Jag lämnar dig ifred...

Jag trodde det skulle vara lätt. När man väl finner någon som får hjärtat i brand. Att kärleken skulle göra allt enkelt och smärtfritt. Jag hade fel. Eller så är det bara situationen. Jag hoppas och önskar det men jag vet inte längre.

Har stängt av telefonen. För jag orkar inte längre vänta på ord, samtal eller glada tecknade gubbar. Kanske jag är känslig. Kanske ett utlovat samtal som aldrig kommer inte är en stor sak. Men just nu är det allt för mig. Det är det enda jag har. Samtal, sms och glada tecknade gubbar. Det är de enda halmstrå jag kan greppa om just nu. Kanske därför det blir extra påtagligt när det uteblir.

Och det gör mig ledsen. Att inte vara förstådd. Att behöva känna mig besvärlig, jobbig, krävande, kvävande och i vägen.

Så jag blir tyst istället. Stänger av. Stänger av telefonen för den är just nu min värsta fiende. Och jag hoppas att det bara är just nu. Att det är den här situationen. Att det inte alls är så här det ska vara.

Men jag vet faktiskt inte längre...