De där gubbarna i lådan har jag skrivit om tidigare fast inte här. Utan här... och här. Och det är något jag numera som icke singel inte direkt har behovet av. Konstigt vore väl annars. Den där bekräftelsen ska jag ju få av min älskling och för det mesta... ja för det mesta så ger han mig all den bekräftelsen jag behöver. Men de där gubbarna har en tendens att dyka upp ändå, utan att jag kallar på de. Och det är en skön känsla att känna att det rinner av mig likt vatten på en gås. Att jag inte längre triggas igång av det där flirtande utan mest blir förvånad av hur killar fungerar. Att de hör av sig efter flera månaders tystnad och liksom tror att jag fortfarande går omkring och trånar och längtar. Det känns mer förnedrande än smickrande.
Och det händer att det tillkommer nya. För trots att jag är upptagen både i själ och hjärta och inte längre uppmuntrar eller uppmanar till det där spelet dimper det ibland ner skamliga förslag och antydningar till vad som skulle kunna bli något av det där jag inte längre har något behov av. Och det besvärar mig. För jag vet inte riktigt hur man säger nej. Hur man visar "tack, men nej tack" Så jag blir tyst och hoppas att det är svar nog. Och så drar jag en lättnads suck för att jag inte längre behöver vara en del av det där spelet. Eller inte längre behöver nöja mig med att vara en i högen för de där gubbarna i lådan. För oftast är det precis det man är.
Men så finns det de jag vill ha kvar i mitt liv. För att de har betytt något. Inte varit en del av det där destruktiva spelet utan har varit en del av mitt hjärta... fast kanske ändå inte på just "det där" sättet. En sån person är Mart. Han som skulle bli min make. Han som skrev de fina orden och fick mig att förstå att han var en fin människa. Vi har aldrig träffats. Det är två år sen nu vi fick kontakt och han lever fortfarande sitt globetrotter-affärsresande-liv. Så frågan är om vi någonsin hade träffats. Han har följt alla mina turer av krossade hjärtan och vet även om att jag träffat mannen i mitt liv. Därför har vår kontakt också varit död sen flera månader tillbaka. Av respekt även om vi bara har en varm och djup vänskap.
Men jag vill ha honom kvar i mitt liv. Frågan är om han vill vara en del av det för när jag första gången efter flera månaders tysthet hörde av mig till honom fick jag ett ganska kyligt svar tillbaks Och han avslutade med "Your Ex husband" Jag kallade ju honom alltid min äkta make men nu finns det ju en man i mitt liv som tagit den platsen. Så jag antar att även Mart numera är en av de där gubbarna i lådan. Skillnaden är bara att när den här gubben i lådan dyker upp kommer det att göra mig glad, inte besvärad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar