Om att börja om!

Detta ska vara första dagen på min semester och jag är redan rastlös. Funderar på om jag inte ska vänta någon vecka till. Dra ut på det lite till liksom. Men jag tar ett par dagar nu. För att fixa lite hemma idag och i morgon ska jag följa med min älskling och göra sina första tatueringar.

Den där ledigheten... kommer blir som någon slags nystart. Hoppas jag. För mig. För oss. För nu är det bara ett par veckor till så är allt annorlunda. Förhoppningsvis. Väntan ska vara över. Vi ska kunna vara lite mera tillsammans. På riktigt. Och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Därför vill jag dra ut lite på min ledighet. Spara den till då så att jag kan få suga ut så mycket som möjligt av den första tiden då han... lämnat det gamla bakom sig.

Och det får mig att tänka på den här bloggen. Mitt skötebarn. Min slaskhink och min terapi. Där jag fått ösa ur mig alla tankar, känslor och få använda orden precis som jag velat. Orden som betyder så mycket för mig. Uttrycket. Flödet. Bildandet av meningar som ska vara mer än bara meningslöst pladder. Som en ständigt levande bok. För det är DET som varit viktigast många gånger. Inte att berätta om vad jag haft på mig eller ätit. Det har ALDRIG varit meningen med mitt bloggande. Utan de gånger mina inlägg har den känslan, det uttrycket och flödet som jag vill det ska ha... det är då det varit som mest renande att skriva. Terapi.

Men den här bloggen rymmer så mycket sorg. Så mycket smärta och sår från de gånger jag fått mitt hjärta krossat. Så mycket lidande och spår från den där botten jag så många gånger befunnit mig på. Och det kommer alltid vara en del av mig. Det är jag. Men jag funderar på om jag inte ska lämna en del av det bakom mig. Låta det få stanna kvar här och lämna det. För något nytt. För det som komma skall. Min framtid som jag så mycket hoppas på och ser fram emot. Kanske jag borde skapa mig ett nytt ställe för mina ord. Ett lite ljusare sådant. För jag är ärligt talat trött på det mörka här. Trött på allt som finns här inne. På det som varit. Även om början på min älskades och min historia börja här men på något sätt är det först NU den kan börja på riktigt.

Så kanske jag lämnar. Kanske jag skapa ett nytt ställe redan nu och låter er veta efter ett tag. Kanske jag bjuder in er från början. Kanske jag behåller det för mig själv. Jag vet inte. Men en längtan efter något nytt har börjat gro...

Pimp my ride!

Det tog två år men nu är det gjort. Nu sitter de fina fjärilarna på min Kronancykel. Allt för att göra den liiite mindre stöldbegärlig. Och fint blev det. Putsade och gnodde som en tok igår så nu är smuts och rost borta.

Vem behöver bil med en sån cykel?

Länge leve pizza.nu...

... eller "så tillbringar man en ensam fredagkväll". Hade hoppats på att få träffa min älskling i kväll men tydligen ligger han hemma nerbäddad med feber. Det går att ligga nerbäddad i min soffa också men tja... tydligen bättre hemma utan någon som pysslar om honom.

Kollar Adam o Eva på tv även om jag sett den hundra gånger men den är lika slående och klockren varje gång.

Jag blir bara mer och mer sugen på att bara dra iväg. Hör inte pappa av sig snart så åker jag till Arlanda och sätter mig och väntar på första bästa plan. Börjar bli grymt less nu. På det mesta faktiskt...

Måndag kväll...

...och egentligen borde jag ligga med mina vänner i parken där de insuper kvällssolen men jag känner mig osocial och äter upp tacoresterna från helgen och sköljer ner de med vitt vin istället. Finaste Cicci tillbringade kvällen hos mig igår med huvudet nere i mina klädkartonger och gjorde fynd bland sånt jag tröttnat på. Henne vill jag tillbringa mer tid med och vi var rörande överens om att vi borde besöka uteserveringarna lite oftare. Med höga klackar och fina klänningar.Det är sånt jag borde göra lite oftare istället för att vänta på att tiden ska bli inne för mig och min älskling att kunna umgås på riktigt.

Jag låter dagarna bara rulla på och på jobbet är det sövande lugnt men ändå har jag inte bestämt någon semester fast jag skulle kunna gå redan nu. Mitt jobb är att se till så personalen får sin ledighet först men snart är det dags för mig att vinka hejdå och jag kan ta den semester jag så väl behöver.

Snart...

Midsommarångest!

Samma visa varje år. Inget planerat trots att det är dagen innan midsommar. Och först hade jag tänkt skita i alltihopa, beställa en pizza och glo på en film och hoppas på att det regnar så att det är mer legalt att ligga inne i soffan. Helst hade jag ju velat vara med min älskling men nu är det som det är. Exet jobbar och han ska vara med sina fina pojkar. Vi har hela livet på oss och troligtvis kommer det flera midsommarnätter vi kan tillbringa ihop.

Men har jag tur så kommer jag inte att behöva sitta själv. Finaste Cilla har jag inte träffat på länge nu och henne kom jag att tänka på. Och när jag hör av mig har hon tänkt på mig också så kanske det blir midsommarfirande med henne och hennes poliskollegor. I vilket fall kommer jag att överleva även denna midsommar.

Vad ska ni göra?

Sunshine!

Har legat i gräset med alla mina fina vänner idag. Bikini i parken är inte riktigt min grej men kan alla andra kan jag också. Njöt av ledigheten men nu är den slut. Dagarna går så fort. I morgon är det en vecka sen jag träffade min älskling och även om jag vet att det snart inte ska behöva gå en vecka mellan gångerna så är det jobbigt att behöva sakna så här mycket. Det var skönt att få höra hans röst, höra han säga att han saknar mig också.

Jag blekte tänderna förra veckan. Jag tycker inte jag ser någon större skillnad. Inte mina vänner heller. Vet inte om det betyder att jag hade fina vita tänder innan eller att det helt enkelt inte fungerar på mig. Jag tänker ringa i morgon i alla fall för har jag betalat 2500 kr för ett vitare leende ska jag fan ha det också. Ändå låg jag i den där lampan i en hel timme. Konstigt. Men jag borde väl kunna reklamera det som allt annat.

Har inte så mycket annat att skriva. Orkar inte älta mer om...

Regn...

...som faller ner i mörkret där vi går sida vid sida och vi är rörande överens om att vi haft en trevlig kväll ihop med ost, kex och vin. Vi har haft mycket att prata om finaste Emma och jag för det är länge sen vi satt ner och pratade. Förr om åren träffades vi varje dag. Hon med sin lilla kaffe-och-choklad-butik och jag med min kosmetik-butik. I samma galleria och samma väg hem så det fanns alltid tid för att prata. Nu ses vi sällan men idag tog vi oss tid. Och det är alltid lika mysigt.

Och det är skönt med de där vännerna som du kan berätta allt för, de mindre bekväma sakerna, om demonerna och de svagaste sidorna och de tycker om dig ändå. De som inte dömmer. Sån är Emma. Ärlig och rak men inte dömande.

Det är skönt att få avsluta kvällen med en promenad i regnet. Jag älskar regn. Och i kväll doftade det Hägg. Jag blir blöt i håret och jeansen jag köpte till min älskling men som jag fick behålla klibbar runt benen men det gör inget. Regnet gör mig lugn. Och jag känner mig tacksam. För regnet, för de fina vänner jag har runtomkring mig och så givetvis kärleken.

I kväll somnar jag skönt!

Så gick helgen...

...och jag har varit lugnare i hjärtat än på mycket länge. Helgerna brukar innebära saknad, längtan och frustration och en hel del oro men på något sätt har jag varit lugn. För han finns där hela tiden. Inte nära men ändå närvarande och det är så lite som krävs för att jag ska känna den där tryggheten. Saknar gör jag hela tiden. Det gör jag alltid när det gått några dagar sen vi sågs. Jag kan börja sakna honom redan när vi kramas hejdå. Men våra avsked gör inte längre ont. Kanske för att jag vet. Vet att han älskar mig som jag älskar honom. Att vi har kommit så långt på vår väg ihop att det liksom inte finns någon återvändo nu. För vad skulle vi vända tillbaka till? Vi vet ju båda vad vi har och vad som fanns innan oss. Och jag skulle inte vilja tillbaka dit. Och han visar mig hela tiden att även han vill stanna där vi är nu. Hos oss.

Så gick helgen och jag tillbringade stor del av den med min älskade Azita. Hon som fick plocka upp mig från det där hålet i fredags. Det enda som fanns kvar av fredagen i mig var den där jävla migränen. Och med den pulserande i huvudet tog jag mig som i ett töcken till jobbet i lördags. Jag lyckades hålla skenet uppe en stund så att i alla fall personalen fick komma iväg på lunch.

Så gick helgen och jag färgade håret och drack kaffe och Baylis i Azitas soffa. Somnade som ett barn ytterligare en natt brevid henne i hennes stora sköna säng. Och söndagen började jag med en promenad hemåt och frukost i soffan. Sen slog någon mig i huvudet och jag somnade och sov bort halva dagen. Men vad gör väl det när resten av dagen tillbringades vid ån på en filt med grillad kyckling i den varma solen.

Nu önskar jag att jag inte blir sittandes här utan kan göra lite nytta. Men soffan är allt för skön..

Och så till något helt annat...

...för även om det mest handlat om mina känslor och mitt kärleksliv den senaste tiden här inne så pågår ett annat liv också. Jag har fullt upp på nya jobbet och jag kan verkligen säga att jag njuter av varje dag. I onsdags hade jag mitt första personalmöte med min personal. Åtta stycken anställda har jag att ta hand om och efter två veckor nu kan jag bara säga att jag är mer än nöjd med allihop. Jag hoppas de är lika nöjd med sin chef.

Dagarna går så fort och jag hinner knappt med att äta. Det är fortfarande mycket att ordna och fixa så jag sitter mest med näsan över datorn, har möten och försöker få allt att gå ihop. Men det är bara så fruktansvärt roligt så jag klagar verkligen inte.

Men nu är det fredag och kanske jag skulle ta och unna mig att gå ut en runda i kväll. Få göra mig lite snygg och dricka en o annan drink. Känns som det var evighet sen jag gjorde det. Det kommer trevligt besök till stan också som jag troligtvis hinner möta upp en stund.

Kan bli en riktigt trevlig fredag. Vad händer hos er?

I´m alive!

Det var länge sen jag vaknade alldeles för tidigt med den där sköna känslan i bröstet. Den där känslan av att det är en bra dag och att något väntar på mig. Därför tog jag emot den där känslan extra varsamt idag när jag vaknade och klockan visade tidigare än jag vaknat på mycket länge. Morgonpromenad och jag vill liksom sträcka upp armarna i luften för det är så skönt att vara lugn i hjärtat igen. Små, små ord som betyder så mycket och de lägger sig som bommull i mitt bröst. Jag saknar honom så det gör ont men vet att han finns där. Just idag räcker det.

Dagarna har försvunnit utan att jag gjort något bra av de. Igår fick jag nog av mig själv, min trötthet och håglöshet. Jag lyckades tvätta, städa och Mattias kom och hjälpte mig bära ner vinterjackorna i källaren. En sån härlig känsla. Det betyder vår, värme och förhoppningsvis att en underbar sommar är på väg.

Jag ska fortsätta sträcka upp armarna mot den soliga himlen och njuta av den här sista lediga dagen innan det är jobb igen.

Njut ni också i vårvärmen!

"Utan strumpor och skor"

Inte riktigt ännu men jag låter i alla fall jackan hänga kvar på kroken hemma när jag beger mig iväg ut. En promenad till jobbet men stannar till i Azitas butik för frukost med henne. Ja jag har glömt att berätta det här. Mitt självupptagna ego... men min älskade vän har blivit butiksägare. En fin klädbutik är nu hennes och jag är så glad för hennes skull. Och där äter jag min frukost idag.

Jag är trött. Så fruktansvärt trött. Som om jag inte riktigt kan vakna till liv. Vet inte om det är för att jag befinner mig i något slags vakum. Något slags ingemansland. Och det gör mig trött. Vill bara sova men ju mer jag sover ju tröttare blir jag.

Jävla gnällblogg det här är just nu och egentligen vill jag inte klaga. För jag är glad... ja innerst inne. Men vissa saker ÄR jobbiga och jag kan liksom inte smita iväg från det.

Jag gör det jag brukar... jobba så jag slipper tänka.

Åhh... om jag bara inte var så jävla trött...

Söndagsblues!

Känner inte för något. Borde massa men... Leker med kameran istället och gillar att man kan se okej ut trots skitigt hår, glåmiga kinder och omålade trötta ögon. Glor på dålig film. Äter smörgås. Drar mig för att packa väskan inför morgondagen för helst vill jag dagarna borta ska vara över men tröstar mig med att det är sista gången jag behöver packa den där väskan på väldigt lång tid. Slut på resor, slut på hotellnätter och slut på ett liv utan struktur. På torsdag börjar mitt nya liv med jobb på hemmaplan. Konstigt men bra.

Ringde all min personal idag. Höra hur de haft det nu när de varit ute i de olika butikerna. För att visa att jag bryr mig, tänker på de och säger vi syns på onsdag. De blir glada, har många frågor jag försöker ge svar på och det känns bra.

4 dagar kvar...

Vaknar...

... redan vid halv fem av att mobilen piper och det är han som skriver att han glömde att säga godnatt. Jag svarar att jag förlåter honom och det konstiga är att den där uteblivna godnatthälsningen faktiskt lämnade en tomhet efter sig. Precis som känslan när han inte är i min närhet. Jag inser att mitt hjärta mer och mer tillhör honom och jag kan bara luta mig tillbaka och lita på hans ord att han känner detsamma.

Jag vaknar flera gånger efter det. Kan aldrig sova länge på morgonen nu för tiden. Vrider och vänder och sängen känns inte alls lika skön klockan nio som den brukar göra. Jag går upp och tar med min lilla älskling ut på en lång morgonpromenad istället för att försöka hitta tillbaka till en känsla i sängen jag inte längre kan framkalla. Solen skiner och det är sånt där hålla-handen-väder men det enda jag kan göra är att stoppa mina frusna händer i vantarna. Jag önskar jag hade hans händer här som höll mina och skyddade de mot kylan men den tiden kommer.

Vår tid kommer...

Jag räknar ner tiden...

... och liksom befinner mig i någon slags väntan till det som komma skall. Och jag känner en känsla i mitt bröst jag inte minns sist jag hade. Jag söker efter något tungt, något som känns jobbigt eller något att oroa mig över men hur jag än letar finner jag inget. Bara lättnad, glädje och en behaglig mjukhet. Njuter av att dricka de sista vinglasen på hotell. Sista nätterna mellan sterila väggar och sista gångerna jag behöver äta från menyn som ser exakt likadan ut vilket hotell eller vilken stad man än befinner sig i.

Och så får jag besök av honom med den obestämda färgen på ögonen. En vän som är en sån där svårdefinierad vän och jag vet egentligen inte om jag vill träffa honom men tänker att vad kan väl det göra. Han pratar om sin flickvän som är gravid, om att han inte känner vad han borde och jag berättar om att jag känner mer än vad jag gjort på mycket länge. Jag berättar om hur mitt hjärta ligger i händerna på någon och han säger att han är glad för min skull. Så pratar vi om hur man ska göra för att behålla den där känslan. Vad skillnaden är mellan att tappa bort allt det där eller att fortsätta befinna sig i förälskelsen. Han säger de bråkat mycket och då tänker jag att jag vill inte bråka. Jag ska göra allt för att vi ska prata med varandra... men inte bråka. Men jag vet hur svårt det är. Hur ofrånkomligt det är.

Ensam i en hotellsäng. Saknar honom som mest då. Spelar ingen roll att jag hade honom nära hela kvällen igår, hela natten och hela dagen idag. Så fort han försvinner så försvinner en liten bit av mig. Och jag tänker på hur ensamt det är att vakna utan honom vid min sida. Hur tomt det är när han inte lägger sina armar runt min kropp och kysser mig ömt i nacken så fort han vaknar.

Saknar dig så min älskling...

Kanske jag börjar bli gammal...

....för det vore en naturlig förklaring till att jag helt plötsligt inte längre kan sova länge på morgonen. Eller så är det för att jag vill sända iväg mitt första "jag-älskar-dig-sms" så fort solen gått upp. För jag vaknar allt tidigare och tidigare så idag när jag vaknar med tuppen i Azitas säng är jag för ovanlighetens skull vaken innan henne. Så innan klockan är tio har jag både ätit frukost, hämtat min bil, gått en lång runda med Jocko och till slut kan jag landa i soffan och liksom frågar mig.... jaha, och nu då?

Det blir en liten runda till Köpis med Azita. Jag har en liten present att inhandla, fast egentligen borde jag sluta skämma bort honom för jag har gett honom små kärlekspresenter både nu och då. Men det är ju så mysigt. Så detta får nog bli det sista på ett tag..

Hör du det Pricken ;o)

Min sockertopp!

Kan inte tänka mig något bättre sätt att få vakna på just nu än med den här gobiten på ena sidan och en annan gobit på den andra. Jag njuter av varenda minut just nu. Finns så mycket jag skulle vilja säga... men jag håller det lite inom mig. Det är svårt med orden. Finns inte så många som skulle kunna beskriva tillståndet jag befinner mig i. Jag önskar bara att det inte tar slut. Att jag får stanna här. Nära honom.

Intervjun igår gick superbra. Det kändes avslappnat, naturligt och vi fick en lång och trevlig pratstund. Vad det innebär vet jag inte riktigt men jag kan säga att jag håller tummarna så de vitnar just nu.

Vad det är för jobb? Ett butikschefsjobb i en optikbutik. En dröm för en glasögonnörd som mig!

Vill, vill. vill. vill....

Det blev soffan!

Det hänger klänningar på långa rader i min garderob. Aldrig använda. Som skriker efter att få bli luftade. Jag gick så långt att jag tog på mig två av de som skrek högst och i en av alla oöppnade lådor med nya skor tog jag fram ett par höga klackar i guld och svart. Och jo då, spegelbilden såg mer än okej ut. Men nej. Jag krängde av mig klänningen, slängde den i en hög och hoppade i mysbyxorna igen. Sen delade jag och Jocko en pizza. Fast jordnötterna lämnade han kvar på golvet.

Där låg de kvar även idag så att Mattias fick hoppa över högen när han var här på en kaffe. Vi tog en promenad (en långpromenad i mina mått mätt men bara en promenad i hans mått mätt) och nu när promenad och kaffe är avklarat borde jag fortsätta med helgstädningen. Men det är som Azita sa när hon ringde nyss "du har klister i din rumpa och jag ska elda upp den där jävla soffan".

Japp så är det! Men ska försöka göra lite nytta nu. Ska bara kolla era bloggar lite snabbt först!

Party or not?

Det är alltid samma sak när jag kommer till helgen och jag har haft tankar på att gå ut. Velar in i det sista och så slutar det med att jag sitter ensam i soffan för jag inte orkar något annat. Jävla tråkfitta skulle jag vilja kalla mig själv på ren svenska.

I kväll har jag som sagt möjlighet att följa med antigen två trevliga tjejer på en bar, sitta och mysa och spana i folk. Kan bli supernice. Sen ska mina två älsklingar M&M ut och vill ha mig med. Men ja ba... ähhh vet inte, få se, soffan drar ju och pizza blev du ju ingen igår så vaa faaan!

MEN KOM IGEN NU FÖÖÖR FAAN.... har jag lust att skrika i mitt eget öra. Fatta att jag varit den största partypinglan ever. Queen of the dancefloor (ja det är jag fortfarande när jag väl masar mig dit)! Så vad är problemet liksom?

Fattar nada men lusten finns där liksom inte. Fast jag vet ju också att om jag bara drar på mig den där snygga klänningen och höga klackarna så är det ju minst lika trevligt som att sitta och häcka i soffan.

Jaja... vi få la se!

Söndag...

...och jag vaknar med en skön känsla av att inte behöva gå upp utan kan dra täcket om mig en liten stund till. Men jag har ändå ingen riktig ro i kroppen. Det kryper liksom. Och jag förstår ganska fort att det är samma känsla som jag somnade med. Han finns tydligen i mitt medvetande direkt när jag slår upp ögonen.

Jocko och jag tar en promenad och hela tiden längtar jag hem till dagens första kopp kaffe. Ringer mamma och ha det obligatoriska frukostmötet. Hinner inte mer än svälja sista tuggan av leverpastejmackan så får jag ett sms från Mattias som vill ta oss med på en promenad. Så fick det bli.

En mysig promenad och en fikapaus senare har jag energi till att ta tag i den där tvätthögen som enligt tvättschemat i källaren är en månad gammal. Mattias får hjälpa mig att bära ner detta gigantiska berg till tvättstugan så nu är de två första maskinerna tvätt i gång. Är det bara jag som fullkomligt hatar att tvätta? Inte för att det är besvärligt att trycka på en knapp men detta extremt trista efterarbete. Vika ihop, sortera, lägga i rätt lådor. Jag spyr så tråkigt!

Hoppas er söndag är lite roligare!

När det inte blir som man tänkt sig!

Fast jag vet inte heller om det är så konstigt att det inte blir det när man som jag alltid är ute i sista sekund eller aldrig kan planera.

Först hade jag och Azita tänkt att vi skulle åka till Stockholm idag, bo på hotell, shoppa och gå ut och äta och kanske se lite av nattlivet i den stora staden. Men vädret ville annat igår så vi la ner de planerna men idag visar det sig att solen ville komma på besök. Men då hade vi ju liksom redan lagt ner de planerna. Så vi funderade på SPA istället. Där jag fått presentkort. Så mysigt men hur kan jag i min vildaste fantasi tro att det ska gå att ringa samma dag och få tid. Så där stöp det också.

Så ja... det får bli det gamla vanliga. Maratonlopp i ett köpcentrum.

Hopp in i duschen och sen på med shoppinghumöret!

Vad ska ni göra en lördag som denna?