Lördag!

Jag dricker alkoholfritt bubbel och försöker intala mig att det visst går att vara bland berusade människor trots att jag själv inte är i det tillståndet. Det är svårt. Helst med tre stycken väldigt glada och berusade tjejer som är på ett helt annat humör än jag. Och jag känner mig tråkig, trist och ganska utanför deras fnittrande. Inte för att jag inte unnar de att fnittra och ha kul. Bara det att ja inte riktigt är där.

Jag saknar min älskling. Så fruktansvärt mycket så när telefonen ringer och det är han kan jag knappt hålla tårarna borta. Talar om för honom hur jobbiga jag tycker de här helgerna är. Att jag önskar att jag fick vara med honom. Han säger han saknar mig också och försöker få mig på bättre humör. Säger att jag ska göra som honom... tänka framåt, tänka att vi snart har all tid i världen ihop men det hjälper inte NU när jag håller på att gå sönder av saknad.

Så står jag där i baren. Någon bjuder på drink. Alkoholfri. Jag tackar och går därifrån även om det kanske inte var det som förväntades av mig. Orkar inte vara trevlig som tack. Går förbi dansgolvet och inte ens musiken som annars brukar väcka mitt danssinne till liv lockar mig. Möter blickar. Ser hur det tittas och flinas men jag kan inte ens le tillbaka. Och enda gången jag känner ett sug i magen är när jag tänker på min älskling. Tänker på hur glad och tacksam jag är för att jag har honom. Slipper glida med blicken över rummet för att scanna av om det finns några lämpliga kandidater att lägga kvällens flirt på. Känner bara avsmak för alltihop. Just då. Vill bara hem.

Lämnar stället och beger mig hem. Hem till min ensamma säng men denna gången känner jag ingen besvikelse över att behöva krypa ner själv i sängen efter krogen utan bara tacksamhet. För jag vet att även om jag somnar själv så är jag inte längre ensam.