Like a rollecoaster!

Det är ungefär så det varit. Rent känslomässigt. För ena minuten är vi nära igen och jag får gråta mot hans bröst. Säga alla de där orden som i dagar tyngt mig. Han kysser bort mina tårar, kramar mig hårt och får mig att förstå att det är lika jobbigt för honom. Och när vi skiljs åt gör vi det med en varm känsla i våra bröst och jag hoppas vi kan få leva länge på den känslan. Det tar bara några timmar så gråter jag åter igen i frustration. Men som alltid så möts vi någonstans på halva vägen och jag blir lugn igen.

Pizza i sängen, hans händer som smeker mina fötter så där som jag älskar. Hans starka armar runt min kropp och heta kyssar som tänder den där glöden i mig. Den där glöden som jag bara numera känner med honom och den är starkare än någonsin. I en smal säng, i en stad och i ett rum som inte är vårat men som blir vårt kärleksnäste för några timmar och just då spelar ingenting någon roll. Bara hans händer som kärleksfullt håller så där hårt om mitt hår när vi älskar. Hans fingrar över mina läppar för att tysta mina ljud. Och det är just de där stunderna som får oss att förstå att det är så vi vill ha det. Precis just så.

Och någonstans hoppas jag att jag inte behöver säga mer. Att det räcker med tomma hot från min sida för att han ska ta ett steg till framåt. Att den där känslan vi båda känner kan ge honom den där styrkan han så väl behöver. För jag vill inte behöva åka den där känslomässiga bergodalbanan mer. Mina friåk borde vara slut nu och jag börjar bli åksjuk.

Han kommer och besöker mig på jobbet och jag tror inte han förstår hur mysigt jag tycker det är. Hur glad jag blir av att få se honom. Sitta mitt emot honom och dricka kaffe och bara njuta av hur fin han är.

Jag hoppas bara jag slipper säga mer nu. Att alla ord om min frustration, min smärta och längtan sagts för en sista gång. Vill inte behöva hota mer. Och trots att min kärlek är starkare än den någonsin varit förrut kommer jag att vända mig om och gå om jag inte får ge honom den precis så som jag vill ge honom den.