Att inte riktigt veta hur?

Inte ens vi är beskonade. Hur förälskade vi än är och hur bra vi än har det så kommer det till slut. Det där som liksom hör till när man är två. Men för mig som varit själv så länge är det som att uppleva allt för första gången. Och jag är inte van. Hur jag ska hantera mina känslor, min besvikelse eller våra konflikter.

Kanske det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Men mest handlar nog det om att jag har en bild i mitt huvud om hur saker ska bli eller vara som jag inte är tydlig med att förmedla utan förväntar mig att han ska förstå. Då krockar det liksom. Och så handlar det om mina förväntningar. Inför de här dagarna. Han och jag första gången själva liksom på riktigt. Klart jag blir besviken när det inte blir som jag hade hoppats. Ingen stor grej men ändå. Och så länge han visar att han förstår och vi kan prata är det okej. Men det är svårt. För jag vill så gärna att allt ska vara lätt och bli rätt och när det visar sig att även vi som levt på de där fluffiga rosa molnen måste komma ner på jorden blir jag lite rädd. Och det är nog det som är mitt största problem just nu. Att inte våga lita på och känna mig trygg med. Och det sårar honom såklart. Men jag är inte mer än människa och mitt bagage och min osäkerhet är något jag måste jobba med.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att han gör detsamma. Vi har precis börjat den här resan och vi har mycket att lära av varandra, om varandra.