Och jag blir så trött på den där känslan som kommer. Oron som gnager i bröstet. Ångesten som lurar på mina axlar. Viskar i mitt öra "du har väl inte glömt mig". Och jag blir ledsen, rädd och så fruktansvärt frustrerad på att det ska vara så svårt att styra mina tankar så de inte tar färste och blir till den där obehagliga känslan. Ångesten som bankar i bröstet.
Om jag bara kunde förstå. Om jag bara kunde värja mig men hur mycket jag än vill så kan jag inte. Den sliter och drar i mig och jag förlorar alltid den kampen.
Och jag förstår inte. Varför ska jag behöva känna mig så ledsen när jag egentligen inte har något att vara ledsen över? Varför ska jag ständigt behöva kämpa emot de där demonerna?
Vet inte hur många dagar det är nu som jag ätit den där hälsokosten istället för min vanliga medicin. Och jag VET ju att det är den tryggheten jag saknar nu när jag inte längre tar den där lilla lilla dosen av de där förbannade pillrena. Jag vill INTE behöva stoppa i mig de bara för att jag ska kunna känna mig lugn.
Vill bara gråta. Krypa ihop och få känna mig liten. Egentligen skulle jag inte vara själv när jag mår så här och Azita har ringt och vill hämta mig men jag vet varken ut eller in. Känner mig bara så jävla patetiskt av att behöva må så här. Och det jobbiga är att det kan vända på nån timme. Rätt var det är så känns det okej och sen kommer de där tankarna över mig igen.
Ett ständigt kämpande med tankarna för att inte falla ner i det där hålet. Kämpa för att tänka rätt. Hur svårt ska det vara egentligen men det ÄR det!
Igentligen är det konstigt, att bara för att det kroppsliga sjukdomen sitter i hjärnan ska det vara mera skamligt än att ha tex diabetes. Depression är ett tecken på att hjärnan lider brist av signalsubstanserna dopamin och serotonin. En person som lider av för högt blodtryck tycker man ju inte är konstig för att den äter medicin för det. Heller inte en människa som äter medicin för sin astma.
SvaraRadera/Milla
Förstår precis vad du menar Milla och det där har jag gått igenom i snart 20 år i mitt huvud så det har jag liksom släppt.
SvaraRaderaDet jag mest tampas med nu är ju mer ångest för ångesten. Förstår du? Det är ju mer oron att bli dålig för att jag inte äter den där lilla dosen. Jag vet med mig att jag framkallar de där tankarna själv. Och då tycker jag att jag borde klara mig utan den där lilla dosen som jag VET varken gör till eller från.
Självklart skulle jag äta piller livet ut om det visade sig att jag verkligen behövde. Men jag tror någonstans att det inte handlar om DET just nu. Utan att jag bara behöver sluta oroa mig, sluta hetsa upp mig själv och framför allt lär mig att tänka rätt.
Massa kramar!