Pettiwoman

Saknar, längtar och tiden känns som min värsta fiende. Vill den ska gå fort. Vill att sen ska vara nu och jag har inget tålamod just idag till att vara förnuftig och tänka klart. Tänka framåt. Vara en stor och duktig flicka. FUCK för duktiga och stora flickor. Jag vill gråta, krypa in i den där famnen där jag känner mig trygg, känner mig hemma. Men den är inte här och det sliter i mig. Vill skrika rakt ut. Skrika KOM HIT!!

Men idag lyssnar ingen. Jag försöker förklara och korta svar får mig att undra om budskapet gått fram. Och det är bara en av frustrationerna. Att inte kunna prata, kommunicera när jag känner behovet som störst. Att få glada tecknade gubbar när det jag behöver är lugnande ord viskade i mitt öra och armar som håller hårt i min kropp.

Vet att tiden kommer. Håll ut bara. Vänta lite till men det är inte lätt när det känns som jag väntat i oändlighet. Jag vet att det är värt det. Jag vet att det blir bra. Jag VET DET! Men det hjälper inte dagar som denna när saknaden är som ett tungt ok på mina axlar att bära. Inte dagar då jag känner mig trött och less och ensam. Så satans ensam.

Ibland hatar jag att behöva vara en stor och duktig flicka...