Ohh it`s monday!

Och jag vaknar med samma känsla i kroppen som jag somnade. Längtan. Den där som höll på att göra mig tokig. Ligger kvar i sängen. Vill inte sticka ut tårna utanför täcket. Vill ligga kvar och lyssna på regnet men mest lyssnar jag på alla fotsteg i trappen utanför. Hör hur porten öppnas och stängs och hela tiden hoppas jag på att min dörr ska öppnas men den förblir stängd. Men så ringer telefonen. Och bara jag ser hans nummer blir jag varm i hela kroppen. Han säger han vill komma förbi en stund.

Så öppnas min dörr till slut. Och fast att vi har träffats i flera månader nu så blir jag lika pirrig i magen varje gång jag ser honom. Känner hur jag liksom ler med hela kroppen. Han kryper ner till mig. Pussar mig miljoner gånger på halsen och jag myser, fnissar och drar in hans doft. Klamrar mig fast runt honom. Lyfter på täcket och låter honom få komma mig nära. Och alla dagars frustrerande längtan är äntligen över.

Inget är som att få vara med honom. I hans armar är jag precis som jag vill vara. Varm, mjuk och lycklig. Där vill jag stanna för alltid och tanken på att vi snart kan få vara så där nära, ofta och utan att behöva känna den där slitande längtan och frustrationen gör mig så oerhört lättad. För jag har våndats, oroat mig och plågats av osäkerhet och nu kan jag äntligen slappna av. För jag vet att hans ord är sanna och att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Får man vara så här lycklig?