En lördag!

Jag ska egentligen inte jobba lördagar men jag har varit hos min personal varje lördag sen vi öppnade. Det känns bra att titta till de lite, köpa med kanelbullar och lösa av de så de kan ta en paus. Frukosten idag åt jag med Azita i hennes butik sen lämnade jag henne för att ta hand om min egen. Sen gick liksom dagen av sig själv.

Och jag saknar. Hela tiden. Och även om det känns lugnare i bröstet nu när allt liksom börja falla på plats så är det fortfarande inte enkelt. Jag försöker verkligen att vara stark och han säger att han älskar mig för det. Att jag måste hålla ut lite till och att det snart finns all tid i världen för oss. Men jag kan ändå känna frustration när jag inget hellre vill än att få känna hans armar om min kropp men jag inte får det. Då spelar det ingen roll att han säger att han vill men inte kan just nu.

Jag svarar inte på hans sms. För jag är sur. Som ett tjurigt litet barn. Han skriver igen och jag svarar fortfarande inte. Tjurar. Då skriver han "du behöver inte svara, jag vet att du läser ändå". Då kan jag inte låta bli att le. Skratta åt honom. Och det är det jag älskar med honom. Att han kan få mig att skratta. Att jag har svårt att vara arg på honom. För innerst inne vet jag ju. Förstår att det är svårt just nu. Att han slits mellan det som varit och det som ska bli. Och jag respekterar det.

Men det gör inte mindre ont för det. Den där längtan sliter i mitt bröst men samtidigt är det skönt med den känslan. Det är ju kärlek. Jag önskar bara att sen var nu. Att allt det som måste gås igenom redan var avklarat. Men det kommer ta tid. Och jag har lovat att vara stark.

För honom kommer jag att vara det. Hans kärlek ger mig styrka...

Så därför har det varit okej att dricka vin i min ensamhet. Att sitta i soffan själv med fötterna uppdragna under filten. För jag vet att vår tid kommer.