Drive on the memory lane!

Jag har inte varit i någon av de där städerna på väldigt länge och det är inget jag heller tänkt på men nu sitter jag där i bilen och närmar mig de där platserna. Fast denna gången är målet något helt annat. Och inget av den där smärtan båda de där städerna inneburit för mig finns kvar. Inte ett spår. För nu är jag varm i bröstet av tanken på var jag snart ska befinna mig. I hans famn. Där kärleken finns.

När jag närmar mig det där hotellet vid rondellen ser jag också skylten mot sjukhuset och jag kan nu le åt det minnet. Kör förbi den stora parkeringen där jag stod och tittade ut flera gånger genom hotellfönstret och väntade på den där speciella bilen. Kommer ihåg känslan men den spelar inte längre någon roll. För det jag har nu och är på väg till är så mycket mer på riktigt att det jag kände då bleknar i jämförelse. Och jag är glad och tacksam för att det är så. Jag lämnar den staden bakom mig precis som jag gjort med det som var då.

Så närmar jag mig slutstationen för min resa. Och den staden gör mig lite mer vemodig. För smärtan jag kände då. Det var snö när jag var där. Nu är det grönt på träden och jag ser plötsligt hur vackert det är. Då såg jag aldrig det för de gångerna jag åkte igenom i hans bil var det sent och mörkt. Men det spelar ingen roll nu. För mitt mål denna gången är ett helt annat. En kärleksfull famn där jag känner en trygghet och kärlek jag inte kände sist jag var där. Något som är på riktigt och som jag aldrig behöver tvivla på.