Tears!

Jag blir väckt av telefonen tidigt. Det är min lilla iranska prinsessa och hon vill komma. Hon är ledsen och jag låter henne krypa ner brevid mig i sängen. Kramar henne och stryker hennes kind. Och jag vet så väl hur hon känner och jag försöker få henne att förstå att det är den där lilla flickan i henne som behöver tröst. Hon gråter och när jag frågar om hon vet vad hon är ledsen för säger hon att hon inte vet. Att hon bara känner sig så ensam.

Och det är precis så det är. Vi två, så lika. Med vänner runt oss som älskar oss. Inte är vi ensamma men ändå kommer den där känslan ibland. Och det gör mig så ledsen för hennes skull. För hon är den starkaste kvinna jag vet. Med ett bagage som ingen normal människa skulle orka bära. Och hon har åstadkommit mer än vad många gör under ett helt liv. Affärskvinna, ensam med två barn och alltid ska ta hand om alla andra. Klart hon behöver gråta ibland och att hon känner sig ensam.

Jag stryker henne över håret. Säger att det är okej att vara ledsen. Att det är bra att låta den där lilla flickan få komma fram. Och jag funderar på att hon också skulle behöva någon som honom med den stora famnen som hjälpt mig så många gånger i de där stunderna. Han som fått mig att förstå att jag har henne inom mig. Den där lilla flickan. Han som jag suttit så många gånger med och gråtit floder över sorgen i mitt bröst.  Samma sorg som hon bär.

Vi äter frukost ihop. Tar med våra hundar ut i det fina vädret och jag tror hon känner sig lite bättre till mods. För jag vet, att det är i de där stunderna man behöver få känna att man inte är ensam.

Jag ska aldrig lämna dig ensam älskade vännen!