Irrar omkring i en snårig skog av känslor. Söker efter något att hålla fast vid. Något som känns logiskt och som jag kan förklara för mig själv med bara enkla ord. Men jag hittar inget svar. Inget bra svar med enkla ord. Bara massa känslor som jag ska försöka förklara både för mig själv och för min omgivning Allt blir som en enda gröt och orden fastnar i halsen tillsammans med gråten. Allt som borde vara så enkelt blir plötsligt komplicerat. Det som borde vara något mysigt och varmt kan helt plötsligt kännas som en stor grå blöt massa inom mig. Längtar efter en famn som jag kan känna mig trygg i. En famn som finns där när jag behöver. En famn som får allt att kännas så där enkelt, varmt och mysigt. Men just nu känns inget bara enkelt.Känner mig vilse..
Det var ju just det jag sa och nu har du också insett det.
SvaraRaderaFrågan är om du och jag någonsin kommer att finna det vi omedvetet söker efter. Och när vet vi det i så fall?
Jag tror det handlar om att våga! Våga ta emot de där känslorna när de väl kommer. Våga blotta sig själv.
SvaraRaderaMen har man blivit sårad är det svårt att våga känna igen!
Äh! Skitsnack.
SvaraRaderaDet beror på hur man är som person!
Vissa kräver mer bekräftelse än andra för att må bra, men det räcker ändå inte!
Det handlar om att fort tröttna och leta vidare efter nästa kick.
Ja eller att helt enkelt hitta RÄTT!!!!
SvaraRaderaNär du hittar den personen du känner är rätt så kommer du inte behöva den bekräftelsen mer än från den personen.
Man kan få bekräftelse på så många olika sätt och viss bekräftelse kommer man alltid att behöva.
Men det där kan du och jag älta i evighet. Du har din uppfattning och jag min, det vet vi ju redan, eller hur?