Vägen till lycka!

Ibland funderar jag på läkarvården och hur den fungerar egentligen och framför allt om de bryr sig om sina patienter över huvud taget. I snart tre veckor har jag varit utan mina piller och istället börjat äta hälsokost. Och det är som ni märkt ett kämpande. Men frågan är vad jag kämpar med? Är det utsättningseffekt av att ha slutat med de tabletter jag stoppat i mig i halva mitt liv även om dosen varit minimal? Eller är det biverkningar av hälsokosten jag börjat med? Eller... inbillningssjuka jag skapat av otryggheten av vetskapen att jag inte har den där tryggheten tabletterna varit för mig? I vilket fall kände jag att jag ville prata med min läkare om det. Läkaren som skrivit ut mina tabletter och som jag inte träffat på snart två år. Kanske jag skulle behöva gå i samtal igen just nu för att få lite stöd i min kamp?

Jag ringer vårdcentralen och talar om min situation. Att jag tycker det är mig övermäktigt just nu men att jag själv tror att det är övergående men det kanske vore på sin plats att träffa min läkare för att diskutera hur jag ska göra i fortsättningen. När sköterskan ringer tillbaka efter att ha rådgjort med min läkare är hennes svar chockerande....

- *****  säger det att om du mår så här dåligt är det bara att börja med dina tabletter igen. Dosen kan du reglera lite själv.

Ursäkta??? Inget erbjudande om att få komma dit och prata med min läkare. Inget samtal där han frågar hur jag mår, hur länge sen det är jag slutade, hur mycket jag åt när jag slutade. Inga frågor alls utan det är lättast att bara trycka i mig piller igen.

Jävla idioter måste jag säga. Och jag totalvägrade följa deras råd. Tvingade mig till en samtalsakuttid och tackade sen för mig.

Istället gick jag till biblioteket och letade bland alla de höga hyllorna efter böcker om ångestproblem. Jag har försökt tidigare men har nog varit så dålig vid de tillfällena att jag inte kunnat eller orkat ta mig till det som stått. Och jag har nog då också trott att piller var det enda som kunde hjälpa. Inga självhjälpsböcker. Idag vet jag bättre. Jag VET att det handlar om mina tankar, min egen oro och mina rädslor. Och där bland alla de färgglada bokryggarna stod den och liksom ropade på mig. Så för första gången sen skoltiden är jag nu bibliotekskund igen.

Det räckte att läsa de första sidorna så la sig ett lugn över mig. Jag tror jag har hittat precis rätt bok att läsa och jag tror också den kan hjälpa. För även om jag redan innan visste att det finns de som blivit helt fri från sin ångest utan tabletter har jag inte riktigt kunnat tro att det skulle gälla mig. Bokens första sidor fick mig att äntligen tro att det visst kan vara så.

En annan sak jag vet påverka måendet psykiskt är träning. Det vet jag ju eftersom jag själv varit instruktör i många år och vet att under de perioder jag tränat som mest också haft mindre ångest. Men det finns något jag alltid trott mer på än att stå i en aerobicsal och hoppa och det är löpning. Men min kropp har inte riktigt velat anammat detta fenomen. För även om min kropp varit i trim har den inte haft orken för löpning. Man blir ju liksom bra på det man tränar. Jag känner mig tung och flåsig efter bara hundra meter och blodsmaken i munnen har inte direkt gett mig blodad tand. Men jag har ju förstått att de som verkligen övervinner den där tunga biten i början blir frälsta.

Så igår drog Azita och en kompis till henne med mig ut i spåret. Hon lovade att vi inte skulle springa hela tiden men det enda jag såg av henne var hennes söta lilla rumpa som vickade sött framför mig på alldeles för lång håll. Och jag sprang. Jag flåsade som ett djur, benen kändes som klumpar och jag var övertygad om att jag skulle dö. Men långt där inne i min kropp kände jag någonstans att det där faktiskt var bra. Att jag säkert skulle kunna hitta till den där sköna känslan när man liksom viner fram. Inte just då. Men att det finns där.

Det blev 4,5 km och det firade jag sen i Azitas soffa med chokladpudding och vispgrädde.

Och ja... just nu håller sig både oro och ångest på avstånd. Det ger mig hopp. Att det kanske kommer att gå bra utan piller. Med en självhjälpsbok och löpning är jag i alla fall på väg åt rätt hål!