Jag blir som ett tjurigt litet barn när jag saknar honom sådär fruktansvärt mycket och jag inte har tillgång till honom på det sätt jag önskar. Då blir jag obstinat och känner mig tvär och sur. Vill liksom straffa honom för min längtan. Fast jag innerst inne vet att han längtar lika mycket som jag. Men det spelar ingen roll. Har jag bestämt mig för att tjura så gör jag det.
Därför försöker jag upprätthålla den tjurigheten när han hör av sig på morgonen och frågar om han får komma förbi och ge mig en puss. Helst vill jag svara att NÄÄ jag vill inte ha någon puss fast riktigt så tjurig kan inte ens jag vara. Gör som du vill blir mitt svar. Lagom tjurigt. Och när han kommer och drar bort täcket från mitt huvud vill jag helst slänga mig runt halsen på honom, borra in min näsa i hans hals, där det doftar så gott men jag har ju bestämt mig. Han ska straffas för min längtan. Så jag behåller händerna under täcket.
När han bara några minuter senare lämnar mig ensam igen inser jag att nu längtar jag ju bara ännu mer efter honom. Och jag hade innan bestämt mig för att han minsann ska få plågas lika mycket som jag och få känna på hur det känns att sakna så jag hade inte tänkt att ta mig dit han befinner sig som jag brukar i veckorna.
Jag inser ganska fort att det är lönlöst att försöka stå emot. Hur skulle jag kunna låta bli att ta tillfället att få vara med honom när det inte finns något annat jag hellre vill? Så efter pussel med personal och lån av bil kommer jag likförbannat att tillbringa natten ihop med honom. För hur skulle jag kunna låta bli?
Men jag kommer nog att tjura lite ändå. Bara för ATT liksom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar