Så gick helgen...

...och jag har varit lugnare i hjärtat än på mycket länge. Helgerna brukar innebära saknad, längtan och frustration och en hel del oro men på något sätt har jag varit lugn. För han finns där hela tiden. Inte nära men ändå närvarande och det är så lite som krävs för att jag ska känna den där tryggheten. Saknar gör jag hela tiden. Det gör jag alltid när det gått några dagar sen vi sågs. Jag kan börja sakna honom redan när vi kramas hejdå. Men våra avsked gör inte längre ont. Kanske för att jag vet. Vet att han älskar mig som jag älskar honom. Att vi har kommit så långt på vår väg ihop att det liksom inte finns någon återvändo nu. För vad skulle vi vända tillbaka till? Vi vet ju båda vad vi har och vad som fanns innan oss. Och jag skulle inte vilja tillbaka dit. Och han visar mig hela tiden att även han vill stanna där vi är nu. Hos oss.

Så gick helgen och jag tillbringade stor del av den med min älskade Azita. Hon som fick plocka upp mig från det där hålet i fredags. Det enda som fanns kvar av fredagen i mig var den där jävla migränen. Och med den pulserande i huvudet tog jag mig som i ett töcken till jobbet i lördags. Jag lyckades hålla skenet uppe en stund så att i alla fall personalen fick komma iväg på lunch.

Så gick helgen och jag färgade håret och drack kaffe och Baylis i Azitas soffa. Somnade som ett barn ytterligare en natt brevid henne i hennes stora sköna säng. Och söndagen började jag med en promenad hemåt och frukost i soffan. Sen slog någon mig i huvudet och jag somnade och sov bort halva dagen. Men vad gör väl det när resten av dagen tillbringades vid ån på en filt med grillad kyckling i den varma solen.

Nu önskar jag att jag inte blir sittandes här utan kan göra lite nytta. Men soffan är allt för skön..