Pettiwoman

... en sån upplevelse, när jag haft ett sånt där anfall av ångest och panik så sitter oron runt mig som ett skruvstäd. Jag hinner inte mer än slå upp ögonen så känner jag efter. Ja, så jävla dumt men det är så det fungerar. Jag känner efter och liksom letar efter den där känslan. Sitter den kvar? Kommer den igen? Och givetvis så finner jag den lurandes där i bröstet. Det är då jag vill ligga kvar i sängen. Gråta. Ringa mamma och be om hjälp. Men jag försöker vara en stor flicka och går upp och gör de där sakerna jag måste.

Som att ta mig till jobbet och fast att det är min älskade som hämtar mig och kör mig till jobbet kan jag inte le. Jag skäms över att behöva visa honom min svaghet men jag känner mig ändå lättad över att kunna säga honom att det inte denna gången handlar om oss. Eller om honom. Och han förstår.

Jag möter min personal för jag har kallat till möte. Jag lyckas bete mig som den chef jag ska vara men sen tar det liksom slut. Krafterna. För jag känner mig trött. Besviken och ledsen över att känslan från igår sitter kvar. Det är då jag måste vara snäll mot mig själv. Inte slå på mig själv. Bara acceptera att jag just nu mår så här. Helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Tycka synd om mig själv. Ja... jag gör det. Och jag tänker tillåta mig att tycka synd om mig själv idag.

Vill så gärna hitta styrkan i något annat än i de där tabletterna. Så jag funderar på att pröva hälsokost. Kanske det hjälper mot min fruktansvärda PMS också. Det borde vara snällare mot kroppen än de andra substanserna jag stoppat i mig. För vad ska jag annars göra? Jag är tydligen inte stark nog för att kunna styra tankar och känslor själv.

Idag måste jag ta hand om mig själv. Så jag tänker sluta tidigare. Hämta hunden på dagis och promenera i solen. Tänka snälla tankar. Klappa på mig själv.

Livet ska vara hårt... annars är det inte livet!