Äntligen!

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!