Likt klamrande fingrar...

...som gräver sig in i min hals. Ett grepp som hårdnar och jag försöker att kämpa emot. Det dummaste jag kan göra just då och trots insikt och flera års kämpande med logiken så kan jag inte tänka klart. Jag fortsätter gå genom butiken. Bestämda steg och försöker hela tiden andas och hålla mig lugn och upprepar ord likt ett mantra i mitt huvud. Jag vet så väl vad som händer. Och jag vet så väl varför. Och jag vet också att det inte blir mycket värre än så men jag inser mig besegrad när jag känner gråten i halsen och paniken gör mig mer ledsen än rädd. För jag är så trött på det där ständiga kämpandet. Med mina egna tankar. De där demonerna.

Jag var 18 år när första panikattacken kom. Kommer ihåg varenda sekund av den kvällen och framför allt varje dag efteråt som jag gick omkring och kände ständig skräck för nästa attack. Det blev början på ett liv med panikångest och allt vad det innebär. För att göra en nästan 20 år lång historia kort kan jag i alla fall säga att jag ätit medicin till och från sen dess. Inga mängder. Jag har alltid varit emot att behöva stoppa i mig piller för att må bra. Men accepterade att det kanske var det enda för att kunna leva ett normalt liv. Vet man inte vad panikångest är eller aldrig haft så kan det vara svårt att förstå vad det innebär. Och jag tänker inte förklara här heller för det kan vara så olika från person till person. Jag har klarat mig på minidoser av de där tabletterna och läkarna har ofta sagt att den där lilla dosen varken gör till eller från. Men det har varit min trygghet. Och jag har inte velat sluta helt heller. Har velat vänta till allt runt mig är lugnt. Tills jag känner mig trygg. Jag vet inte om rätt tid är nu men jag..... 

..... jag vågar knappt skriva det.... men jag har nog slutat nu. Jag glömde jämt. För jag mår ju bra. Tog när jag kom ihåg men då så liten dos att ja... kanske meningslöst, men det har varit min trygghet, min snuttefilt. Ångesten som kommer, paniken som klamrar sig fast ibland sitter mer i mitt huvud än någon annanstans. Alltså mer en rädsla för att bli dålig. För jag har varit riktigt dålig ett par gånger av panikångest och det är inget jag önskar min värsta fiende. Långtidssjukskriven så jag nästan miste jobbet. Åkt hem tidigare från en utlandssemester för att ångesten var så stark att jag stod vid poolkanten och skrek rakt ut. Det minnet har etsat sig fast och det är DEN känslan jag är livrädd för att få igen. Därför blir jag rädd, ledsen och panikslagen när mina tankar och känslor drar iväg med mig... som idag.

Jag ställer ner korgen. Tar upp telefonen och ringer Han med den stora famnen. Han bor i närheten och med panik i rösten och gråten i halsen frågar jag om jag får komma några minuter. Jag gör det man absolut inte ska göra i den situationen men jag lämnar butiken. Flyr! När jag kommer innanför hans dörr brister det och jag kan knappt prata av alla tårar och besvikelsen över mig själv. Min svaghet. För att jag inte tar hand om mig själv utan straffar mig själv genom att inte äta ordentligt, inte lyssnar på min kropp och det gör inte det här steget att sluta med medicinen precis lättare. Och det vet jag. Och därför blir jag också både arg och ledsen på mig själv för att jag har egentligen mig själv att skylla. Han får mig lugn igen. Som han alltid får. Som han alltid har fått och jag tackar högre makter för att jag har honom i mitt liv. När jag något lugnare står i hans hall för att gå kramar han om mig hårt och jag suger i mig av hans trygghet och styrka.

Känns som jag sprungit ett maratonlopp och jag vill inte gå hem till ensamheten. Så jag går hem till min älskade Azita och hon lagar mat till mig. Lagad mat som jag  nästan aldrig äter. Och sen får jag krypa upp i hennes knä och hon klappar mig i håret och smeker mig över ryggen. Sånt där som gör mig lugn. Och hon säger "vet du hur glad jag är att jag har dig" men det är ju JAG som är så glad och tacksam över att jag har henne.

Jag fortsätter kämpa lite till. Men jag är rädd. Livrädd. Trots att jag vet att de där demonerna bara sitter i mitt huvud. Att det är mina egna tankar som startar igång alla de där känslorna. Paniken. Ångesten. Jag måste bara komma ihåg att tankar inte är farliga. Men efter nästan 20 års kämpande har jag fortfarande svårt att tänka logiskt när de där händerna klamrar sig fast runt min hals.

Ibland hjälper det att låta den här låten gå på repeat i huvudet!

"In your head, in your head..."