Jag en bekräftelsehora!

Jag har pratat med några vänner, med några i min familj och med min psykolog och de säger precis det min magkänsla säger. NEJ!

Men förstår ni, kan ni förstå vad som triggas igång inom mig? Jag är en människa som älskar att synas och höras, har inga problem med att stå i centrum och har alltid kunnat bjuda på mig själv och är en riktig teaterapa. OCH... jag är en bekräftelsehora. Just nu känner jag mig som ett litet barn som någon står och viftar en stor godisklubba framför. För även om jag vet att man man får hål i tänderna och väldigt ont i magen av den där klubban så vill jag så gärna smaka lite. Bara liiite!

Jag erkänner, jag är torsk på uppmärksamhet. Annars hade jag aldrig haft de jobb jag haft, aldrig njutit av att få stå inför stora klasser och instruera och jag hade nog inte börjat blogga, även om det fyller andra syften som att få utlopp för skrivandet. Men jag erkänner min svaghet och den handlar om mitt bekräftelsebehov och den dåliga självkänslan jag har. Därför måste jag tänka efter. Väldigt noga. Väga för och nackdelar. Och som jag skrev innan, jag tror att en högre makt utsätter mig för prövningar just nu som jag på min väg mot ett bättre jag måste säga nej till för att lyckas med det jag påbörjat. Börja älska mig själv, ta hand om mig själv och bli hel. Fylla det där tomrummet jag känner i mitt bröst.

Det första kvinnan frågade när hon ringde mig från produktionsbolaget idag var om jag fortfarande var singel och om jag skulle kunna bli förälskad i tv. De vill alltså utnyttja mitt tragiska singelhjärta för att göra bra tv. Och jag känner att varför ska jag utsätta mig för det?

Jag tror jag skulle bli ännu mer ensam efter att ha visat min sårbarhet i tv. Ännu mera tom. Och framför allt tror jag knappast att det skulle få mig att älska mig själv mera, snarare tvärtom. Men trots att de tankarna och känslorna är övervägande så sitter det en liten bekräftelsekåt idiot på min axel och säger... gör det, gör det!

Jag slår dövörat till!

En prövning eller vad?

Just nu känns det som om jag ställs inför olika prövningar hela tiden. För att lära mig vad som är bra för mig, eller vad som inte är bra. Vad jag behöver och inte behöver. Jag ställs inför lockelser och frestelser som för att se om jag gör rätt val eller gör som jag brukar och slänger mig med hals över huvud in i saker som jag egentligen borde tänka om två gånger innan jag gjorde.

Som det här med min ena blogg. Att bli lockad att få synas och få uppmärksamhet men att komma till insikt att nej.. det där kommer inte att föra med sig något bra. Inget jag behöver just nu. Så, bra. Ett test avklarat.

Men sen är ju jag sådär lite halvgalen ibland. Gör saker på ren impuls. Utan att tänka eller egentligen mena något med det. Som att jag slängde iväg en ansökan för några veckor sen till ett tv-program. Nej, förlåt... en dokusåpa. Den värsta av de alla. Mest på skoj. Skickade inte ens med en film som de ville. Bara lite text. Varför skulle de höra av sig liksom.

Det gjorde de. Idag ringde min telefon och de vill att jag ska komma och provfilma. Och ärligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Lite pirrigt glad men mest nästan spyfärdig. Min magkänsla skriker NEEEEEJ!!

Och jag funderar, är det där också en prövning? För att lära mig. Vad behöver du och vad behöver du inte? Vad är bra för dig just nu och vad ska du undvika? Och jag vet... skulle jag fråga mina närmsta vänner, min familj men framför allt min psykolog så skulle svaret bli ett enat NEJ!

Vad den klokaste av de alla säger vet jag redan för han blev den första jag ringde. Min egen Sokrates. Hans svar var ett rungande nej men lovade att kom jag med så skulle han titta och rösta men jag vet att han hoppas på att få slippa se mig där. Och jag tror de flesta hoppas på att slippa få se mig där!

Vad är väl en bal på slottet?

Ja inget jag lär få uppleva i alla fall. Jag har fullt upp med att få vännerna överens om någon slags fest på nyår. Detta jävla nyår. Alltid ute i sista sekunden. Ingen som vill ta tag i något (inklusive mig själv) så det slutar alltid med någon sista minuten fest hos någon. Inget fel i det. Det brukar alltid bli trevligt men det hade varit kul om man mindre än en vecka innan tolvslaget hade någon aning om vad som kommer att ske.

Jag har två krav på nyår. Jag vill klä upp mig och jag vill äta gott. Minst två rätter men helst tre. Och så givetvis med trevligt sällskap. Nu hade jag som förslag att vi kan boka bord och äta någon nyårssupé och jag kollade upp Harrys och de hade bord kvar och vettiga priser på tre rättersmenyn. Men nej, det ska alltid vara någon som sätter sig på tvären. Så just nu har jag inte en aning om vad jag kommer att göra detta nyår. Som vanligt när det är mindre än två veckor kvar.

Undra om jag någonsin kommer att bli bjuden på någon sån där stor nyårsbal?

Men vad är väl en bal på slottet?

Buuuuurp...

...är väl ungefär det jag kan få ur mig nu. Jag filmade faktiskt detta enorma julbord, ja det största jag sett men sen tänkte jag att ni kanske inte bryr er så mycket om hemgjorda köttbullar och prinskorvar i långa rader så det får bli en stackars ensam bild på mig efter att jag proppat mig full med dessa delikatesser. Sen dog nämligen mobilen så det blev inga bilder mamma på den fina restaurangen, den öppna spisen och de tjusiga sofforna.

Kollegan hockeyfrillan fyller år idag så han fick en kram dagen till ära. Han är söt den där pöjken. Och snäll. Han hämtar kaffe åt mig, klart han är snäll då.

I morgon bär det hem till Gävle igen. Måste lämna det här lilla paradiset. Och nästa vecka är det Mora som ska få ha oss på besök. Två veckor stannar vi där sen tror jag allt det är lite julledigt! Jisses vad tiden går fort. Tycker det var igår vi firade midsommar.

Åh julklappar. Dessa julklappar. Detta årliga dilemma. Mina systrar undrar vad jag önskar mig. Ja vad fan önskar jag mig? En kärleksfull och härlig kille hade jag ju inte tackat nej till. Gärna en med blont ruffsigt hår och blå pliriga ögon. Eller kanske en med lite gråa strå i skägget. Eller vad fan... ge mig vilken karl som helst!

Jag fick ett mail...

...men mitt svar var nog bortkastat.

Det är bara att inse att det inte alltid går att ändra saker och ting.

Det går inte att göra saker ogjorda även om jag önskar.

Och det går inte att ändra människors uppfattning hur mycket man än vill ibland.

Och det gör mig ledsen!

Jajajjaja....

....jag ska plocka ögonbrynen!

Vi kan ju inte ha det så här. Att mina läsare tycker jag ser ut som en sork eller att ni inte ser skillnad på mig och en KARL!

Jisses.... det gåååår ju bara inte!

Men jag vet inte när. Är ni uppmärksamma (som ni tydligen är) så lär ni väl märka när de buskiga ögonbrynen bytts ut mot två välsvarvade bågar över mina otroligt vackra blå!

Hmmm.... vilken lyxsalong ska få äran att fixa detta då? De kanske behöver ta fram stora häcksaxen?

Hur fan ska jag hinna??

Det sägs att det är nyttigt att varje dag äta ett äpple, och en banan för kalcium. Man ska också äta en apelsin för C-vitamin. Och det är ett måste att dricka en kopp grönt te (utan socker för att undvika diabetes) för att minska kolesterol i kroppen.

Man måste också dricka två liter vatten varje dag och sedan kissa lika mycket, vilket fördubblar tiden man hittills har tillbringat på toan. Man måste också dricka ett glas yoghurt varje dag för att få de bra bakterierna i magen, som ingen vet vad de är exakt, men du MÅSTE ha minst en miljon sådana i magen, annars är det illa.

Du ska också ta ett glas rött vin för att undvika hjärtinfarkt. Och ett glas vitt vin för att skydda ditt nervsystem. Och ett glas öl (jag minns inte varför det var nyttigt) Men om du tar dessa tre samtidigt kan du få stroke, fast det gör inte så mycket , du kommer inte ens att märka det.

Man ska äta nötter och bönor varje dag. En hel massa nötter/bönor/ärtor. Du ska äta 4-6 måltider per dag, lätta måltider, men glöm inte att du ska tugga varje tugga minst 36 gånger. Bara för det behövs det 5 timmar.

Och så en sak till: Efter varje måltid ska du borsta tänderna. Borsta dina tänder efter äpplet, yoghurten, bananen, nötterna, bönorna och ärtorna. Detta ska du göra så länge du har tänder, och glöm inte tandtråden, tandköttsmassagen och munvattnet. När du ändå håller på med detta, kan du ju städa badrummet, kanske installera CD-spelare eller TV därinne, för med tanke på allt vattendrickande och tandborstande lär du tillbringa en hel del tid i badrummet.

Man måste också sova minst 8 timmar per dag och jobba 8 timmar per dag, plus de 5 timmarna som behövs för att äta, det blir 21 timmar. Det är tre timmar kvar, under förutsättning att det inte är trafikstockning när du åker till och från jobbet. Enligt statistiken tittar folk på TV 3 timmar per dag. Det fungerar inte längre, eftersom man måste ta en promenad varje dag minst en halvtimme (ett råd: efter 15 minuters promenad, vänd tillbaka, i annat fall tar din promenad en hel timme) Du måste också hinna träffa dina vänner, för de är som växter, de måste tas hand om dagligen.

Bland annat måste du också hålla dig informerad, dvs läsa minst två dags- och några stycken kvällstidningar, för att kunna ha en kritisk inställning i livet. Du ska också ha sex varje dag, men utan att det ska bli rutinmässigt. Du ska vara innovativ, kreativ och varje gång på nytt förföra din partner. För detta krävs ju tid. Och då har vi inte ens nämt tantriskt sex. Du ska också hinna med din familj, hinna moppa golv, diska, tvätta, för att inte tala om du har barn eller husdjur.

När man räkanr ihop allt ovan, behövs det minst 29 timmar. Den enda lösningen är att göra flera saker samtidigt. Tex duscha med kallt vatten och håll munnen öppen så får du dina två liter vatten per dag. Medan du lämnar badrummet med tandborsten i munnen kan du samtidigt ha sex med din partner (jag har ingen så där sparar jag nån minut), som i sin tur tittar på TV och läser tidningar medan du torkar golv. Då har du fortfarande en hand ledig, med vilken du kan ringa till dina vänner och släktingar.

Drick vin efter det, du kommer att behöva det!

Bakiskåt!

Ja det är inte vackert men jag är grymt mys-och-knullsugen. Fast frågan är om jag ändå inte hade skyllt på huvudvärk och försökt komma undan med vanligt soffmys. Medaljens baksida och man är inte alls lika snygg som dagen innan dagen efter. Men jag mår inte riktigt som jag brukar. Så där måste-man-må-som.man-mördat-någon-bara-för-man-haft-lite-trevligt utan bakfyllan nöjer sig med att mola lite bakom pannbenet.

Har suttit och kollat på bilderna från igår och bara för jag fick en i-all-välmening-kommentar om att jag såg så maskulin ut i mina ögonbryn så kan jag inte se annat än mina ögonbryn men Magnus och Tomas har en aning buskigare än jag så än är det väl ingen fara? Eller?

Kanske skulle lägga ut en sån där enkät ute i sidan på bloggen som vissa har där man kan rösta angående denna stora fråga hurvida jag borde plocka mina ögonbryn eller inte. Grejen är ju den att börja man med eländet att plocka får man ju hålla på och jag har liksom fullt upp med att hålla skäggstråna borta från hakan och trimma näshåren så jag vet fan inte om jag orka trimma mer hår.

Ska vi slå vad att ni nu kommer att gå tillbaka och kolla in mina bilder och helt plötsligt ser ni inte mitt söta leende längre utan bara TVÅ BUSKIGA ögonbryn!

Fatta vilka stora beslut jag har att tampas med nu!!!!

Loppis, pizza och sen då?

Det gick bra på loppis idag. Snälla kollegan P ringde igår så jag var där och hämtade böcker, spel och lite annat som jag fick sälja och behålla pengarna. Så himla snällt. De hade ett jättefint kistbord också, ett sånt där som kostar mellan 3 och 4 tusen som de tyckte jag skulle sälja och behålla pengarna men det var så fint så jag frågade om jag inte fick behålla det själv och det fick jag såklart.

När jag kom hem blev den en lång promenad med Jocko, hur mysigt som helst i det här underbara höstvädret. Men överallt i parken var det familjer, par som håller handen och jaaaa jag blir grön av avund. Vill också ha någon att hålla i handen där bland höstlöven. Men i brist på det så åkte jag hem till Azita och åt pizza istället och mös i hennes soffa.

Sen detta eviga dilemma. Lördag, vänner som vill ha med mig ut, ta ett glas vin, kolla på folk men jag känner i hela kroppen hur jag bara vill sjunka ner i soffan och bara VARA liksom. Känner mig tråkig, som en dålig kompis men jag har helt enkelt inte lust att göra mig iordning. Känner inte ens för att göra mig snygg för att kanske få bli lite "tittad på". Känns helt meningslöst. Blää så tråkig jag är!

Att göra eller inte göra!

Är trött... eller jag var innan jag somnade under filten i soffan framför meningslös tv och nu efter kaffe med bästa Mattias och en promenad i friska luften så är jag något piggare. Men fortfarande velig inför kvällen.

Två alternativ som jag ser det...

1) Ligga hemma i soffan, titta på en av de filmer jag har som jag inte sett, beställa hem pizza och bara vara men bli påmind om att jag är ensam och inte har någon att se de där filmerna med och ingen att lägga upp fötterna i knät på.

2) Gå på krogen och dricka sprit och titta på folk och bli påmind om att jag är ensam och inte har någon att få gå hem med och få somna brevid.

Känns som att vad jag än gör så blir jag påmind om att jag är ensam. Nej kanske inte ensam, men själv. Ja ni fattar. Och jag är trött på det just nu.

Visst... går jag ut kanske någon flirta med mig, någon kanske ger mig en blick och tydligen är det den bekräftelsen jag får nöja mig med och jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag inte behövde den där jävla bekräftelsen alls. Önskar att jag inte längtade så innerligt och jag känner mig fan patetisk över den känslan.

Det finns män runtomkring mig. Det finns de som jag tänker på och har kontakt med men jag har valt att inte skriva om det längre. Och jag tänker inte skriva om det så länge jag inte vet. Vet om det finns något där. Om det är ömsesidigt. Och så länge jag inte vet så kommer jag fortsätta längta efter den där känslan, efter den där beröringen och närheten. Känslan av att någon saknar mig, tänker på mig.

Därför känns det patetiskt att gå på krogen med radarn på för fullt. Scanna in stället och med fladdrig blick leta efter mannen i mitt liv... som om han skulle gå att finna där liksom.

Ähh jag bara bladdrar. Lika bra att sätta på partyfacet, klämma mig in i någon tajt klänning och på med högsta klackarna och ge sig ut och låtsas som om jag verkligen gillar det.

Eller så sitter jag i soffan och mular in en pizza...

Fan... dessa jävla val!!

Till Saida!

Om du vet var mina glasögon är kan du ge mig ett tecken från himlen då?

Pleaaaaaase!


Jag har alltså minst tio par glasögon men bara TVÅ med stryka i. Är det inte då typiskt att jag ska slarva bott ett par just av de!!

I-lands problem BIG TIME!

Sladdlös mus kräver batterier och den gröna lampan har slocknat och markören på datorn ligger stendöd längst ner i hörnet och har liksom dragit sin sista suck.

PANIK!!!

Måste ha batterier, rusar ut i köket, städskrubben, där ska de finnas. Hmm.... nää inga små gula IKEA-batterier kvar.

Tänker, tänker... har jag en batteridriven klocka?? NOT!
Hmm.... har jag en batteridriven klockradio?? NOT!!

Ahaaa.... *kommer på vad som är batteridrivet*

Hmm... big dilemma. Vilken mus ska få användning för batterierna????

På väg framåt!

Efter månader av motgångar, djupa svarta hål som slukat mig hel, ett hjärta som gråtit av sorg och svårigheter jag aldrig trodde skulle ta slut så är jag äntligen på väg framåt och åt rätt håll igen. Men ibland kommer de där svackorna där bröstet känns tungt, längtan gör ont och ångesten knackar mig på axeln och det var i en av de stunderna jag lyfte luren och ringde och sökte hjälp för det var just det jag trodde jag behövde då och det är det säkert också för de där svåra stunderna kommer ju tillbaka även om jag just nu känner mig mjuk och fluffig i bröstet.

Idag ringde en kurator och jag började genast fundera på om det är det jag ska göra. Behöver jag det nu? Är det samtal med en kurator jag behöver för att kunna släppa det där jobbiga jag gått igenom den sista tiden?

Det är så svårt att veta för just nu mår jag ju bra. Just nu mår jag bättre än på länge men kanske jag behöver det där för att kunna stå emot när ångesten knackar på axeln eller när klumpen i bröstet blir för stor och jag faller ner i det där svarta hålet igen. Men hur vet jag? Hur vet man när man behöver den där hjälpen? Är det när jag mår dåligt för att kunna bli bättre eller när jag mår bra för att kunna fortsätta att må bra?

Och vad ska jag säga? Berätta hur jobbigt jag haft det, att det ibland finns en längtan i mitt bröst som gör ont och att mitt hjärta ibland gråter för att någon valde bort mig och att det fortfarande känns hårt. Ska jag prata om hur tufft jag haft det men att det nu är på väg att vända och att jag kravlat mig upp ur det där svarta hålet helt på egen hand men att jag kanske behöver någon som håller mig i handen så att jag inte trillar ner där igen?

Hur vet man??

Vet inte vilket jag behöver mest just nu? Har inte fått något av det på ett tag så det börjar bli dags. Synd bara att det ena är så mycket lättare att få tag på än det andra, när det egentligen är det andra man vill ha.

Ja ni fattar...

Det där med att förföra en tjej!

I helgen när vi var ute fick jag en fråga av en killkompis om att hjälpa honom att skriva ett sms till tjejen han precis har träffat.

- Kan du inte fortsätta på det här, säger han och visar upp hennes sms som är av det lite erotiska slaget. Det står vad hon vill han ska göra med henne.

Tja... jag tar hans telefon och börjar skriva för är det något jag tycker om så är det att uttrycka mig i erotisk text så jag skriver lite förföriskt vad han gör med henne. Lite lagom eggenade och retande. Han läser igenom och jublar av förtjusning och trycker på sänd.

Svaret låter inte vänta på sig.

-ÅHHH gud, du skriver precis det jag vill, svarar hon och skriver, vad händer sen???

Han ger mig åter telefonen och vill jag ska fortsätta och jag tycker det hela börja bli lite komiskt och tycker nästan lite synd om henne men eftersom jag tycker allt för bra om killen hjälper jag honom gärna med att charma till tjejen.

Jag skriver ännu hetare och nu börjar det närma sig kokpunkten i sms:et. Han läser och frågar vad jag får allt ifrån men att det är klockrent som han uttrycker sig och så trycker han på sänd igen.

Det går inte att undgå hennes förtjusning.

-ÅHHHH du måste vara tankeläsare.

Nu ger han mig en high five och hur hemskt det än låter så skrattar vi åt hur sjukt det hela är. Där sitter jag och framför massa erotiska fantasier å hans vägnar och tjejen är lyrisk över vilken uttrycksfull kille hon har träffat.

Men frågan är om jag inte ställde till det lite för honom för vad gör han näst hon vill han ska sätta sina erotiska tankar på pränt till henne?

Vad ska jag göra??

Har inte gjort ett vettigt skit. Somnade ännu en gång på soffan som en jävla klubbad säl. Förstår inte vad det är med mig. Vaknar och kan knappt öppna ögonen och kroppen känns tung som bly. Som tur är har hunden kommit hem så jag var i alla fall tvungen att se till så den stackaren fick komma ut och kissa och då fick jag i alla fall lite ny luft i lungorna.

Men nu då?

Städa??? Känns så där en lördag kväll och M&M ska ut en runda och vill ju ha mig med och världens bästa Jesper messade och undrade också i fall jag inte ville gå ut och dansa med honom.

Så vad ska jag göra? Städa eller hoppa i duschen och försöka bli på lite bättre humör och gå ut bland folk en runda? Eller så är jag kvar hemma och lägger mig tidigt och tar tåget tidigt till Stockholm i morgon där det väntar sällskap och långpromenad med hunden och kvällsmys.

Snacka om att ha beslutsångest!!!

Jag som inte skulle bry mig...

...kände ändå ett sting i hjärtetrakten eller någonstans där i närheten när jag igår efter en veckas tystnad efter vårt allra första möte messar brandmannen. Hade tänkt att inte göra det men jag blir både lite ledsen och förbannad av att han snackar om att börja om, att det lugnat ner sig och att han vill träffa mig igen men ändå inte ger ett liv ifrån sig. Får till svar att ja jag är väl lika dålig som vanligt på att höra av mig och jag svarar att jag kräver ingenting mer än att han kan säga hej. Tycker inte det är för mycket begärt efter att man tillbringat en bra natt ihop. Då börjar han dilla om hur mycket han har att göra och det visste jag ju innan vi sågs och att han tycker inte det är någon mening att blanda in massa känslor och bla, bla, bla. Jag känner bara hur jag blir trött, less och tycker bara han är patetisk och talar om för honom att han hade kunnat skippa skitsnacket bara för att komma innanför byxorna på mig. Du hade fått ligga ändå skriver jag retfullt men NÄÄEEE så var det ju så klart inte. Han var ju inte bara ute efter det. Nej visst!!

Jag skriver till honom att jag lämnar honom ifred och avslutar med Jävla skitstövel!

Hade bestämt mig redan när vi träffades att hålla distans till honom för min magkänsla sa ju att det inte skulle bli någon ändring och jag är inte direkt ledsen över den förlusten. Däremot blir jag nog lite ledsen över att jag än en gång träffar en kille jag kan tänka mig att träffa igen och som gjort mig lite nyfiken men som uppenbarligen inte känner likadant. Det gör mig ledsen att jag tydligen inte faller någon i smaken utan blir dumpad innan jag ens hinner blinka. Frågan är om det är mig det är fel på eller de? För även om jag inte fått några starka känslor för de killar jag träffat den senaste tiden så nog fan känns det att hela tiden bli ratad. Att inte duga. Det gör ont och påminner mig hela tiden om att det är därför jag går omkring och fortfarande saknar någon som lämnade mig för flera, flera månader sen...

JAG DUGER INTE!!!

Vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig?

Stålmannen, magistern, officern och brandmannen har i alla fall en sak gemensamt, de kan inte tänka sig en tjej som Pettiwoman.

Jag hoppas jag någon gång hittar någon som kan tänka sig det men fram till dess ska jag köpa en ny skjorta till Mr Rabbit och ta med honom ut på en trevlig dejt. Han nobbar mig i alla fall aldrig!

Vad fan ska jag ta på mig???

Inte för uppklädd och inte mysbyxor...

Hmm...

Senaste trafikinfo, tåget ytterligare sent. Framme 21.30.