Inbjudan!

Jag har flyttat igen och igen och igen

Ni hittar mig HÄR numera!

Jag försöker...

... att vänja mig vid att inte återvända hit men det är så fruktansvärt svårt. Är det ER jag saknar? Är det allt det som finns här som är så svårt att lämna? Men jag vet att det kanske är nyttigt. Bra! Men varför är det då så svårt?

Jag skriver och skriver på min nya fina blogg och det är redan några där. Av alla er 150 läsare är det hela FYRA stycken som har mailat. Nja.. nån mer då men typ. Det är några som lämnat kommentarer här om att ni vill läsa men ni måste maila mig. Mailen står här ute i sidan. Om jag släpper adressen här inne så kommer det att dröja ett par veckor. Så vill ni vänta... FINE! Men förstår ändå inte att med tanke på hur många ni är som kommer hit varje dag inte gör ett väsen av er. Jag vill ju gärna ha er med. Men vill bara inte lägga ut adressen ännu.

Så... ska ni med eller inte???

Ett långsamt farväl...

Men gud... att det skulle vara så ångestfyllt att lämna en blogg. Ja... den andra är klar. Har lämnat det första avtrycket. Jag går in och ut, fram och tillbaka. Känner efter. Smaka på det nya men gud så svårt det är. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna det här fartyget som tagit mig framåt i över två år nu. Trodde aldrig det skulle betyda så mycket men det gör det. Alla ord. Alla bilder. Alla minnen. Allt bra. Allt jobbigt.

GUD SÅÅÅ SVÅÅRT!

Jag vet inte ännu hur jag ska göra. Jag känner att jag behöver bo in mig lite. Hitta känslan. Få det att kännas lika tryggt som det gör här. Det kommer att bli ett långsamt farväl och jag vet inte om jag ska dela med mig redan. Jag har aldrig haft ett behov av att vara anonym, men ibland har tanken slagit mig. Och nu har jag egentligen chansen. Men det är ju också min öppenhet som är jag. Den jag vet att jag fått läsare för. Men också de som inte tyckt om vare sig mig eller det jag skriver har kommit på köpet. De kommer alltid att finnas.

Måste suga lite på det här. Ett tag. Jag vet att jag har runt 150 unika läsare om dagen. Frågan är hur många av er som vill följa med. Ni gör inte mycket väsen av er så frågan är om det skulle spela er någon roll. Och jag måste fundera på om det spelar mig någon roll. Om jag vill forsätta vara den där apan i buren som folk kommer och tittar på. Skrattar åt, förfaras över men jag vet ju att det finns de av er som faktiskt bryr sig på riktigt. Och jag skulle ju ljuga om jag sa att inte läsarna speler någon roll alls för det gör ni ju. Men frågan är om antalet spelar roll. Jag vet ju ändå inte vilka de flesta är som smyger här. Men jag vet så mycket att det finns en del av er som jag INTE vill ha kvar. Ni som läser av ren jävla nyfikenhet och skrivit elaka kommentarer anonymt och gjort mitt liv till ett helvete ibland. Det är framför allt er jag ser min chans att slippa.

Och även om jag skulle be er... så vet jag att få hör av sig om jag ber er maila om ni vill ha den nya adressen. Nej, jag får helt enkelt suga lite på det här!

Men snart lämnar jag det här skeppet!

Om att börja om!

Detta ska vara första dagen på min semester och jag är redan rastlös. Funderar på om jag inte ska vänta någon vecka till. Dra ut på det lite till liksom. Men jag tar ett par dagar nu. För att fixa lite hemma idag och i morgon ska jag följa med min älskling och göra sina första tatueringar.

Den där ledigheten... kommer blir som någon slags nystart. Hoppas jag. För mig. För oss. För nu är det bara ett par veckor till så är allt annorlunda. Förhoppningsvis. Väntan ska vara över. Vi ska kunna vara lite mera tillsammans. På riktigt. Och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Därför vill jag dra ut lite på min ledighet. Spara den till då så att jag kan få suga ut så mycket som möjligt av den första tiden då han... lämnat det gamla bakom sig.

Och det får mig att tänka på den här bloggen. Mitt skötebarn. Min slaskhink och min terapi. Där jag fått ösa ur mig alla tankar, känslor och få använda orden precis som jag velat. Orden som betyder så mycket för mig. Uttrycket. Flödet. Bildandet av meningar som ska vara mer än bara meningslöst pladder. Som en ständigt levande bok. För det är DET som varit viktigast många gånger. Inte att berätta om vad jag haft på mig eller ätit. Det har ALDRIG varit meningen med mitt bloggande. Utan de gånger mina inlägg har den känslan, det uttrycket och flödet som jag vill det ska ha... det är då det varit som mest renande att skriva. Terapi.

Men den här bloggen rymmer så mycket sorg. Så mycket smärta och sår från de gånger jag fått mitt hjärta krossat. Så mycket lidande och spår från den där botten jag så många gånger befunnit mig på. Och det kommer alltid vara en del av mig. Det är jag. Men jag funderar på om jag inte ska lämna en del av det bakom mig. Låta det få stanna kvar här och lämna det. För något nytt. För det som komma skall. Min framtid som jag så mycket hoppas på och ser fram emot. Kanske jag borde skapa mig ett nytt ställe för mina ord. Ett lite ljusare sådant. För jag är ärligt talat trött på det mörka här. Trött på allt som finns här inne. På det som varit. Även om början på min älskades och min historia börja här men på något sätt är det först NU den kan börja på riktigt.

Så kanske jag lämnar. Kanske jag skapa ett nytt ställe redan nu och låter er veta efter ett tag. Kanske jag bjuder in er från början. Kanske jag behåller det för mig själv. Jag vet inte. Men en längtan efter något nytt har börjat gro...

En singelkvinnas bekännelser!

Så är namnet på den blogg jag mot betalning skrivit för tidningen Kattis o Co sen i januari. Där jag anonymt skrivit om singellivet, dejtande och allt vad det innebär. Men som någon sa... "Skulle inte förvåna mig om du träffar någon så fort du börjar skriva där" ... så blev det också.

Nu ska tidningen läggas ner och jag känner inget behov av att vara anonym längre så ni som inte besökt mig där innan kan få komma och göra det nu den sista tiden bloggen finns kvar!

Ni hittar den här!

Jag tror han är kär....

...det märks på hans ord numera. Och när jag läser så är det PRECIS SÅ jag tro alla kvinnor vill bli älskade.

I alla fall jag....

Läs och lär HÄR!

Lönecheck!

Idag fick jag första lönechecken för bloggen jag skriver på tidningen. Mest funderar jag på vad de tänker om allt drama jag skapat men ingen har sagt något. Kanske de sitter och gnuggar händerna för tydligen drar det läsare.

Själv är jag splittrad med tanke på vad vissa saker har inneburit. Jag är fortfarande ledsen och arg över att någon av de som läser lagt sin näsa i blöt och förstört både för mig och någon som betyder mycket för mig. Det övergår mitt förstånd hur man medvetet kan välja att göra andra människor så illa.

Men jag tror på Karma!

Intervju!

Nu har tidningen kommit ut med intervjun med mig i!

Såklart jag var tvungen att köpa den. Roligt *fniss*

Att tänka på...

...är en hel del har jag fått erfara nu när jag inte längre bara skriver för min egen skull eller för min lilla skara som följer mig här. Nu när orden helt plötsligt analyseras och vänds och vrids på och det är någon person jag bara läst om i tidningen som beslutar om jag är bra nog eller inte. Och än så länge har det varit bra. Fick lite konstruktiv kritik som jag tog åt mig och efter det fick jag höra att "chefen" var så nöjd så. Och nej, till skillnad mot vad vissa tror så är det varken min stavning, långa meningar, ändelsefel eller annat grammatiskt tjaffs som det varit diskussion om utan helt andra saker.

Något jag helt plötsligt måste tänka på när jag skriver för sajter som de jag gör mot betalning så är det att jag inte kan använda vilka bilder som helst. Det är en djungel med bestämmelser där ute och det gör det jättesvårt för mig med tanke på att mina bilder är halva mitt inlägg. Och jag får inte skriva för långa inlägg för det blir tråkigt oavsett hur bra och fängslande jag än skriver (deras ord) så det gör ju att vissa inlägg kanske får delas upp på flera. Och så får jag gärna använda kursiv eller fetstil  för att göra inläggen mer levande. Detta är ju såklart jättebra för mig att få denna konstruktiva kritik för den utvecklar ju mitt skrivande. Men jag är ändå förvånad att jag inte fått kritik för de sakerna jag blev fullkomligt sågad vid fotknölarna för i kommentarerna här inne. Och det gör mig ju såklart väldigt glad att det inte är de sakerna som är viktigast. Det är ju känslan jag vill förmedla med innehållet i mina texter. Då blir små stavfel och annat av mindre vikt. Hoppas jag i alla fall. Och ingen blir gladare än jag om jag blir bättre på även det i framtiden men just nu är jag ju bara så glad att jag blir uppskattad för mitt skrivande. Inte för min grammatikkunskap.

En kiss-and-tell-historia....

....på singelbloggen ;o)

Kopia om fredagsmys!

Jag skriver ju som ni vet en singelblogg och jag skriver och skriver men har inte en aning om någon läser. Är ni där och hälsar på? Ni är så tysta. Börja känna mig ensam där :o(

Jaja, om ni inte kommer dit så får jag väl ta med en del inlägg hit.

Detta är dagens singelblogg om fredagsmys!

Så mysigt. Fredag. Slutar tidigare från jobbet. Åker och handlar lite gott till mig och älsklingen. Köper en flaska vin, äh, jag tar två. Man vet ju aldrig. Åker hem och tappar upp ett bad och öppnar ena flaskan och tar med mig ett glas vin in i det stearinupplysta badrummet. Kryper ner i det varma badet och känner hur avslappningen sprider sig i min kropp. Sluter ögonen och njuter. Ytterdörren öppnas och han är redan hemma. Han ropar hej men jag svarar inte för jag är långt borta i en dimma. Efter en stund står han vid badkarskanten, knäpper upp sina jeans och drar tröjan över huvudet och anblicken av hans nakna överkropp får det att gå varma ilningar genom hela kroppen och ner mellan mina ben. Han kryper ner hos mig i det varma vattnet och möter mina läppar med en het kyss.

Efter en het stund tillsammans i badkaret går vi upp och medan han går ut i köket och börja fixa lite med maten är jag kvar i badrummet och tar hand om mig själv lite extra. Smörjer in min kropp med väldoftande lotion, lägger en fet inpackning i håret och virar en handduk om. Skrubbar mitt ansikte och avslutar med en skön ansiktskräm. Lagom tills jag är klar ropar min älskling att nu kan jag ta plats i soffan. Inkrupen i min mjuka morgonrock intar jag plats bland de pluffsiga kuddarna och lutar mig tillbaka och ser på medan maten dukas upp framför mig. Sen avnjuts en skön och slapp fredag tillsammans framför tv:n.

Fast vänta lite nu. Vem fan är han? Vart kom han ifrån? Det enda som stämmer i det där är att jag har ett badkar, ingen karl och vad jag vet så har jag inte ens nån morgonrock.

Det där jävla fredagsmyset är inte alls lika mysigt när man kommer hem till en tom lägenhet, får sitta ensam i den där soffan och inte har någon att dela den där flaskan vin med. Jag kommer inte ens orka ta mig till stan och köpa en flaska vin men det kan jag ju knappast beskylla någon karl jag inte har för. Och middag? Det enda jag kommer orka göra i kväll är att hälla upp filen i en skål och piffa till med lite musli. Vilket jävla fredagsmys va?

Men jag vet också att jag kan hälla upp det där badkaret med varmt vatten och fixa bubbel. Jag kan köpa mig en flaska vin och dricka hela jävla flaskan själv om jag vill och pizza.nu är superbra på att fixa fram käk snabbt till dörren för några extra tior och om jag tänker efter så hänger det nog en nopprig gammal morgonrock bakom sovrumsdörren.

Fast hade jag erkänt det så hade jag ju inte fått vara så där bittert avundsjuk på alla de som har den där mannen att ha det där jävla fredgasmyset med!

Och det är en förmån vi singlar har, att få vara bittra och gröna av avund.

Ha nu en jävla mysig fredag!

Vägen till mitt hjärta...

...går genom mina fötter. Kanske inte riktigt helt och hållet men det kan helt klart vara en genväg dit. Den man som kan behandla mina fötter rätt och med den känsla och inlevelse det kräver för att få mig sådär mjuk och avslappnad som jag blir av att få mina fötter smekta eller killade har ett väldigt stort försprång gentemot dem som inte behärskar den rätta tekniken. För mig finns det inget så ljuvligt som när en man självmant lyfter upp mina fötter i sitt knä och börja smeka och knåda dem helt utan uppmaning från mig. Då dör jag lite. Men det är långt ifrån alla som vet hur fötter ska behandlas. Och det finns också (hemska tanke) de män som aldrig skulle drömma om att ta på en kvinnas fötter. Men då har de nog aldrig sett så söta och väldoftande fossingar som mina. Till min stora glädje har jag aldrig stött på någon man som haft något emot att ta sig ann mina små tassar. När de får reda på hur svag det gör mig är de ofta ganska snabba att visa hur duktiga de är på fotbehandlingar.

Jaja... nog om det. Fick bara lust att avhandla detta ämne när jag hittade den där fina bilden. För så är det ofta med mina inlägg. Jag hittar en bild och så väcker det något i mig och som sen får mig att vilja skriva. Inte som vissa tycks tro att jag surfar runt på andra bloggar och "stjäl" ämnen att skriva om. Hade varit lite jobbigt att hålla tre bloggar i gång med stulet material.

Idag beger jag mig till stora staden i Stockholm igen. I kväll blir det myskväll med film hos fina M som jag fick äran att träffa för första gången förra helgen och jag vet att med hans sällskap kommer det bli en trevlig kväll. Bara vi kan enas om film. Men det är inte bara M:s trevliga sällskap som är anledningen till besöket i stora staden men mer om det kanske jag berättar i morgon.


Kram

Jag är vacker, jag är bra, jag duger...eller????

Fick ett mail idag. Om den där fotograferingen. För profilbilderna till min erotiska blogg som ska få äran att flytta till den  lite mer eminenta Stockholmssajten. Och jag vet inte vad jag ska tycka, eller känna. Lite blandade känslor. Jag ska nämligen infinna mig i Bingo Rimers studio på söndag. Det är klart det är skoj. Jag är ju en liten linlus av rang och älskar att spexa framför kameran. Vem vill inte bli fotad av Bingo då liksom? Men jag som annars är en ganska kaxig tjej med hyfsat självförtroende känner mig lite obekväm. Inte för fotograferingen. Utan för att jag kollar in de andra som också ska dit. De andra som kommer blogga för samma sajt. Och vilka människor. En är modell. Hon är vacker som en gudinna. Jobbat för alla stora märken du bara kan tänka dig. Och henne ska jag vara i samma studio som och fotas av flickfotografernas gura.

Kan se framför mig hur det kommer att gå till. Hon står där och glänser, poserar vant och Bingo klappar händerna och utropar BRAVO, BRAVO och kamerans smatter vill aldrig ta slut. Sen blir det min tur. Jag ställer mig framför kameran och jag ser hur något i Bingos ögon liksom dör. Jahaa, vad har vi här då säger han och granskar mig uppifrån och ner vilket inte tar så lång tid för jämte den där långbenta gazellen ser jag ut som en liten dvärg. Och jag sträcker på mig för att bli längre men då ser jag bara ut som en struts och Bingo säger åt mig hur jag ska sitta eller stå men inget blir bra för antingen ser man min feta röv eller så syns armarna för mycket och de ser ut som på en rysk kulstöterska. Jag ler och försöker se normal ut men ansiktet förvrids bara i en besvärad grimas och Bingo suckar och stönar. Men eftersom jag ska vara anonym så kanske jag ska fotas med en fin mask och när jag tar fram den och knyter på den över mitt nu ganska ledsna ansikte så skiner Bingo upp och utbrister, JAAAA, sååå, det hääär bli bra!

I vilket fall. Jag ska fotas av Bingo Rimer. Skitkul.... eller????

Home sweet home!

Två timmar senare än utsatt tid var jag hemma i Gävle igen. Alltså klockan ett på natten och vid den tiden ber man inte sina vänner hämta en på tåget så det fick bli en taxi. En taxiresa med nedvevat fönster för att taxichauffören påstod att hunten inte lokta gott. Mmm typ... eller!! Han luktar godare än vad jag gjorde just då kan jag säga för det där julabadet som fick honom att lukta som ett franskt luder sitter fortfarande i. I vilket fall var det underbart att få komma hem igen, känna doften av mitt hem, få kliva över mina egna saker som fortfarande ligger utspridda över hela lägenheten. Varför är det ingen som varit och städat medans jag har varit borta?

Nu ska jag bara njuta av alla de dagar jag har kvar av min ledighet och få allt gjort som jag känner hänger över mig. Städa. Få ordning överallt så jag kan slappna av ordentligt. Det gäller bara att få tummarna ur men fan så hårt de sitter fast. Och träna. Gud vad jag måste träna för pang bom så är det dags för mig att stå inför folk och åtminstone verka supervältränad och fit for fight. Det handlar bara om att komma ur den där bekvämlighetskoman jag lunkat omkring i ett tag nu.

Och i natt... i natt skrev jag mitt första inlägg för tidningen. Jag tror det blev bra. Det kändes okej i alla fall och nu är det bara att låta fingrarna sköta resten. Kommer att bli en spännande resa det där.
Kan berätta lite så där lagom malligt också att min erotiska blogg blivit listad till en av 2010 bästa kärleks-och-sexblogg av en sajt. Det tyckte givetvis sajten jag ska skriva den för var väldigt trevligt. Till helgen blir det troligtvis en tripp till Stockholm för fotografering för den bloggen. Det går bra nu kan man kanske säga va? Ja åtminstone vad det gäller skrivandet. En miljon på banken och mannen i mitt liv lyser fortfarande med sin frånvaro men va fan... man kan ju inte få allt!

Ja... som sagt... är ni nyfikna på att läsa tidningsbloggen så maila mig gärna!

Sitter på tåget...

....och är över en timme försenad och jag har inte börjat skriva det där första inlägget ännu. Har inte kommit i stämning innan. Dels för att det satt någon brevid mig och sneglade ner i min dator hela tiden och dels så krävs det en mugg kaffe vid min sida, kanske en liten chokladbit, sen kan jag låta fingrarna börja arbeta.

Nu har jag sluppit sällskapet brevid och har brett ut mina ben över båda sätena så nu börja jag känna mig lite mer redo. Ska nog hämta en kaffe också i bistron och sippa på lite så där lagom nonchalant och se så där riktigt viktig ut. För nu är det ju faktiskt viktigt att det här blir bra.

Har lite rampfeber nästan. Pirrig och nervös och orden hoppar liksom runt, runt inne i huvudet och jag har massa jag vill skriva men måste bara sortera in orden i rätt följd men det är svårt när det bångstyrigt hoppar omkring sådär.

Lite kaffe kanske få ordning på de!

Going home!

Idag sätter vi oss på tåget jag och lilla lurven och beger oss hemåt igen. Och det känns skönt. Inte för att jag inte tycker om att vara hemma med familjen utan för att jag behöver få ur julmusten ur blodomloppet för så mycket som jag druckit är det nog must som flyter runt i mina ådror. Och jag behöver komma in i vardagslunken igen. Inte vara den där slappa och slöa människa jag blir hemma med familjen. Sen saknar jag mina vänner. Saknar min säng och det finns en del jag måste ta tag i. Som att börja träna ordentligt och det kan jag inte göra med kroppen full av julmust och ischoklad.

Och idag mina vänner, idag kommer jag skriva mitt första inlägg på bloggen jag numera kommer få betalt för att skriva och det finns inte ord för hur förväntansfull jag är. Det känns högtidligt på något sätt och jag kommer väga vartenda knapptryck på tangenterna för jag vill så gärna att det ska bli ett bra första inlägg. Man får ju aldrig en andra chans att göra ett första intryck så det här känns stort och otroligt viktigt. Och kul. Så förbannat kul och det första inlägget kommer att skrivas på tåget på vägen hem för det ger mig alltid lite extra inspiration att skriva på tåg.

Så nu tackar jag familjen och Blekinge för de här dagarna men nu är det dags att ge sig tillbaka till verkligheten!

Det närmar sig!

Idag köpte jag den tidning jag snart ska börja blogga för och det känns pirrigt att veta att nästa gång den kommer ut i butik är det en intervju med lilla mig med. Fast det är det ju ingen som vet. Ja... att det är mig det står om. Men det gör inget, för det som gör mig så glad är att det är mitt skrivande som blir uppmärksammat. Och jag går lite på tå. Håller andan lite. Nästan som att blåsa upp en stor bubbla med tuggumi men att inte blåsa för stor för då spricker den. Måste hålla igen lite för jag har redan så mycket jag vill skriva om. Där. I min nya fina blogg.

Men jag har ju redan börjat. Bloggen finns ju redan. Där de hittade mig och den är fylld med mina tankar och känslor om singellivet, kärlek och allt vad det innebär. Ord som kan få leva sitt egna liv utan hinder och förbud och det är en sådan befrielse att kunna låta fingrarna få dansa fritt över tangenterna.

Och snart... snart flyttas jag till en helt annan plats med helt andra möjligheter. Andra läsare. Flera läsare. Men jag vill ju så gärna dela med mig till en del av er. Er anonyma läsare som följt mig så länge. Vill ni det? I så fall tycker jag ni ska maila mig så får ni följa med mitt äventyr på det nya stället.

För utan er.... hade det här aldrig varit möjligt. Det är ju för er jag så många gånger skrivit och utvecklat mitt språk och glädjen för orden. Så det är Er jag ska tacka egentligen. Förstår ni det?

Så Tack snälla alla Ni!

I need the silence!

Har behövt låta saker sjunka in lite. Tänka och låta de landa på rätt plats för att kunna fatta rätt beslut. I snöstorm, i en bil på väg hem. På en väg som tog tre timmar istället för två och jag passerade hans stad. Det där hotellet. Det där sjukhuset och jag skulle kunna formulera ord om tankar som kom över mig men jag gör inte det. För det spelar ändå ingen roll nu. Men man hinner tänka mycket på tre timmar, i en bil, i snöstorm.

Två bloggsammarbete börja ta form. Det mailas fram och tillbaka och idag ringde även en underbart snäll och trevlig tjej från tidningen jag ska skriva för och betalningen jag krävde var okej och allt känns kul och spännande. Men också lite oroligt så klart. För den ena bloggen är en fotografering bokad men jag har bestämt mig för att vara anonym på båda så det kommer bli bilder som inte avslöjar vem jag är.

Och jag önskar ju givetvis jag kunde dela med mig till er men ni som står mig nära vet ju en del redan och mina underbara bloggvänner *pekar ut till höger* kommer givetvis få veta, ja om ni vill förstås. Ni andra som läser här i hemlighet blir det såklart lite svårare för, men jag kommer ju inte lämna Pettiwoman så jag finns ju kvar här. Och skulle det vara så att ni är nyfikna och vill läsa så får ni väl maila mig så får jag väl avgöra då om jag vill berätta. Det handlar ju om att jag vill kunna fortsätta vara anonym för de flesta men det känns ändå som det är en rolig sak att dela med er som följt mig här. Och nej... den erotiska bloggen kommer jag inte att ge ut av naturliga skäl. Lite privat måste jag få vara *fniss* Ja... om inte vissa av er redan hittat den jag har nu för då kommer ni få följa med till det nya stället såklart.

Så jag är glad för det här såklart, men det snurrar en del. Känns lite overkligt. Det är ju stort för mig såklart. Det är inte direkt lokaltidningen jag ska skriva för utan en stor etablerad tidning som drivs av en av Sveriges kändaste ansikte. Men som sagt, jag har valt att vara anonym så ingen kan ju knappast anklaga mig för att vilja synas och frotera mig i den här personens stjärnglans. För mig är skrivandet det viktigaste och glädjen över det och jag är så tacksam för den här möjligheten. Och eftersom jag ska skriva om dejting och singellivet är det ju inget jag kan göra för evigt. Jag hoppas ju hitta mannen i mitt liv så då är det slut med singelbloggandet.

Sov gott!

Jag "ett ämne"

Det är lite kul att se hur folk hittar hit ibland. Ofta handlar det om att de googlar "gamla kärringar". Ja det är sant. Nog för att jag börjar bli gammal men att liksom representera gamla kärringar är väl lite hårt tycker jag.

Men idag hittade jag en ny...

Bloggar som berör ämnet Pettiwoman

Fniss, tycker det är lite roligt faktiskt. Om det är bra eller dåligt att vara "ett ämne" vet jag inte?

Mest nyfiken är jag ju på om det finns fler bloggar som berör "det ämnet"?

Jag tvivlar starkt på det!

Hörrni ni...

...vill ni inte ha gratis fina örhängen???

Jag skrev om utlottningen här  men med tanke på hur många som läser så är det få som mailat.

Kom igen nu. Skit i att skriva massa om ditt o datt utan lämna bara ert namn och adress då så jag slipper slänga de fina smyckena!

Mailen står ute i sidan så maila nu namn och adress så jag blir av med örhängena nu!!!

Maila, maila... och då kanske ni kan få adressen till min nya anonyma blogg också... på köpet liksom ;o)