt plötsligt inte komma fram. Jag vill bara krama honom och få vara där jag känner jag hör hemma. I hans famn. Och jag tänker när han pratar att om vi bara gjorde just det i de där stunderna som är svåra så skulle allt vara så mycket lättare. För då förstår jag. Men när inga ord sägs, när jag är ensam med alla mina frågor så gör allt så mycket ondare och allt blir så mycket större.
Vi har båda våra strider just nu att rida ur. Och jag vet att hans är så mycket större än min. Men så länge vårt mål är detsamma kanske det går ändå. För vi säger vi vill samma sak. Har samma längtan, samma förhoppningar. Men trots det, så menar jag mina ord när jag säger att min väntan kan inte vara för evigt. För kommer väntan att bli mig övermäktig... då går jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar