Jag flåsar lite mindre nu. Orkar lite mer och lite längre för varje gång. Azita svävar fram som en liten älva över skogstuvorna och jag känner mig liksom mer som Dunderklumpen. Men jag bryr mig inte. Det är skönt och tankarna lättar och den där klumpen i magen försvinner för en stund. Den som idag blev större pga ändrade planer. Att inte få ses som planerat och jag känner lite hur luften går ur mig. Inte för att jag inte förstår och respektera... utan för att jag på något sätt hela morgonen hade en känsla i magen att det skulle bli just så.
Så jag tror det är dags igen. Att liksom inte leva så mycket i det som kanske komma skall utan vara mera här och nu. Jag tar ett, två, tre steg tillbaka. Jag finns här. Men liksom kanske mera ute i periferin.
Och det är då det är bra med vänner. Vänner som Azita. Som igår lät mig få stanna kvar hela natten. Ligga bakom henne och vi kunde analysera ihop. Ni vet det där om manligt och kvinnligt. Jämförde våra sms i telefonen. Vem som fick svar först och det var skönt att få höra att ja... du är överkänslig just nu. Så därför kommer jag att sluta att analysera. För jag orkar faktiskt inte lägga mer energi på det.
Och jag behöver få komma bort lite. Jag behöver miljöombyte och trevligt sällskap som jag skrev till min fina vän Jens. Han som fått finnas där så många gånger när jag behövt någonstans att bo. Och han och dottern Alma har alltid haft en dörr öppen för mig. Så han önskade mig välkommen i helgen om jag ville åka till Stockholm och han lovade att göra den där underbart goda äppelkakan han är så duktig på.
Jag behöver mina vänner mer än någonsin just nu känner jag...
Jens o Petti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar