Och så plötsligt så går allt så fort..

...och inte bara den lilla stunden han åter är i min famn utan sånt runtomkring som jag trodde jag skulle behöva fortsätta att vänta på. Och jag hinner inte riktigt reflektera. Varken över att han nyss var hos mig, naken i min säng eller över det han säger. Jag vill hålla honom kvar. Få stanna i den där stunden och massa frågor som snurrar i mitt huvud som jag vill ställa men jag gör inte det. Jag bara ler. Och försöker hålla kvar hans värme under täcket när han måste lämna mig igen för att åka och jobba. Jag ligger kvar i sängen och tänker på det han frågade...

-Var det inte värt att vänta?

Och jag svarar det första som kommer upp i mitt huvud... att det vet jag ju inte ännu. För hur ska jag veta det? Vi har ju inte ens fått vara tillsammans på riktigt. Det finns en bild i mitt huvud om hur jag vill det ska vara. En bild och en önskan om hur jag vill ha det med honom. Men där kommer också rädslan och oron. Den där som jag försöker ignorera för varför oroa sig för sådant du inte vet något om? Kanske för att viljan är så stark. För att jag längtat så mycket efter att få vara där jag är just  nu. Med någon jag älskar så högt. Med någon jag har ett sånt enormt behov att få vara nära och få tillbringa tid med. Men hur vet jag? Att den tiden finns. Jag är rädd för att inte få plats. För jag vet ju. Jag är inte ensam. Och det är något helt nytt för mig.

Jag kan bara hoppas att han någonstans har samma bild av oss som jag har!