Snart tar jag fredag!

Ett litet möte till sen drar jag hem och tar fredag. Jocko är hämtad så han ligger lite dulen här neranför mina fötter och luktar hallon i munnen igen. Mattias vill ta ett glas vin i kväll och jag har lovat att fundera på saken. Fredagarna är jag helt slut och orkar knappt annat än sitta med fetröven i soffan så jag får se om jag helt enkelt orkar ta på fredagsflinet och ge mig ut i kvällsvimlet.

"Det blir som en fredagsfika fast lite senare" försökte han locka med. Joo fine! Vet väl hur det slutar.

Är det bara jag som är som en klubbad säl på fredagarna efter en hel veckas jobb?

Ingen kanelbullefrisyr Willie...

...men jag har faktiskt håret uppsatt idag för första gången på över två år. Det var då jag lät mina långa lockar falla för saxen. Men nu har de små testarna i nacken blivit så pass långa att jag idag lyckades få upp de med ett litet spänne. Ja inte så tjusigt som bruden har det på bilden... ännu, men det kommer väl. Ibland funderar jag på att sätta i extensions bara för att få känna på hur det är att ha långt hår igen men då skulle jag nog vilja gå till en sådanadära kändisfrisör så jag vet att det blir snyggt gjort. Finns inget fulare än dåligt isatt löshår enligt mig. Men nej... känner jag mig själv rätt kommer nog de där nackhåren att ryka nästa gång jag är hos frissan ändå. Har liksom inte tålamodet att vänta på att det ska växa ut.

Nog om hår!

Sitter på kontoret, kaffet och morgonmötet är avklarat så nu ska jag ta tag i dagens sysslor. Ringa och boka upp nästa vecka som blir i Östhammar, Uppsala och Norrtälje. Har jag några läsare från dessa städer tro?

Jocko lämnades till veterinären i morse för storstädning av den lilla munnen så när jag hämtar honom i eftermiddag är han pussvänlig igen. För min egen del står ett möte med psykologen på schemat och det ska bli skönt för förra veckan var det inget och det känns. Jag bubblar av saker jag vill prata om.

Nähää mina vänner, plikten kallar!

Ha en sjukt bra dag!

Ett år senare...

...och spåren finns fortfarande kvar. Tänk vad tiden går fort. Tänk att den till slut skyndade på lite så att avståndet blev större. Distansen. Men när jag ser på dagens datum och vet att det var nu, för ett år sen, så känns det. Och jag inser att det inte gått en endaste dag sen då... inte en endaste utan att en tanke vandrat åt det hållet.

Spåren finns där, i hjärtat, i mitt huvud och mitt bröst. Det är väl så det är med händelse som är lite utöver det vanliga. Sånt som påverka en lite mer än vad man trodde det skulle göra. Så kort tid, men så intensivt. Ser på datum på bilder, från första bilden till sista och det är bara några veckor i mellan. Och ändå...

Och jag funderar, hur mycket minne av mig finns kvar?

Nu är det KRIG!

Okej, är det så här han vill ha det? Vill han ha krig ska han få KRIG!! Jag tänker blogga skiten ur den där lilla patetiska skiten. Tror han att någon vill läsa hans skit!

Hahaha nädå! Jag tänker med nöje följa min galne lillebrors upptåg nu när han tagit sig in i bloggvärlden. Jag kan ana en VISS mån av ironi men jag skulle inte kunna förvänta mig något annat när det är min egen lillebror.

Så här har ni en ny blogg att följa. Jag har inte en aning om vad han kommer att leverera men jag ska med spänning följa det här spektaklet!

Välkomna till BlondinTimmie!

Rain!

Jag är trött. Huvudet känns lika tungt och svart som den milslånga asfalten jag åker fram på och vindruttorkarnas hypnotiserande rörelse får mig nästan att somna vid ratten. Vrider på kall luft och blåser i ansiktet för att kunna köra de sista milen hem. Arbetsdagen har flera timmar kvar men jag är trött... och less. Två bra dagar har följts av två tunga dagar. I mina mått räknat.

Jag kryper direkt ner i sängen när jag kommer hem och somnar tungt. Vaknar först fyra timmar senare av ett sms att han tänker på mig också och jag får le för första gången idag. Kroppen känns fortfarande blytung men magen påminner mig om att det är dags att äta. Åker och handlar och sån underbar känsla att äntligen kunna stoppa ner vad som helst i korgen utan att behöva tänka för NU har äntligen lönen från förra jobbet kommit. Det blir märgben till Jocko att festa till på och jag stoppar ner en Ben&Jerry glass till mig att gömma i frysen till något tillfälle när jag ska belöna mig själv!

I kväll blir det fruktsallad som belöning men först en varm skön dusch sen ska jag mysa ner mig i soffan i morgonrocken, jobba undan lite, ta en kvällsmacka och sen bara mysa och njuta av att få vara hemma igen.

Vilken är er favorit Ben&Jerry glass?

Take care of you heart...

...when you play that game!

I will...

Det krävs så lite!

För jag kräver ingenting. Därför räcker det med så lite. För att göra mig varm. Saknad jag försöker tränga undan. Längtan jag inte riktigt vågar förmedla. Men så försöker jag förklara, med ord som jag burit på länge, som behövde komma ut.

Och jag kan inte sluta tänka på orden han sa första kvällen i min soffa, med mina armar om honom och jag nämnde det där med hur saker och ting är...

"Jag tror inte på enkelt"

Men ibland är det enkelt. Som när jag får värmande ord och jag känner att det liksom räcker. Just nu räcker det. Jag behöver inte få mer än så och det känns okej. Blir varm i bröstet. Blir varm av hans fina ord om mina bokstäver och jag hoppas han förstår. Att jag finns här. Att jag förstår. Kanske inte för evigt för jag kommer aldrig mera låta någon sätta mig på "on hold" men just nu är det okej att bara vara här. För att jag själv vill. För att jag tycker om att ha hans armar om min kropp. För att jag tycker om att få vakna innan honom och ligga och smeka hans skäggiga kind.

Nu lämnar han Sverige. Jag hoppas att han sänder mig en tanke, att han inte glömmer bort mig och jag hoppas att när han kommer hem med solbränd hy att jag får träffa honom igen. Få kyssa de där varma läpparna. Få känna hans kropp mot min. För jag saknar det. Ja, jag gör faktiskt det.

Jag kan bara hoppas att jag får träffa honom igen!

Han gör mig varm...

Dagar som de här...

....blir det allt för uppenbart att jag stickat mig en tröja av mitt eget livsmönster och den börjar bli alldeles för trång. Dagar då det finns den där tiden, allt för mycket tid att tänka och analysera och jag blir skrämmande medveten om tankemönster jag borde bryta, beteende jag borde bryta men har man stickat sig själv den där tröjan och följt det där mönstret så intensivt är det liksom svårt att krångla sig ur den där allt för trånga tröjan.

Jag vill förändra, göra om och kanske inte alltid göra rätt, men bättre. Det finns mycket. Jag lovar! Små saker, stora saker, en del kanske obetydliga saker, en del kanske avgörande saker. Vet bara inte var jag ska börja?

Känner bara att den där tröjan behöver bytas ut. Hitta ett nytt livsmönster och börja om på nytt.

Jag vill inte behöva sitta där när jag har allt för mycket tid, som i dag, på väg någonstans, klandra mig själv, banna mig själv för känslor och tankar jag har som gör mig ledsen. Det handlar om saknad styrka, om saknad närhet och en känsla av obetydlighet när den närheten inte finns där. Om svagheten jag bär på som får mig att tvivla på min egen kapacitet. Tvivla på mig själv på alla plan. Att inte duga, att inte få den bekräftelsen jag behöver och utgå från att den skulle vara bevis på att jag är någon.

Och allt handlar om livsmönster. Ett långvarit sådant.

Men jag är medveten. Och det är en styrka i sig. Och så länge du är medveten kan du förändra.

Jag vill förändra...

Jag vill förändras...

Multiinlägg!

Alla dagar ser liksom lika ut här ute i säljarland. Vaknar i en hotellsäng, går en runda med hunden, hotellfrukost, jaga kunder, slappa på hotellet, sova. Ja och så börjar det om igen. Måndag till torsdag, over and over again. Nej jag klagar inte, bara konstatera att jag kan sätta på autopiloten så går allt bara av sig själv. Men det är ju inte alla dagar jag får äta lunch med kunderna som jag skulle göra idag fast nu ringde han och undrade om vi kan ta det i morgon istället för han hade fått förhinder. Och visst, inte så direkt att kunderna stå på kö för att käka lunch med oss säljare.

Lite roligt det där, man pratar med någon och så givetvis bildar man sig en bild i huvudet av den personen. Givetvis stämmer aldrig den bilden men i vilket fall kommer jag att få käka lunch med Brad Pitt i morgon. Ja han låter i alla fall som att han ser ut som en Brad. Ja troligt va, NOOOT!

Ligger i sängen ännu på hotellet, ja jag borde ha fixat mig nu men eftersom lunchen blev avbokad fastnade jag en stund framför tv:n. Det är en intervju med Michael Bublé, ingen jag lyssnat så mycket på mer än de radiodängor jag hört men jisses vilket charmtroll. EN SÅN kille vill jag ha. En sån där som skrattar hela tiden och charmar byxorna av en med alla söta saker som han slänger ur sig och samtidigt blinkar med ögonen. Att han sen har ruffsigt hår man kan busa med och skäggstubb är ju givetvis ett plus i kanten.
I LOVE THAT!

Jag har ett par av de där overandoverdagarna kvar här ute i säljarland men kan stå ut för nu vet jag att jag inte ska sitta själv hela helgen igen som jag brukar. Fina Jesper och jag ska dricka lite vin och underhålla varandra efter bästa förmåga. Ni vet Jesper som OFFRADE sina strumpor för min skull. Jesper som jag följer med och köper SKOR . Jesper som jag PUSSADE på bild och skapade ett hejdundrans rabalder över. Världens finaste Jesper förbarmar sig över sin vän Petti och ska hålla henne sällskap denna kommande lördagkväll. DET gör att jag står ut några dagar till med jobb och ensamhet för tanken på en helg själv till hade jag inte stått ut med. Jag är fruktansvärt sällskapssjuk.

Näpp nu måste jag jobba!

Life on internet!

Ja lite så här känns det. Jag vet mer om er som jag följer på bloggarna än vad jag vet om mina riktiga vänner och familj. Och det jag vet om mina vänner är det jag läser på facebook.

Lite överdrivet kanske men med det liv jag lever med hela veckorna borta på hotell finns det ju inte så mycket val. Och det är väl tur att jag har er att läsa om så jag har lite att roa mig på kvällarna här i hotellsängen. Det är datorn på magen och tv:n som surrar och en och annan tidning som blir läst. Jag har böcker i resväskan jag kunde läsa men jag har inte varit på något vidare bokläsarhumör. Ska ta tag i det. Och så den där boken psykologen tjatar om som jag har börjat läsa men njaa, jag ska läsa den för att han tycker det, inte för att det skulle varit ett eget självklart val.

Så jag fortsätter att läsa hos er, mina vänner på internet!

Den djupaste hemligheten!

Jag har nog världens finaste och bästa psykolog. Han skickar påminnelser om tiden så jag inte glömmer bort och påminner om boken han vill jag ska läsa. Men så skickar han även kloka ord som stärker och värmer.

Idag fick jag de här...

Den djupaste hemligheten är att livet inte är en process där du upptäcker.

Utan en process där du skapar.

 Du upptäcker inte dig själv, du skapar dig själv på nytt.

Försök därför inte att ta reda på vem du är.

Försök istället att bestämma vem du vill vara.

Såna där ord värmer och stärker mig. Jag är glad att jag har någon som sänder såna till mig.

Jag har även vänner som sänder mig stärkande ord.

Tack för att du finns Alex!

She works hard for the money!

Fick ett sms i morse från chefen som berömde mig för en bra försäljning igår vilket triggar mig att göra fortsatt lika bra jobb så idag har jag verkligen jagat pengar. Slutar med en hög av ordrar runt mig i sängen på hotellrummet och jag känner mig helt slut. Många mil och timmar i bilen, små städer att snurra runt i, lunch med kollegan P och så iväg igen.

Nya besök är bokade och i morgon ska jag käka lunch med nån byggkille och på torsdag fika med någon trädgårdstomteförsäljare. Tråkigare kundmöte kan man ju ha så det ska bli jättekul. Hoppas de köper också.

Har pratat med fina Jens också om att försöka träffas. Jens med söta lilla Alma som jag alltid är välkommen hos när jag besöker Stockholm. Min trygga tillflyktsort när jag varit på dåliga dejter. Hans hem har alltid stått öppet för mig och det känns alltid lika mysigt att få se honom och höra mina hemtrakters dialekt även om hans skånska är något bredare än min blekingska. Kan vara skönt att få göra något annat någon gång när jag är här än bara se hotellrummet så jag hoppas vi kan ses snart.

Jag är så grymt trött just nu men ska ta mig ner i restaurangen och äta med kollegan R. Helst skulle jag bara vilja ligga kvar i sängen på rummet men jag får offra mig för kollegans skull.

Sen blir det MAX RELAX!

Note to my self!

Hotellfrukosten serveras ENDAST till 09.30!

Skit också...

Ny dag...

...nya utmaningar!

Så jäkla hurtigt ordspråk så man vill spy...

Men det är bara att bita tag i den här tisdagen och försöka göra den till the best TISDAG ever!

Eller nåt...

Snyft...

...jag börja sakna den där lilla pärlan över läppen. Även om sjuksköterskan som hjälpte mig bort med den visade sig vara en underbar människa så kan det kännas lite tomt ändå!

För visst var jag fin i den där?

Petti...



...in a bed...

...near...

...you!



Nerbäddad i hotellsängen precis som det ska vara, precis som alla andra måndagar, precis så som det sett ut i ett par månaders tid och det börjar bli en viss trygghet med det. Hotellen börja bli som mitt andra hem och rutinerna är lika inrutade här som hemma.

Idag var det extra skönt att komma "hem". Till den där hotellsängen. För idag kom vemodet på besök. När jag som minst behövde det, när det som minst är välkommet och när jag inte riktigt kan styra den där klumpen som kommer på besök i mitt bröst blir jag frustrerad och lamslagen.

En tanke som slår rot, som växer sig större och sen blir till en känsla. Ett rörande sms från någon som betyder mycket, ord som värmer och klumpen exploderar och tårar droppar ner i linssoppan jag precis fått in och ska börja äta.

"Du skulle bli en bra mamma" säger orden och jag blir rörd men svarar hur skulle jag kunna bli det när jag knappt kan ta hand om mig själv.

"Du lägger för mycket energi på andra och därför kan du inte ta hand om dig själv" och det är då det brister för jag vet hur väl de där orden stämmer. Jag bryr mig för mycket om andra, bryr mig för mycket om vad andra tycker OM MIG. Som om det skulle vara viktigare än vad jag själv tycker!?

Men vemodet fanns där redan innan de där orden. Orden var bara en anledning att få gråta och det släppte lite efter det. Kändes lättare i bröstet.

Jag torkade tårarna, jobbade vidare men alla tankar hade gett mig huvudvärk. Och vemodet satt liksom kvar lite där innanför bröstet och skavde. En elektronisk kram från Honom värmde för stunden men det är hans armar runt mig på riktigt jag behöver. En försiktig fråga om när gav bara tysthet till svar. Jag tycker inte om tysthet...

Vad betyder tyst?



The door is open again!

Det var bara en tidsfråga och jag är glad jag inget visste, men nu har jag vetat ett tag. Dörren till Narnia har åter öppnats. Mina steg har närmats sig några gånger men känner när jag tar på handtaget hur det börja bränna igen. Jag låter dörren förbli stängd. Vill inte veta, vill inte se. Det som sker där inne har för länge sen slutat att vara för mina ögon och det skulle göra allt för ont att bli påmind.

Därför låter jag dörren förbli stängd!