....än jag blev lovad sitter jag till slut i den där stolen. På samtalsakuten som inte blev något akut samtal. Och jag befinner mig inte riktigt där känslomässigt heller som jag gjorde just då när jag var som mest i behov av det där samtalet. Så det och att kvinnan inte riktigt inger det förtroendet jag förväntade mig gör att hela den där timmen känns lite krystad. Jag maler liksom mest på för att det inte ska bli tyst och för att tiden ska gå. Men jag vet också att jag lika fort kan trilla ner i det där hålet igen och då kommer det att kanske vara skönt att få ha den där kvinnan att ventilera med. Det blir fem gånger nu över sommaren sen har jag fått tid hos en annan kurator så var jag befinner mig känslomässigt när det är dags visar sig.
Vi pratar om min ångest. Mina svårigheter att inte kunna stå emot den negativa spiralen jag ibland låter mig dras med i. Och så handlar givetvis mycken om honom. Om hur min dåliga självkänsla påverkar min oro över att bli övergiven och lämnad. Om hur jag ska hantera allt detta nya jag ställs inför. Om hur jag tänker och känner inför vår kommande gemensamma framtid. Den jag ibland är så orolig ska försvinna innan vi ens har hunnit starta den. Men trots att hon inte är han med den stora famnen som jag tillägnat alla mina andra samtal till tidigare säger hon ändå saker som får mig lugn. Ger mig lite hopp. Så jag kommer ge henne en chans och träffa henne för fler samtal.
Nu är min älskade mamma och syster på besök så jag har tagit ledigt ett par dagar för att kunna umgås lite med dem. Idag har vi bara tagit det lugnt, fikat på stan och gått i fina parken. I morgon hoppas jag vi ska kunna ta oss ut till havet och mysa lite på stranden. Och så hoppas jag att min älskling kan ta sig tid någon dag och komma förbi och säga hej. Jag saknar honom så!
Syster o jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar