Pettiwoman

Jag vet att det inte är så här det ska vara. Vet att det kommer en tid då allt blir lättare, annorlunda och liksom mer som den bilden jag har i mitt huvud av oss två. Men jag kan ändå inte hålla kvar den bilden när jag blir så där ledsen och saknaden och frustrationen tar överhand. Därför är det som en befrielse när jag väl får ha honom nära.

Han har huvudet på mitt bröst och armen om min kropp. Han säger att han skulle kunna somna där och jag känner att det är precis så jag vill ha det. Honom på mitt bröst. Men trots glädjen över att få ha honom hos mig så kommer tårarna över den senaste tidens frustration. Över saknaden och över att han inte finns där som jag vill att han ska finnas. Och jag älskar hur han hela tiden torkar mina tårar. Stryker med handen över mitt ansikte och lyssnar på mina ledsna och frustrerande ord som jag hulkande försöker få fram. Och han lovar att han fortfarande finns kvar och bedyrar att jag inte alls är den där språngbrädan som jag ibland är orolig att jag är.

Och jag känner mig lugn. För jag ser på honom att han älskar mig. Jag känner det i hela min kropp när vi är nära. Och jag vet att det bara är en tidsfråga så blir allt lite lättare. Små, små steg framåt och jag måste respektera att vissa saker måste ta lite tid. Och det är nytt för mig. Att inte vara den enda. Att han har två fina barn att ta hänsyn till. Och för deras skull kan jag vänta.