Gubbarna i lådan!

De där gubbarna i lådan har jag skrivit om tidigare fast inte här. Utan här... och här. Och det är något jag numera som icke singel inte direkt har behovet av. Konstigt vore väl annars. Den där bekräftelsen ska jag ju få av min älskling och för det mesta... ja för det mesta så ger han mig all den bekräftelsen jag behöver. Men de där gubbarna har en tendens att dyka upp ändå, utan att jag kallar på de. Och det är en skön känsla att känna att det rinner av mig likt vatten på en gås. Att jag inte längre triggas igång av det där flirtande utan mest blir förvånad av hur killar fungerar. Att de hör av sig efter flera månaders tystnad och liksom tror att jag fortfarande går omkring och trånar och längtar. Det känns mer förnedrande än smickrande.

Och det händer att det tillkommer nya. För trots att jag är upptagen både i själ och hjärta och inte längre uppmuntrar eller uppmanar till det där spelet dimper det ibland ner skamliga förslag och antydningar till vad som skulle kunna bli något av det där jag inte längre har något behov av. Och det besvärar mig. För jag vet inte riktigt hur man säger nej. Hur man visar "tack, men nej tack" Så jag blir tyst och hoppas att det är svar nog. Och så drar jag en lättnads suck för att jag inte längre behöver vara en del av det där spelet. Eller inte längre behöver nöja mig med att vara en i högen för de där gubbarna i lådan. För oftast är det precis det man är.

Men så finns det de jag vill ha kvar i mitt liv. För att de har betytt något. Inte varit en del av det där destruktiva spelet utan har varit en del av mitt hjärta... fast kanske ändå inte på just "det där" sättet. En sån person är Mart. Han som skulle bli min make. Han som skrev de fina orden och fick mig att förstå att han var en fin människa. Vi har aldrig träffats. Det är två år sen nu vi fick kontakt och han lever fortfarande sitt globetrotter-affärsresande-liv. Så frågan är om vi någonsin hade träffats. Han har följt alla mina turer av krossade hjärtan och vet även om att jag träffat mannen i mitt liv. Därför har vår kontakt också varit död sen flera månader tillbaka. Av respekt även om vi bara har en varm och djup vänskap.

Men jag vill ha honom kvar i mitt liv. Frågan är om han vill vara en del av det för när jag första gången efter flera månaders tysthet hörde av mig till honom fick jag ett ganska kyligt svar tillbaks Och han avslutade med "Your Ex husband" Jag kallade ju honom alltid min äkta make men nu finns det ju en man i mitt liv som tagit den platsen. Så jag antar att även Mart numera är en av de där gubbarna i lådan. Skillnaden är bara att när den här gubben i lådan dyker upp kommer det att göra mig glad, inte besvärad.



Och jag funderar på...

...varför jag inte behöver mer än 40 minuter på mig att göra mig partyklar. Från att jag kliver in i duschen till att jag står i Azitas hall med de höga klackarna på och läppstift på tänderna (en liten miss där) så har det som sagt inte gått mer än 40 minuter. Jag vet att jag kan vara snabb men aldrig så snabb om jag vet att jag ska gå på fest och där finns 25-åriga killar. Men så är det idag.

Och kanske det helt enkelt beror på att de där 25-åriga killarna inte alls lockar idag. Kanske för att jag inte alls bryr mig ifall någon kommer att ge mig långa blickar. Jag skiter helt enkelt fullständigt i att göra mig snygg för någon annans skull i kväll.

Det finns ju liksom redan en jag vill göra mig snygg för...

Jaaaa jag veet....

...att det är mycket bilder på mig själv nu men jag är sååå nöjd med mitt lockiga hår och så glad över att det var lika fint idag. Så jag målade mig lite extra och det känns så mysigt när man får känna sig så där fin. Så därför ville jag föreviga det. Kände mig så tjusig när jag satt där i bilen på väg på kundbesök. Oftast när jag glor i den där backspegeln så ser jag en trött, glåmig och rynkig tjej med smink som inte sitter där det ska och det är inte alls så roligt. Därför vill jag ju så klart njuta lite av att få känna mig så där fin. Det unnar jag mig själv. Därför får ni stå ut med lite egobilder. I morgon är jag den där trötta, glåmiga och rynkiga tjejen igen.

En natt kvar sen bär det hem till Gävle igen. En helg som jag inte har något alls inbokat. Träning måste det bli för nedräkningen går fort till min första klass nu. Här på hotellet har jag tränat varje dag för att hinna ikapp så snart ska jag väl vara något sådär redo för mina klasser.

Jag har mailat den där killen jag hade en dejt med för över ett år sen, han som låste in sin bil i garaget. Jag vill ju så gärna träffa honom igen men jag har en känsla av att han inte är lika intresserad. Skulle verkligen vilja ha en dejt nu. Träffas och mysa. Gud så sugen jag är på det!

Vi får väl se vad han svarar!

Suck!

Blir jag förvånad?
Knappast...

Besöket uteblev och inte ens ett sms från honom om varför. Jag bryr mig föga men blir mest irriterad över att jag redan innan förstod att det skulle bli så. Men jag trodde inte ens han skulle höra av sig men det gjorde han ju men tre timmar senare dyker han likt förbannat inte upp.

Han kommer få smisk på bara stjärten om han någon gång masar sig hit den lilla snorvalpen.

Fan, jag som var lite hångelsugen!

Jodå...

...det blir allt lite manlig fägring i det Pettiska palatset i kväll. Inte dumt alls. Minns inte när jag hade den typen av besök sist. Måste varit när sjuksköterskan var här. Jisses, det är verkligen dags för lite mys, ja om det nu känns okej för det vill säga.

Förlåt J, jag vet att du var här i torsdags med lite manlig fägring och pillade mina fötter men det räknas liksom inte riktigt. Dessutom var du skyldig mig det *fniss*

So bring the Hunk in!

I morgon bär det hem...

...och längtan kryper i min kropp för jag vill hem till lakanen i min säng, min nystädade lägenhet och doften som möter mig i dörren. Jag har huvudvärken från helvetet så leendet på bilden är inte på riktigt utan ett leende till någon som ville se. Någon som skickade ett sms fel idag som hamnade hos mig och tycke uppstod. Så konstigt. Så roligt. Eller någon som leker en lek med mig igen. Många gör ju det. Jag hamnar ofta i klorna på skojare. Såna som har till uppgift att leka med hjärtan.

Han beskrev en man jag drömt om. Så det kan nog inte vara på riktigt. Hur stor är chansen? Jag får ett sms som hamnat på villovägar och så är det mannen i mitt liv.

Ska sluta drömma nu!

Det där med att dejta!

Jag borde ha lärt av mina misstag men man gör ju sällan det men en sak är säker, inget mer dejtande över nätet. Dejtingsidor, facebook och bloggar, skitsamma vilket för det är att be om ont i bröstet när allt sker öppet och man helst skulle vilja slippa se saker man behöver springa på vareviga dag sen.

Och det finns någon som jag har börjat tänka en del på igen. Ja igen för vi träffades för 1,5 år sen men sen rann det ut i sanden. Jag hade hjärtesorg då också och hur bra det är att träffa någon annan då vet vi ju nu. Men vi har hela tiden varit vänner på facebook men inte haft någon direkt kontakt. Någon sporadisk hälsning ibland och nåt snack om en fika när tillfälle ges. Men varje gång jag varit inne på hans sida och kikat runt har jag tänkt att fanken vilken fin kille det där var egentligen. Och han är väldigt fin att titta på.

Jag vet inte hur många av er som var med på den tiden på min första blogg men jag skrev om vår dejt för han lyckades nämligen låsa in sin bil i parkeringshuset på Åhlens. Och det skulle varit så lätt för honom att ta chansen när jag erbjöd honom sängplats men som den gentleman han är så tyckte han inte alls det var passande. Efter många samtal kom en vakt och öppnade till honom. Och just det där etsade sig fast i mig.

Vi har börjat messa lite fram och tillbaka igen men han bor inte kvar i stan utan ca tio mil bort så det är inte lätt att ta den där spontanfikan. Och det är lite svårt med kommunikationen då jag skriver på svenska och han svarar på engelska (ja han var ju som jag berättade då en vit sydafrikan) och ibland har jag svårt att förstå tonen i hans sms. I vilket fall har jag bestämt mig för att jag tänker inte träffa någon nu innan jag får chansen att träffa honom igen. Har liksom inte riktigt kunna släppa det där mötet och funderat på om det skulle kunna finnas något där. Vi hade en supermysig dejt med massa prat och bara en kram som avslutning. Precis som det ska vara.

Inte en aning när det kan bli men jag har knappast någon brådska.

Med nya ögon!

Jag vet inte riktigt när det händer, varför eller om det betyder något. Men jag har börjat se på män på ett annat sätt. Eller börjat se på andra män. Andra än de jag tidigare lagt mina blickar på. Det är inte längre unga, blonda och blåögda killar som får mig att fastna som det så länge varit tidigare. Inte de där pojkaktigt söta som jag attraherades av och så ofta lät mig lekas med. Helt plötsligt är det en helt annan typ av män som mina blickar dras till.

Riktiga män. Män men karraktär och små rynkor runt ögonen som tyder på erfarenhet. Och det blonda håret jag tidigare fann så attraktivt har bytts ut mot gråa tinningar. Och en skäggig kind där också de små gråa stråna tagit sin plats. Det är inte längre pojkar i 20 årsåldern som får min uppmärksamhet utan männen som är jämngamla med mig eller äldre. Och helt plötsligt är det de jag finner så fruktansvärt attraktiva och sexiga.

Kanske var det mötet med den där vackra mannen på akuten som fick mig att omvärdera vad jag egentligen vill ha. Kanske har det med mina hormoner att göra. Vem vet... snart kanske den där biologiska klockan jag hela tiden trott jag saknat att börja ticka också.

I vilket fall har jag börjat längta efter en riktig man!

Sista rycket!

Känns skönt att det börja närma sig slutet på detta året. Rensat upp allt på kontoret som skulle göras innan jag kan gå på ledighet och jag gjorde allt klart idag. Sista rycket. Och så flyttade jag in till kollegan P och söta hockeyfrillan. Ja hej på dig föresten. Han har nämligen hittat hit den lilla sötnosen.. Aldrig får man ha något ifred. Kollegan C hade tydligen lyckats googla fram min blogg vilket INTE ska gå om man inte vet vad den heter men se det hade han ju lyckats med. Visst kan man väl göra bloggen osökbar på google? Har inte nån av er *pekar ut åt höger* gjort det?

Och jag är trött. Så fruktansvärt trött. Vill bara krypa ner i sängen men kan jag göra det innan klockan åtta?

Det snöar fortfarande och jag börjar bli allvarligt orad över mitt julfirande med familjen. Jag ska ta mig 67 mil söderut på något sätt. Helst så att jag är framme den 23:e. Alla tåg är fullbokade för jag har hela tiden tänkt att köra men då visste jag inte om detta snökaos. Det finns biljetter kvar på nattåget men det finns inga kupeer för hundar så då får jag göra som jag gjorde förra året... smugla in Jocko. Nu gick det bra ändå för konduktören var snäll. Men det är ju så förbannat dyrt. Usch, jag vet inte hur jag ska göra.

Idag träffade jag den HÄR killen som är hemma över julen. Vi har pratat om att träffas under nån av de dagarna och jag skulle inte har något emot det alls med tanke på vårt förra möte. Det är inget vidare mellan han och tjejen heller så vem vet. Det kanske kan bli lite decembermys i mellandagarna. Är grymt kramsugen... eller ja, nåt åt det hållet.

Nej nu somnar jag snart. Får nog ta en liten stödvila!

Zzzzzzzzzzzzzzzzz

Och så kommer det en bild...

...ett MMS och jag känner inte igen nr, men jag känner igen ansiktet och jag förstår ingenting. Det är han jag var på dejt med sist. Han som skrapade mina rutor på morgonen och pussade mig hej då men som sen blev tyst och inte svarade på mina sms eller mail.

Jag svarar om han råkade skicka fel, men nej.

Och så får jag veta varför han blev tyst.

"Jag hittade din blogg och förstod att jag var minst nr 2 och att det fanns någon annan i ditt hjärta, så jag tyckte inte det var någon mening att prata mer"

Och jag blir så ledsen, känner mig så dum för jag förstår honom till hundra procent men önskar jag kunde fått berätta själv. Att vi hade pratat om det. Men vi pratar om det nu och det känns så skönt att veta att han inte var en sån skit som jag blev så ledsen över att han visade sig vara, för det stämde inte riktigt. Nu faller det liksom på plats. Han blev ju sårad såklart. Jag läser inlägget jag skrev efter vår dejt igen och vem hade inte blivit det?

"Kände mig så glad dagen efter. Hade aldrig pussat dig hej då om jag inte velat träffas igen"

Jag skäms och tårarna kommer för jag blir både arg och ledsen över att det aldrig bara kan vara lätt. Att det blev så fel för att jag hade tankarna någon annanstans. Hos någon som jag inte ens vet bryr sig om mig.

Men nu vet jag i alla fall att jag hade en dejt med en fin kille som faktiskt inte var som alla de andra idioterna jag träffat som bara skitit i att höra av sig när det fått sitt. Nu var det faktiskt mitt eget fel att det inte blev någon fortsättning och att han gjorde som jag själv gjort så många gånger. Han skyddade bara sig själv.

Hembesök!

Han kommer direkt från träningen, ruffsig i håret, rosig om kinderna och de där ögonen glittrar och han ler med hela ansiktet och precis som när vi sågs dagen efter vårt första möte på akuten kan vi inte låta bli att hela tiden ta på varandra och det är just det som gör hela skillnaden för mig. När jag känner att jag hela tiden vill vara nära, känna och ta på personen och han verkar känna precis som jag för hela kvällen rör vid vi varandra så fort vi kommer åt.

När vi sätter oss och ska äta och vinet är upphällt och jag tror vi ska skåla tar han plötsligt tag om mina kinder och pressar sina läppar mot mina och vill liksom inte släppa mig. Och det är mysigt. Precis så där mysigt som första kyssen ska vara.

Det finns mycket att säga om denna fina kille men vet inte hur mycket jag ska behålla för mig själv. Både för min egen skull och med respekt för honom. Men han är fin. På alla sätt och så bra som det känts de senaste dagarna har det inte gjort sen... Och jag njuter mest bara av den känslan just nu. Att få vara någon nära.

Jag tittar på honom och förvånas om och om igen över att en kille som är äldre än jag kan attrahera mig så som han med tanke på alla unga slynglar jag ödslat tid på. Men han har en pojkaktig busighet och en kropp som vilken 25 åring som helst skulle kunna vara avundsjuk på. Men det är hans insida som värmer mig mest. Hans trygghet, hans ömma händer och sprudlande skratt.

Jag är glad att jag åkte till akuten den där dagen, glad att han skickade mig ett sms och ville träffas och äta frukost. Och jag är glad att han kom och tillbringade kvällen, natten och halva dagen ihop med mig idag. Njutit av att få somna brevid honom, vakna och ligga och smeka hans kind tills han vaknade, få gå en lång promenad i parken och när han stannade och kramade om mig och kysste mig kändes det underbart att få stå där under alla träden och få göra precis det där jag så många gånger funderat på när jag gått där själv med hunden om jag någonsin skulle få gå med någon där och hålla handen, kramas och kyssas. Det som liksom hör till i en park som den. Och idag fick jag äntligen göra det.

När han lämnade mig för att han var tvungen kramades vi länge, och jag frågade honom om det skulle vara okej om jag skulle komma att sakna honom och hans svar var det jag hoppades på. Vad det innebär vet jag inte. Vad som händer nu vet jag inte. När vi ses igen vet jag inte. Det är inte helt lätt och okomplicerat. Saker som kan göra det lite svårt. Men vet ni, det gör inget. Jag är bara glad att fått chansen att träffa en sån fin människa och få vara honom nära. Vi kommer säkert att träffas igen, jag kommer säkert att sakna honom, längta lite eftersom vi hade det fint ihop på många sätt.

Men jag tar det lugnt. Väntar in honom lite. Känner in lite. Smälter alla intryck och känslor. Njuter av det vi gav varandra. Vi behövde det båda två och säkert kommer vi behöva det igen. Och jag är glad att jag fick det jag behövde av någon som jag verkligen känner för. Någon som berör mig. Någon som gör mig varm.

Nej, nu får det räcka med ord om det här. Nu ska jag suga på den här karamellen och hoppas på att jag kanske snart igen få sticka ner handen i den där godispåsen.

Den som väntar på något gott...

Om att falla fel!

Kärlekskrank ställde en fråga till sina läsare om vi visste varför vi/man faller för svin. Eller kalla de skitstövlar eller att falla för fel killar.

Det finns många teorier och säkert lika många olika svar som individer för alla har vi nog våra olika anledningar beroende på erfarenheter, vilket bagage vi bär på och så klart en av de största skälen till att vi faller för fel beror på oss själv och vår självbild och självkänsla.

MEN jag har även en annan teori som på något sätt är ganska logisk och som är ganska skön att luta sig tillbaka på när man liksom inte orkar eller vill fronta sina egna problem och isues. Skylla ifrån sig lite. Men kanske min teori ändå har mycket sanning i sig och kanske det borde doktoreras i ämnet.

Jag tror i alla fall att det ligger nedärvt i oss kvinnor sen urminnes tider, en gen som liksom finns kvar i oss och ett ursprung man inte riktigt kan blunda för. Det är helt enkelt så att på den tiden var det liksom så att männen slog oss i huvudet med en påk, drog oss i håret hem till grottan och satte på oss och så tror vi fortfarande att det ska vara.

DÄRFÖR faller vi fortfarande för svin. Vi faller helt enkelt för vår Caveman!

Vaken, kaffe och smörgås!

Hunden lämnad (dåligt samvete here i come) och kaffet intaget så nu är det packning som gäller, detta aber. Sen bär det iväg till stora staden. Staden med alla mysiga café som jag tänker inta och sätta mig med datorn och skriva Stockholmskrönikor, ja eller nåt.

Det blir kundbesök för hela slanten idag men räknar inte direkt med allt för många avslut utan ska vara glad jag kan få boka in ett möte eftersom jag kommer oanmäld, men nu är det redan köpande kunder jag besöker så jag åker inte ut med huvudet före i alla fall.

Och senare idag eller i kväll.... har jag dejt. Fnissig värre för det är riktigt spännande eftersom det är en kille som redan fått mig lite pirrig. Det visade sig att han bor nån kilometer från hotellet där jag ska bo så det kan ju inte bli bättre. En promenad i Hagaparken eller nåt annat mysigt står på schemat.

Ooopps.... nu ringde han. Ja när man pratar om trollen. Hihi, gud så trevlig och söt han verkar. Och så är han blåögd, blont ruffsigt hår och 191 cm så jag lär få stå på tå och krama honom. Men det bästa... han är 36 men ser ut som 25, hihi. Kan inte bli mer Pettikille än så.

Jaja... jag vet att jag inte borde skriva om mina dejter eftersom de alltid slutar med NOLL och ingenting men jag kunde helt enkelt inte låta bli nu. Så snälla.... döm mig inte om det visar sig vara katastrof är ni snälla.

Nej.. nu ska jag klä mig och göra mig klar för första dagen på fältet.

Håll alla tummar och tår för mig nu... ja både vad det gäller jobbet OCH dejten!

Puss o hej... leverpastej!

Sovit en stund...

...och jag drömde heta drömmar om någon. Satt och tittade på bilder på honom innan jag gick och la mig så kanske därför jag hade honom färskt i minnet. Men jag har varit grymt attraherad av honom sen jag fick kontakt med honom första gången. Eller lite finare sagt.... jag skulle vilja slita av honom kläderna och göra saker jag inte kan skriva här.

Drömmen var underbar i alla fall. Jisses så bra han var!

Hahaha... ska svalka av mig med en dusch nu!

Och du.... eftersom du läser här kan jag väl säga med en gång....

INBILLA DIG INGET ;o)

Killar i mysbyxor!

Enligt mig finns det inget bättre. Min pojkvän, ja när jag har någon, som går omkring i mysbyxor, ett par urtvättade joggingbyxor, gärna utan något under. Älskar att kunna taffsa lite oskyldigt utanpå och få känna hur något vaknar till liv där innanför.

Skulle vilja skaffa kille bara för att få just den biten.

Fyyy faan så mysigt!

Blev en ENSAM kväll!

Det blev varken det ena eller det andra.

Han skickade sms om att han hade tränat och skulle träna lite med de andra kollegorna på sitt hotell på det vi gått igenom. Jag frågade om han ville ha läxförhör sen och ja det skulle han vilja ha svarade han.

Jahopp... sen blev det tyst!

Och den andra tjommen... ja han ringde och frågade vad jag gjorde och sa han skulle ringa igen sen.

Jahopp... sen blev det tyst!

Bryr jag mig?? Nä inte nämnvärt. Gick ner och köpte världens dyraste toast och tog med mig upp på rummet och åt i sängen.

Nu ska jag sova.

Frågor på det???

Nybadad, mjuk...

... och len och doftar gott. Men ensam. Mitt sällskap i går kväll ringde innan idag och ville jag skulle köra honom till en fest som är ungefär hundra meter från där jag bor och när jag släppte av honom sa jag att han var välkommen om han ville ha sovplats. Ja det är nog ungefär så långt jag kommer att orka gå i kväll svarade han då. Så om jag har tur, ja alltså väldig tur så kanske jag kan få ha honom sovandes bakom min rumpa i natt eller så får jag ligga på hans bröst. Men med min otur vad det gäller det manliga könet så ska jag nog inte hoppas för mycket på sällskap. Fast det hade varit grymt mysigt.

Däremot ser jag fram emot nästa veckas utbildning då jag kommer att få tillbringa dagarna med den där söta killen jag mötte i veckan och som pratade med mig. Igår smög jag in i deras sal där de sitter innan vi började och på hans plats låg ett kollegieblock som jag skrev en hälsning på. När jag sen gick förbi såg jag hur han satt och läste och såg väldigt fundersam ut. Jag undertecknade med mitt namn så antingen förstod han ändå att det var jag eller så kommer han få veta det på måndag när vi kommer presentera oss för varandra på utbildningen.

Spännande och lite småpirrigt!

Vet så väl...

...hur jag vill det ska kännas. Och jag vägrar nöja mig med mindre. Och när jag träffar någon och jag efter två minuter vet att det här kommer att bli ett trevligt möte men ingenting mer så känns det som jag jag kan bocka av ännu en dejt men som någon skrev, för varje dejt kommer man närmare den rätta. Och så måste det ju vara.

En pickninck i parken, rosevin och taimat och kli under fötterna. Ingenting annat, varken mer eller mindre. En kram och hejdå och jag är lättad över att vara själv igen.

Men jag funderar, vad är det som gör det? Vad är det som gör att det med vissa känns direkt och med vissa ingenting trots att de på pappret kanske se ut att kunna vara HAN.

Jag tror på sagan. Och jag vet hur jag vill känna och det finns någon där som jag tänker på och som väckt något där inne. Någon som jag liksom väntar lite på.

Cyklar hem genom natten...

...efter att ha avslutat kvällen med mina M&M och SnyggFredrik (ja han kallas så och ja han är snygg) på en uteservering. Men innan dess var jag på dejt. (Yes, im singel and i do what i want) En sån där riktig dejt och med en kille från stan, det blir två kryss i taket för den.

Och så här lite tänker jag säga om den...

Middag på restaurang.

Dyraste vita vinet.

Cyklade till parken (vad den nu heter Jennie).

Satt på en bänk och pratade.

Han följde mig hem till dörren.

Kram.

Hej då!

Så det var den kvällen det!

Najsbajs!

Ensam i soffan!

En mygga flyger envist omkring och försöker hitta ett ställe att suga mitt blod. J skriver på msn och försöker ge någon slags förklaring till varför, eller egentligen inte utan bara konstatera att jag inte gjorde något fel och jag känner att jag inte ens orkar bry mig.

Mailar med en främling som inte längre är en främling utan någon som finns där men ändå inte. Och det känns skönt att läsa rader med ord som värmer och jag berättar om lusten att skriva men att det låser sig för jag vill skriva för mycket om sånt jag inte kan, och jag får svar att om det låser sig är det nog inte meningen att jag ska skriva om det och då tänker jag på den där hemliga bloggen jag hade och hur mycket jag skulle vilja ha ett sånt där ställe just nu. Där kunde jag låta fingrarna spy ut allt som fanns i mitt huvud.

Nu får det finnas kvar där inne, skava mot kraniet. Tänk om den där myggan kunde suga ut allt som jag inte vill ha kvar. Det där giftet som flyter i mina ådror.

Jag luktar svett men orkar inte duscha och just vid såna här tillfällen är jag glad att jag inte är nyförälskad och alltid vill lukta gott.

Lägger mig ensam och svettluktande i min säng med endast en blodtörstig mygga som sällskap!