Om vågskålen!

Jag är trött på spel. Det där spelet som vi alla har spelat och som jag ibland funderar på om man alltid måste vara en del av. Jag bestämde mig tidigt med honom att jag inte skulle vara en del i det där men frågan är om det inte ligger i det undermedvetna och ändå gör sig påmint ibland. Att spela svår, vara sval och inte visa sig svag eller vara för PÅ. Fy fan så trött jag kan bli på det.

Eller den där vågskålen man ständigt verkar befinna sig i. Att känna att jag är den som längtar mest. Jag som älskar mest. Att det inte är jämnvikt. Men jag vet att han har känt detsamma någon gång. Den där gången han befann sig i en skog långt bort och min telefon helt plötsligt dog. Men jag tror det är enda gången han fått känna på den där känslan. Fast vad vet jag? Som han nyss sa... hur kan andra säga vad jag känner?

Det är liksom en tävling där det aldrig kan utses någon vinnare. Och jag vet så klart att det bara är en känsla. Inget som har med verkligheten att göra. Men ibland är det inte mindre frustrerande för det. När jag känner det som att jag är den enda som inte står ut med väntan. Inte står ut med att inte få vara nära. När det är jag som bönar och be och responsen inte är den jag önskar.

Jag hatar den känslan...