Up in the sky!

Oftast svävar jag uppe bland de rosa molnen nu för tiden men så ibland kommer de där stunderna, eller dagarna då det mest känns som jag befinner mig på en ostadig luftfärd och av de där söta små rosa molnen återstår bara massa luftgropar som gör mig illamående. Jag vill inte alls befinna mig där uppe i det blå då. Och alla de där små fjärilarna i magen har förvandlats till en orolig bisvärm och det mjuka fluffiga i bröstet har blivit en stor klump i halsen som ständigt gör mig gråtfärdig.

Jag hatar de dagarna. När mysig längtan blir plågsam ensamhet. När framtidstro och förväntan blir olidlig väntan. När inte glädjen längre skuttar runt utan mera slår bakut och jag inte kan värja mig från tankar och känslor jag helst vill slippa.

Och det ska jag hantera själv. Vara duktig och stark. Ta hänsyn och förstå. Och jag försöker och jag blir lika besviken på mig själv varje gång när jag misslyckas.

Ibland känns det som jag står på kanten. Vill ge upp och kapitulera och något i mig säger att det kanske skulle bli lättast så. Skulle krävas så lite för att knuffa mig över den där kanten men något håller mig kvar. Balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Vill så gärna orka den lilla biten som är kvar men behöver också så mycket något att klamra mig fast vid. Och jag ber om det om och om igen och när det känns som min vädjan inte hörs... det är då jag känner jag snart ger upp.

Snälla ge mig något att hålla fast vid...