Han fattas mig!

Han frågar hur jag mår och jag försöker mest få dagarna att gå. Och nätterna. Igår låg jag i sängen redan klockan halv tio men när klockan blivit tre hade jag fortfarande inte somnat. Vred mig runt i den renbäddade sängen och hade ord malandes i mitt huvud på repeat. Ord han gett mig som nog inte var illa menade men som i vilket fall höll mig vaken hela natten. Klockan tre gick jag upp och gjorde varm mjölk med honung i och jag vet inte om det var den som fick mig att somna eller ren utmattning av allt grubblande.

Jag gör saker men tänker hela tiden på honom. Han säger han tänker hela tiden på mig också men jag har svårt att tro att hans längtan gör ont som min. För att glömma sprejar jag saker vita. Dammar sånt jag inte dammat på länge och byter glödlampor. Och så trösthandlar jag på Tradera. Idag kunde jag inte ens ta mig till jobbet. Inte för min längtans skull utan för att jag hade migrän. Men då kunde jag i alla fall dra täcket över huvudet igen och få fortsätta känna mig så där eländig.

En stund i parken med vänner, jordgubbar, kaffe och kakor fick mig att låta bli att gråta en stund. Jag har PMS så jag gråter inte bara av längtan. Men mycket längtan är det just nu. Och frustration. Och besvikelse över saker som sägs och över saker som inte sägs. Och över sånt jag har behov av men som inte finns i min närhet. Hans famn, hans läppar och de där mjuka händerna som smeker mig över ryggen.

Han fattas mig. Mer än någonsin...