Och så kom hon...

... och tjoff, tjoff sa det så hade vi städat hela min lägenhet med allt vad det innebär på en timme och en kvart. Det som annars säkerligen skulle tagit mig en hel dag, ja om jag hade slutfört det alltså. Så skönt att ha det gjort. Vad skulle jag gjort utan min underbara vän som sparkar mig i röven ibland. Nu kan jag slappna av när det gäller det i alla fall. Slippa ha det som hänger över mig. I morgon är det en månads tvätt som ska tvättas.

Det finns annat som oroa mig just nu än städningen. Att jag fick lämna mötet tidigare i fredags pga min panikångest som höll mig i ett järngrepp. Chefen verkade förstå och berättade att han själv haft samma problem i unga ålder och att hans son också drogs med de där demonerna. Han sa att han tyckte jag skulle åka hem tidigare och ringde även när jag satt på tåget jag lyckades ta flera timmar tidigare än när jag egentligen skulle åka. De på tåget var så snälla och lät mig gråtandes åka med och lät mig tom få sitta i första klass. Men hur vet jag att chefen inte ser ner på  mig nu och kanske inte tror jag klarar av mitt jobb? Hur vet jag att han inte tycker det var oansvarigt av mig att dricka alkohol när jag vet att jag mår sämre av det? Jag kan bara hoppas att han inte dömer mig för en sån här händelse utan går på hur jag har skött mitt jobb hittills. Men orolig är jag ändå!