Om orden som inte sägs!

Jag vet inte vad jag ska säga. Orden finns där inom mig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de. Om det pratade jag igår men den där kvinnan jag träffar just nu för att få stöd. Om att jag håller inne med ord jag behöver säga. Av rädsla. Av oro över att vara besvärlig. Därför svarar jag inte på hans sms. Därför tar jag inte upp telefonen när han ringer. Jag vet att det är fel men ibland måste jag visa när det känns som att orden inte räcker till. Visa hur det känns att vara utestängd. För det är så jag känner det ibland. Hon sa att jag måste prata. Berätta hur jag känner och tänker. Fråga om det jag vill ha svar på.

Det är svårt. Att inte veta hur jag ska använda orden i min mun. Så jag gör det jag kan. Skriver. Och jag skickar honom en länk till mitt hemliga ställe där jag kan använda orden som jag vill. Så han kan läsa om mina tankar. Utan att behöva komma med svar. Även om jag önskar att han gjorde det. Och det är ofta så jag gör. Skriver till honom när orden inte kan sägas. Här inne. På andra ställen. Men jag vet inte ens om han läser de men då får jag åtminstone ur mig de. Fast vi borde prata men där vi befinner oss just nu finns ibland inte utrymme för prat. Inte tid. Inte tillfälle. Så jag skriver och hoppas att han någon gång läser de där orden jag tillägnar honom.