I´m burning!

Det känns nästan så. Han har tänt en eld i mitt bröst och den brinner bara starkare för varje dag. Och jag skäms nästan för att jag är så lycklig. För jag vet inte om jag verkligen är värd denna lycka men så tänker jag på de senaste månadernas väntan, den ständiga saknaden och oron om fortsättningen. Så jag lutar mig tillbaka nu och njuter. För jo... jag är värd den här lyckan.

Och jag tänker på hur annorlunda allt är. Att känslan, den där elden i mitt bröst är något jag aldrig tidigare känt. Inte så. Att jag varit förälskad är en självklarhet. Jag är ingen liten flicka längre så jag har hunnit känna den där känslan många gånger om och  blivit sårad och förälskad igen. Men jag har alltid gått vidare. För det har alltid varit något jag saknat. Alltid. Och ibland har det bara varit jakten jag velat ha. Det som varit svårt att få har triggat mig till bristningsgränsen. Ibland har jag fått mitt byte men tröttnat så fort det legat besegrat vid mina fötter. Så jag har vänt det ryggen och jagat vidare.

Det har funnits tankar och jag har ställt mig frågan någon gång nu också. Är det bara för det är svårt som jag så gärna vill stanna kvar. Är det bara det svåråtkomliga jag vill ha? Det ouppnåeliga? För det var ju det han var för mig. Och jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppen för att få honom. Men hur skulle det kännas om han blev min? På riktigt? Skulle skimret runt honom falna som det gjort runt alla de andra om han verkligen blev min? Jag behöver inte undra längre...

Jag älskar honom mer än någonsin. En trygghet har landat i mitt bröst och en självklarhet så stark när det gäller mina känslor att jag aldrig behöver tvivla. Det räcker jag ser honom. Hör hans röst. Då flammar den där elden upp i bröstet och sprider en glödhet värme i min kropp. Och jag njuter. Jag njuter av känslan, av kärleken, av glädjen och stoltheten han får mig att känna. Stoltheten över honom för han är det finaste som finns och jag vill visa upp honom för hela världen och skrika högt att denna underbara man är MIN!

Förlåt mig.... men jag befinner mig just nu i något slags kärleksrus. Jag vaknar snart. Men låt mig bara få flyta med lite och framför allt låt mig bara få ur mig orden. Jag behöver nog få se de på pränt för att riktigt kunna förstå att det här är sant och ingen dröm. För som jag skrev till honom...

"Om det här bara är en dröm så väck mig inte"

Han svarade...

"Då kommer du att få sova länge"

Jag älskar honom så och numera....  kallar han mig för sin flickvän!