Det är med blandade känslor...

...jag kramar honom hejdå när han lämnar mig två timmar innan hans tåg ska gå och jag säger jag vill följa med honom men han vill gå själv och säger att han hoppas allt ordnar sig för mig och jag vet att det kanske hade kunnat sluta annorlunda om jag redan var där. Men nu är jag inte där och det är just precis det han kände och så väl märkte av.

Han är en underbart fin kille och jag skulle inte vilja ha helgen ogjord även om både han och jag vet att det inte blir någon fortsättning men han gav mig det jag så väl behövde just nu. En famn att få ligga i framför tv:n, ett knä att ha huvudet i och en arm jag sov på hela första natten. Men mer än så är jag inte redo för just nu och jag borde insett det själv men jag vill ju så gärna. Jag vill ju vara den jag egentligen är och vara där jag brukar vara men jag är ju inte det och därför sa han att han blev förvånad när han förväntade sig att träffa en person och träffar en helt annan och jag förstår... förstår så väl vad han menar. Och jag både respektera och uppskattar hans uppriktighet när han efter andra natten vid frukosten säger att det aldrig skulle fungera mellan oss men även om jag vet att han har rätt så smyger sig den dåliga självkänslan fram och hånskrattar mig rakt i ansiktet och talar än en gång om för mig att jag inte duger. Men jag är glad att det är just han som är där för med honom känns det ändå lätt att visa min svaghet och sätta ord på hur jobbigt det känns att bli nobbad fast att det egentligen inte är fel på mig. Det är bara vi ihop som inte är rätt och där jag befinner mig just nu.

Men jag är ändå glad att han kom för med honom fick jag faktiskt känna saker som jag inte känt sen... Honom. Och bara det gör att jag i alla fall vet att DET finns där ute. Jag kan få känna det igen och just det var jag ju så rädd för, att ingen någonsin skulle kunna röra det där, den där nerven som varit orörd sen... då.

Fast nu vet jag... jag är inte redo, jag är inte klar och jag är fortfarande lite trasig och behöver läkas lite till och därför ska jag sluta inbilla mig att jag kan blunda för det och lura mig själv att det inte är några problem. För så länge jag blundar och tankarna hela tiden leder åt ett annat håll så vet jag att det är en bit kvar. På flera olika plan. Jag måste ta en sak i taget och att börja med att tro jag ska kunna släppa in någon i mitt hjärta är bara fel för jag behöver bli mig själv igen. Bli den där som han trodde han skulle få träffa när han klev på tåget och började resan mot mig men jag lurade honom. Inte medvetet för jag trodde ju själv att jag kan spela så bra men jag kan inte det. Och när en människa jag inte ens känner märker det då är det nog dags att sluta lura sig själv och inse att jag behöver lite mer tid.

Jag låter mitt hjärta få vara kvar i den där vadderade asken ett tag till så det får läka klart och jag själv måste tänka på mig själv och försöka hitta tillbaka, finna styrkan och glädjen för innan jag gjort det kan jag inte göra varken mig själv eller någon annan lycklig.

Men jag är glad över helgen. Jag hoppas bara att han inte är allt för besviken...

Har man en blivande urmakare...

...på besök får man givetvis se till att få hjälp att fixa de icke fungerande klockorna som legat allt för länge oanvända. Så nu har jag fem fina klockor att välja mellan att använda.

Han är duktig på att använda sina händer men vi är överens om att det inte kommer bli något giftermål efter den här helgen men jag tänker suga ut så mycket gott jag bara kan ur de här dagarna.

Jajaja...

...det kommer uppdatering sen. Kan ju inte sitta och blogga när jag har besök. Han duschar nu så jag ville bara skriva att jag lever.

Tänker hålla på alla detaljer tills bättre tillfälle ges. I kväll blir det hemkörningspizza och film. Han fick välja två och jag en, vilken rättvisa.

Jag valde I love you man. Har hört från två ganska säkra källor att den ska vara bra så vi får väl se om vi håller med men med tanke på att ena personen som sett filmen och jag har nästan samma humor så håller den säkert Pettiwomanmåttet!

Sen kan jag berätta att han råkade se vad min blogg heter när jag slog på datorn så jag har väl inte mycket val än att önska honom välkommen hit sen, för hit lär han komma vare sig jag vill eller ej. Det gillar jag inte alls och det talade jag om för honom också men jag lovar er, jag ska skriva om den här dejten ändå sen, vare sig han läser eller ej, så det så!

Ha en trevlig kväll för det ska jag ha, med mycket kli under fötterna!

Fortsätter med städningen...

...så att jag kan ta hem mitt besök utan att behöva skämmas. I morse när jag vaknade hade han skickat ett sms...

"Ser fram emot att få träffa dig. Hoppas du sover gott vacker"

Mm... give it to me bara. Jag suger åt mig som en svamp. Billig man är som faller för smicker men jag är svältfödd på att få känna mig fin och åtrådd så när någon väl föder mig med sånt lapar jag i mig som en törstig kattunge. Och håller han vad han lovat att ta hand om mina fötter och att pilla mig i håret lär jag spinna som en liten kattunge också.

Mjaauuu...

Nu ska fötterna bli mjuka och fina...

...för jag har nämligen blivit lovad att jag ska få bli kliad under fötterna, det absolut bästa jag vet så då vill jag ha fina mjuka fötter. Nej det är inte mina skitiga fötter som färgat vattnet utan det är lavendel i som gör vattnet helt lila. Och så luktar det gott också.

Jag har gett upp städningen nu för i kväll. Vi pratade på msn tidigare och han sa han skulle inspektera städningen med vita handskar och ett kokt skalat ägg. Ja ba... va, skalat ägg liksom. Vadå ba??? Ja man skalar ett ägg och rullar det på golvet så ska det inte fastna något på. Hmm... tror inte mina golv skulle klara äggtestet men det är nog lika bra jag tar fram snabeldraken i morgon och drar några varv med svabben fall i fall han skulle få för sig att rulla kokta ägg på mina stackars parkettgolv.

Fatta att killen är utbildad yrkesofficer men nu pluggar han till urmakare *fniss* visst är det URKUL!!!

Kanske är det för att få hålla handen...

...med någon när jag är ute på promenaden med hunden, kanske för att slippa sitta en hel helg till ensam i soffan, kanske det är för att få äta frukost tillsammans med någon eller kanske för att jag helt enkelt vill ha lite sällskap och gärna med någon jag kanske kan få lägga mitt huvud i knät på. I vilket fall är det bestämt. Jag får besök över helgen.

Jag känner att visst, vill han åka 40 mil för att träffa mig trots att han vet min inställning att jag inte tycker distansförhållande är det ultimata och att jag har fått min beskärda del av det efter två långa förhållande på det sättet så är han välkommen att hälsa på mig ändå om han så gärna vill. Det är inte för att jag är jätte intresserad, inte ens värst nyfiken utan jag ser det mest som att okej, kom och håll mig sällskap så kanske vi får en trevlig helg ihop men där någonstans tar mina känslor stopp.

Har liksom stoppat in hjärtat i en vadderad ask och tänker ha kvar det där tills någon lyckas beröra den där nerven igen och just nu är den fullkomligt onårbar.

Kanske jag sa ja till hans besök för att få skingra tankarna, slippa fundera på varför jag hela tiden hamnar i något slags "put on hold" läge så fort jag börja få känslor för någon. Varför jag inte är värd att lägga tid, energi och känslor på utan man ber mig hela tiden att vänta. Vänta på vad? Sist jag väntade på någon väntade jag tydligen bara på att få bli lämnad helt och hållet. Jag tänker inte göra det igen och därför tänker jag inte vänta på att magistern behaga säga att han vill träffa mig igen eller behaga ta sig tid till mig. Kanske därför jag sa ja till besök, för att sätta punkt för magistern och kanske för att glömma det som egentligen tynger mitt hjärta.

Det här blir den andra killen på nio månader jag har en riktig dejt med och jag är inte ens halvintresserad. Det går bra för Petti på dejtingfronten.

Jaja... han är trevlig, snygg, man i uniform och så är han från söder så han pratar lika illa som jag. Vi har sagt att vad har vi att förlora förutom en helg och skulle det bli skit av det så kommer det ju fler helger.

Jorosåatte...