Känns som jag irrat bort mig. Tappat mig själv och inte riktigt vet vem jag är längre. Ett sista samtal i den där fåtöljen idag gjorde gott. Jag tror att jag gick därifrån lite starkare, med lite mer insikt och jag tror att jag hittat en bit på den där vägen för att finna mig själv igen. Jag tror att jag grät ut det sista av den där frustrationen och slängde den tillsammans med det tårdränkta pappret i papperskorgen.
Det är något lugnare i bröstet. Känslan av att jag klarar det här är något starkare och jag tror att den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet... fortfarande ropar, men jag kan trösta henne själv. Ge henne kärlek och uppmärksamhet. Eller... jag ska göra så gott jag kan för att ge henne det.
Jag kommer att hitta mig själv igen!
"den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet". Det är just den lilla flickan jag jobbar med att få bukt med just nu.. Kram
SvaraRaderaDet är "henne" vi alla kämpar med tror jag, mer eller mindre.
SvaraRaderaKram
Det kommer du att göra. Tvivlar inte en sekund på det.
SvaraRaderaKram!
Jag hoppas du har rätt!
SvaraRaderaKram