Och så blev det henns tur...

...att plocka upp mig. Se till så jag inte låg hemma själv med mina demoner klamrandes fast vid min kropp, sorgen i bröstet och ångesten som smyger allt närmre. Det slår aldrig fel men jag blir lika lamslagen varje gång. Och det spelar ingen roll att jag vet vilken tid på månaden det är. Det är lika svårt att värja sig ändå.

Så hon kommer och hämtar mig. Låter mig få bädda ner mig i hennes soffa och hon gör te och rostat bröd och ser till så jag har det bra. Och det släpper. Demonerna kryper tillbaka till sina hål och jag gråter inga tårar på hela kvällen där under filten i soffan.

Jag får krypa ner i hennes stora sköna säng och där somnar jag gott och jag är så oerhört tacksam för jag har denna underbara lilla Iranska prinsessa i mitt liv!

Tack snälla underbara!