Om att släppa och sånt som betyder något!

Åska som störde min sömn, pms från helvetet och en urinvägsinfektion som får min kropp ur balans fick mig att höra av mig till personalen och säga att jag skulle bli lite sen. Men någon behövde mig. Ett samtal en kort stund efter fick mig att ändå sätta mig på cykeln till jobbet. För någon behövde mig. Och ett samtal senare känner jag hur mycket det där betydde. Och när jag får ett sms där det står "Tack för hjälpen och stödet idag. Du är en riktigt bra chef och en riktig vän. Tack" blir jag alldeles varm i hjärtat. För inget hjälper så bra när man mår dåligt som att hjälpa och finnas där för någon annan.

Men så behövde jag något själv. För att jag mår som jag gör. Så jag bokade 1,5 timmes thaimassage. Det bästa jag kunde göra. Och efter en stund känner jag hur det släpper. Hur jag kan låta massagen göra sitt och få alla tankar och känslor som irrar runt att stilla sig. Jag går därifrån lugn men trött. Så fruktansvärt trött. Och jag försöker ta åt mig av det min personal säger. Ta ledigt nu. Ta semester. Och ja, jag behöver nog det. De klarar sig. Jag vet ju det. För jag har världens bästa personal. Så kanske jag tar den där semestern nu. Kanske jag gick genom dörren därifrån idag för sista gången på några veckor. Ska fundera över helgen och känna efter vad kroppen säger.

I wanna find myself again!

Känns som jag irrat bort mig. Tappat mig själv och inte riktigt vet vem jag är längre. Ett sista samtal i den där fåtöljen idag gjorde gott. Jag tror att jag gick därifrån lite starkare, med lite mer insikt och jag tror att jag hittat en bit på den där vägen för att finna mig själv igen. Jag tror att jag grät ut det sista av den där frustrationen och slängde den tillsammans med det tårdränkta pappret i papperskorgen.

Det är något lugnare i bröstet. Känslan av att jag klarar det här är något starkare och jag tror att den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet... fortfarande ropar, men jag kan trösta henne själv. Ge henne kärlek och uppmärksamhet. Eller... jag ska göra så gott jag kan för att ge henne det.

Jag kommer att hitta mig själv igen!

Om att finna anledningar!

Ibland är det dagar då man försöker hitta en anledning till att ta sig upp ur sängen. En sån dag var igår. När jag lämnar en natt i en varm famn bakom mig men behöver lämna den där famnen alldeles för tidigt. Så jag bytte bara säng, bytte den varma famnen mot mitt eget täcke sen ville jag liksom inte göra mer än så. Sökte förtvivlat efter en anledning att gå upp men kroppen och huvudet kändes bara allt för tungt. Eller kanske mest bröstet.

Det är då det är bra med vänner. De som kan ge mig anledningar att lämna sängen, klä på mig och ta mig ut i verkligheten. Så när klockan var fem äter jag mitt första mål mat med Mattias som sällskap. Sen får Azita ta över mig. Tar mig med hem till henne och där får jag dricka kaffe i hennes sköna säng framför tv:n. Och så ger hon mig skönaste massagen. För jag behövde det. Få bli avslappnad. Få bli lugn. För bröstet kändes fortfarande tungt och brusigt.

Sen kan jag lämna. Åka hem igen. Krypa ner i min egen säng och bröstet känns åter lugnt!

Luften går ur mig...

...och jag vet inte längre vad jag ska säga. Hur jag ska få den där förståelsen som jag ena minuten verkar ha men i nästa sekund är den som bortblåst igen. När det inte längre känns som mina ord spelar någon roll så kan jag heller inte längre säga något. Inte svara på kärleksförklaringar för de spelar ingen roll när det fortfarande svider av svek i mitt bröst. Jag är inte långsint, hatar konflikter och att inte vara sams och många saker kan jag låta passera men ibland... tar det liksom stopp. Då går luften ur mig.

Och jag blir tyst. För jag vet inte längre vad jag ska säga. För inget verkar spela någon roll. När jag säger saker som är viktiga och de inte tas på allvar, hur ska jag då göra för att bli förstådd? När ord fortsätter vara tomma, när löften inte hålls och jag behöver tampas med känslan av att vara fel. Att mina känslor är fel och bli anklagad för att det jag hört inte har sagts. Då går luften ur mig!

Om vågskålen!

Jag är trött på spel. Det där spelet som vi alla har spelat och som jag ibland funderar på om man alltid måste vara en del av. Jag bestämde mig tidigt med honom att jag inte skulle vara en del i det där men frågan är om det inte ligger i det undermedvetna och ändå gör sig påmint ibland. Att spela svår, vara sval och inte visa sig svag eller vara för PÅ. Fy fan så trött jag kan bli på det.

Eller den där vågskålen man ständigt verkar befinna sig i. Att känna att jag är den som längtar mest. Jag som älskar mest. Att det inte är jämnvikt. Men jag vet att han har känt detsamma någon gång. Den där gången han befann sig i en skog långt bort och min telefon helt plötsligt dog. Men jag tror det är enda gången han fått känna på den där känslan. Fast vad vet jag? Som han nyss sa... hur kan andra säga vad jag känner?

Det är liksom en tävling där det aldrig kan utses någon vinnare. Och jag vet så klart att det bara är en känsla. Inget som har med verkligheten att göra. Men ibland är det inte mindre frustrerande för det. När jag känner det som att jag är den enda som inte står ut med väntan. Inte står ut med att inte få vara nära. När det är jag som bönar och be och responsen inte är den jag önskar.

Jag hatar den känslan...

...då du vaknar med tunga ögonlock för att natten har varit lång och utan sömn. Då du tar dig upp ur sängen men önskar du fick ligga kvar för hela din kropp skriker efter mera sömn. Ibland är det en sån där dag då du tar dig till jobbet och försöker upprätthålla det som ska vara du men det enda du tänker på är känslan som maler i din kropp. Oron som gnager likt en blodhund på ett köttigt ben. Ibland är det en sån där dag då du försöker le men tårarna vinner kampen hur hårt du än försöker kämpa emot. Och när någon frågar hur det är kan du inte längre dölja ditt ledsna jag.

Ibland är det en sån där dag när klockan hinner bli två och den svidande känslan i magen påminner dig om att du behöver få i dig dagens första mål. Du äter men det smakar ingenting och maten växer likt en lerklump i din mun. Ibland är det en sån där dag då du egentligen bara vill krypa ihop i en hög men du vet att om du ger upp är du för evigt förlorad i strid. Striden om vem som är starkast och det kommer inte att vara du. Ibland är det en sån där dag då du undrar om du för alltid kommer att behöva utkämpa ett krig och du känner dig svagare än någonsin. Och utan svar på varför känner du dig ännu mera vek.

Ibland är det en sån där dag då du behöver ställa cykeln och be en vän hämta upp dig i sin bil. Inte för att du inte orkar gå utan för att dina steg känns tyngre än bly. För att du behöver få känna dig svag och gråta när någon ser. Ibland är det en sån där dag när det krävs att en vän plockar upp dig och ger dig kraft. Som låter dig bara få vara den du är och hur du är just då och hjälper dig med det som är tungt. Som att ge dig det som ger kraft. Få vila i en säng medan maten görs klar. Som du sen bara kan äta utan att det växer till en klump.

Ibland är det en sån där dag då du huttrar fast solen skiner varm. Då du knäpper jackan när andra tar den av. Ibland är det en sån där dag då du vill krypa ner under en filt och gömma dig för en stund. Glömma att du borde tvätta en månads tvätt och istället låta kvällen och mörkret lägga sig över din frusna kropp. Vagga dig i lugn och låta dig sluta ögonen och hoppas på en natt med sömn.

Ibland är det en sån dag...

I´m feeling...

Sen jag slutade med min medicin har jag börjat känna så mycket mera. Så mycket starkare. Jag kan gråta åt något banalt på tv eller få gåshud av något jag läser som berör. Och jag märker det på andra sätt. Att jag är känsligare. Som när det räcker med hans fjäderlätta fingrar och jag exploderar i orgasmer jag aldrig tidigare känt. Så intensiva och jag kommer på bara några sekunder.

Kanske är det därför jag är så känslig. För att mina känslor liksom ligger utanpå kroppen på ett sätt som är nytt för mig. Är det därför allt blir så mycket starkare?

Egentligen tror jag inte det. Men det känns bättre att förklara det så än att det faktiskt är så att jag har anledning att vara ledsen. Det känns bättre att säga att jag är överkänslig än att det faktiskt är så att han sårar mig. För jag vill inte att det ska vara så. Vill inte att det ska vara så att den jag älskar mest och vill bli sviken av minst gör just det. Jag vill att det ska vara jag som helt plötsligt känner mer än jag är van vid att göra och därför inte kan hantera det.

Det var så länge sen jag älskade någon och var någon nära så här så jag vet inte riktigt längre hur man gör. Och jag har aldrig tidigare befunnit mig i en sån här situation och det ingick liksom ingen handbok i hur man ska bete sig så jag vet faktiskt inte. Hur gör jag? Hur ska jag känna? Vad får jag känna?

Snälla visa mig...

Om att göra ont till gott!

Jag var bjuden på fest igår men vem vill gå på fest med den känslan i kroppen jag hade igår? Jag kunde umgåtts med vänner som ville jag hellre skulle vara där än sitta själv men jag kände inte ett dugg för att vara social även om det var det jag behövde mest. Och jag fick ett fint sms av min lillasyster för hon förstod att jag behövde det och även om hennes råd var att jag skulle umgås med vänner så valde jag att sitta kvar själv hemma ensam i min soffa. Och jag gjorde det bästa för att vara snäll mot mig själv och jaga de där demonerna på flykt. Ett par glas vin och lite ost och kex fick mig att känna mig lite bättre till mods. Och att min älskling kärleksfullt ringde flera gånger trots att han var på fest med vänner gjorde också sitt till.

Och idag har jag gjort allt för att vara snäll mot mig själv för att hålla demonerna på avstånd. En lång morgonpromenad i solen. God frukost. Sysselsatt mig med att pyssla med Tradera som både skingrade tankarna och kommer ger extra pengar i fickan. Mys i parken med fina vänner och två söta barn. Våfflor med grädde och varma vindar i håret.

Små små saker som gör skillnad. Så idag har den hållt sig borta. Den inbillade ångesten. Knackat mig lite på axeln och viskat "har du glömt mig?" Jag har ignorerat. Vägrat se den i ögonen för gör jag det så har den grepp om mig igen.

Små små saker som gör skillnad. För att göra ont till gott!

I´m a big big girl...

Hennes fråga när vi sitter där och skålar i vin får mig att tänka efter en stund...

"Jag tycker inte du verkar vara lika förälskad längre"

Men svaret kommer från hjärtat men jag kan förstå hennes undran. För jag vet att jag kanske inte visar det lika mycket. Inte är ledsen längre. För att jag sitter där med vin i min hand och faktiskt inte stirrar på telefonen hela tiden utan kan le och ägna mig åt att ha trevligt. Men det är för att jag måste. För att jag inte vill befinna mig där i den där väntan längre. Och jag tror jag har stängt av lite. Men jo, jag älskar honom fortfarande. Men jag har tvingat mig själv att få distans till det. Och jag går inte längre under av längtan. För jag kan inte längre gå omkring och sakna något som egentligen aldrig varit mitt.

Han skriver han saknar och älskar mig. Ändå är han inte hos mig och när jag frågar varför han inte kan ta sig tid... blir han tyst. Och det får mig bara att stänga av ännu mer. För vad ska jag annars göra?

I´m a big big girl...

Om att vara svag!

Jag försöker stå emot, vara stark och inte låta min saknad och längtan ta överhand. Men hur hindrar man de känslorna när man älskar någon och man inget annat vill än att vara i dennes famn? Så jag visade mig svag och lät mig själv få krypa in i hans famn igen. Och jag säger som det är, att svagheten för honom inte är något jag är stolt över. Att jag inte borde vara där med honom nu när jag tagit ett steg tillbaka. Och jag vill att han ska förstå att jag står fast vid mina ord även om svagheten för en kort stund tog överhand. Han förstår nog när mina tårar kommer när vi ligger där omslingrade i varandra. För jag vill egentligen inte vara där. Jag vill vara med honom. Men inte där.

Och så får jag äntligen somna med honom bakom min rygg. Med hans armar om min kropp, hans andetag mot min nacke och just då finns det inget annat ställe jag hellre vill vara på. Det är där i hans famn jag känner mig hemma. Det är när vi är tillsammans som allt känns så härligt, så skönt och så som det ska kännas när två som älskar varandra ses. Men jag vet bara inte hur jag ska stå ut med stunderna där i mellan. Och det är när jag är med honom som jag känner hur mycket jag älskar honom. Hur fin jag tycker han är och jag kan inte sluta att se på honom. Hans nakna kropp, hans underbara läppar som han hela tiden kysser mig med. Tar mina kinder i sina händer och pressar de där läpparna mot mina. Ofta. Mycket. Som om han också vill suga i sig så mycket som möjligt av den där stunden vi har ihop.

Men trots att jag står fast vid mina ord, att jag bara tillfälligt vill vara honom nära för att stilla den värsta längtan så gör det ont när jag ska gå igen. Har svårt att slita mig. Vill stanna kvar där i hans närhet men jag måste gå. Precis som alla andra gånger och det är det som gör så ont. Att aldrig få stanna kvar i det där fina, det där som känns så rätt. Och tårarna kommer. Av frustrationen. Av alla frågor jag har i mitt huvud som jag inte ställer för jag vet att han inte skulle ge mig några svar. Och just därför blir det något lättare att gå. Så jag signar ut igen och hoppas han förstår att det inte längre är någon garanti att jag finns kvar nästa gång. Inte för att jag inte vill finnas kvar. Utan för att jag vill leva här och nu. Inte bli *put on hold* igen.

Och trots det onda av att behöva gå känner jag mig lätt i hjärtat. För att jag älskar honom. Men jag har bestämt mig för att jag vill ha mer än så. Och jag kan inte bruka våld på mig själv och mina känslor genom att bara vänta. Jag säger till honom att jag är värd mer än så och han säger han förstår. Jag hoppas bara han visar det. För även om han har ett eget krig att utkämpa måste jag sköta mina egna strider. Och just nu kan jag bara göra det genom att ta ett steg tillbaka.

Den nakna sanningen!

Jag tänker när jag går hemifrån att jag gör det sen. Sätter färg på kinderna och ögon. Men det glöms bort. Och jag är glad att jag är den där tjejen som är bekväm med det. Att kunna vara mig själv helt och hållet utan att behöva gömma mig bakom en mask. I alla fall den där masken av färg. En annan mask kan jag gömma mig bakom när det behövs. Som när personalen frågar hur det är. Hur helgen har varit. Då svarar jag bra. Fast det kanske inte är så bra. Eller varit så bra.

Fast... det är okej. Ja... det är faktiskt det. Trots att jag kanske varit tvungen att göra sånt jag egentligen inte vill. Som att stanna upp. Ta ett steg tillbaka.  Avvakta. För jag kan inte bruka våld mer på mig själv och mina känslor. Jag måste stå upp för mina behov, min vilja och hur jag vill ha det. Och jag känner mig ganska lugn i det. För på något sätt vet jag... att är det meningen... så visar det sig!

If you love something, set it free;
if it comes back it's yours,
if it doesn't, it never was meant to be!

För tungt att bära!

Dagarna då det känns lätt och bröstet är fullt av fjärilar... eller det är inte längre dagar... det är korta stunder, de byts ut mot de där dagarna då bröstet känns tungt eller ibland nästan tomt. Och jag önskar det var annorlunda, lättare och så som jag önskar att det ska vara och ibland känns det nära... men oftast allt för långt bort.

Det är dagar som den här då jag spiller ut kokhett vatten på min väns köksbord och det får mig att bryta ihop i tårar som jag helst av allt vill slippa. Hon får hålla om mig och jag gråter hulkandes mot hennes axel. Då de där änglavingarna han gett mig känns allt för tunga att bära. Det är då jag funderar på om det inte vore bäst att vika ihop de, lägga de i en låda och bara glömma bort alltihop.

Men jag vill ju så gärna. Mitt hjärta vill. Och vad hjärtat vill är oftast svårt att neka. Jag önskar bara att de här dagarna slutar att existera... snart.

För så länge han fortsätter att kalla mig sin ängel kanske jag orkar bära de där vingarna lite till.

Som jag längtat...

...efter doften av regnblöt asfalt. Efter regndroppar på nakna axlar och så äntligen. De faller ner, försiktigt och jag råkar bara vara ute en stund utan jacka så bara en axel är bar. Men dock. Regn. Som jag älskade redan som ung då jag tog cykeln ut i ösregn. Brydde mig inte om blöta byxor som blev skitiga av däckstänk utan ju blötare och skitigare jag blev desto bättre.

Idag står jag bara stilla. Höjer ansiktet mot himlen för att liksom välkomna de svala dropparna. Och den där välbekanta känslan sprider sig i mitt bröst. Lugnet. Regnet som sköljer bort och renar min själ. Och till o med längtan ändrar form. Vill dela med mig av det så jag sänder orden till honom...

"Konstigt... idag känner jag en sån där mysig längtan. Ingen sån där jobbig som gör ont."

Tänk vad lite regn kan göra...

Hur säger man det?

Och det som skulle vara en trevlig avslutning, min sista kväll med gänget liksom känns bara... ja jag vet inte. Men jag blir ledsen, besviken på att flera av mina kollegor sitter med sina mobiler hela tiden. Och Han likaså, mest av de allihop. Kollar resultaten på hockeyn och jag har god lust att fråga varför han är där över huvud taget och inte stannade hemma. Jag dricker vin. Är den enda som tar dessert och vill bara hem.

Och än en gång tampas jag med känslor jag inte vill ha. Känslan av att få kliva åt sidan och där jag sagt att det är okej börjar det nu göra ont och skammen över den känslan kryper i mig. Man får inte känna så. Man får inte tänka på sig själv i stunder då det finns andra som är mer i behov. Och hur säger man det? Hur får man någon att förstå att jag inte är ledsen över att bli bortvald. Bara ledsen över att inte få vara nära. Och hur säger man att om jag inte får den näringen jag behöver... så dör jag. Som vilket liv som helst behövs näring och jag kan inte leva på konstgjord andning hur länge som helst. Men hur säger man det?

Jag kan inte se honom i ögonen när han torkar mina tårar. Vill bara gå och det är precis det jag gör. Vänder honom ryggen för jag vill inte han ska se hur det smärta mig. Vill inte vara besvärlig. Och när känslorna nästan bankar sönder mitt bröst och skammen är som värst är det han med de kloka orden och stora famnen som får trösta och prata förstånd med mig. Och han säger orden jag inte hittar själv och plötsligt blir allt så klart. Pratar om den där lilla flickan. Hon som känner sig övergiven och att det är hon som vaknar till liv. Men hur säger man det?

Vill så gärna göra rätt men vet inte riktigt hur. För hur gör man när man ställs inför dilemma man aldrig tidigare mött. När det inte handlar om svek, att bli lämnad för någon annan eller att inte vara älskad. Utan helt andra saker. Och fast jag vet så gör det ont.

Jag vill inte känna mig så här liten och övergiven.
Men hur säger man det?

Terapi och stulna kramar!

Det var många veckor sen jag satt i den där fotöljen nu och idag var jag helt övertygad om att inga tårar skulle trilla över mina kinder. Och han ser direkt att det är något. Att jag ler med hela ansiktet och jag berättar om de senaste veckornas trippande på små rosa moln. Berättar om honom som gör mig varm och att det för första gången på väldigt väldigt länge känns som om någon verkligen tycker om mig. För den jag är och inte bara vill komma innanför mina trosor. Jag berättar om att det finns någon som säger jag tänker på dig och att det äntligen efter så lång väntan finns någon som saknar mig.

Men tårarna kommer ändå. För det rör vid min rädsla. För att bli lämnad igen. Sårad igen. Bli lurad på alla de där känslorna jag tror är äkta men som sen visar sig bara vara ett spel. Och han skriver på tavlan...

Hur vill jag ha det?

Och jag säger att jag inte vågar tänka på det. Att jag inte vill pressa och ställa krav. Jag vill ta hänsyn. Och han gör mig medveten om att jag än en gång är på väg att ställa mig i det där väntrummet och ställa mig själv åt sidan och nej... jag vill inte sitta där igen. Inte som innan. Inte som jag gjort förrut.

Men när jag en timme senare hör honom komma in genom min dörr, hör hur han tar av sig sina skor och kommer in till mig och lägger sitt huvud på mitt bröst känner jag att just nu spelar ingenting någon roll. Jag tänker inte sitta i något väntrum... men jag tänker finnas här så länge det känns okej. Och när jag borrar in näsan i hans hår och smeker hans skäggiga kind känns det mer än okej. Vi hinner med några stulna kramar och mjuka pussar innan vi måste ge oss tillbaka till verkligheten.

Som om han känner det på sig...

...ringer han och frågor om han får komma förbi och ge mig en kram. Först svarar jag inte när jag ser hans namn på displayen. Vill inte att han ska höra att jag är ledsen. Men saknaden efter honom är för stor för att kunna låta bli andra gången han ringer.

Och han kliver för första gången in i min hall och jag får krypa in i hans stora sköna famn. Känner hans skäggiga kind mot min. Kan inte låta bli att tänka på att han liksom passar in bland mina saker när han går från rum till rum på husesyn. Och så får jag prata om vad som gör mig ledsen och han lyssnar och kommer med små råd. Fina underbara. Bara hans närvaro får mig på bättre humör. Den korta stund han stannar ger mig ny energi och jag undrar om han förstår hur mycket jag tycker om honom. Vi kramas hårt. Jag tar hans ansikte i mina händer och kysser de där sköna läpparna. Vill inte han ska gå. Slingrar mina ben runt hans midja och håller om honom. Drar in hans doft.

Han lämnar mig men i mina tankar finns han kvar.

Jag har varit där så många gånger förut. Där man inte riktigt vet om känslorna är på riktigt. Mina eller hans. Om det bara är inbillning, attraktion eller om det är kärlek som växer där innanför bröstet. Och just nu vågar jag knappt andas. Går lite på tå, ett steg i taget och vill inte göra några hastiga rörelser för att inte ta hål på den där sköra bubblan. Och det är någon form av skräckblandad förtjusning över tillståndet.

Han frågar mig vart han ska göra av alla de där känslorna. Om det är hälsosamt att längta så mycket efter någon och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. För jag vet faktiskt inte.

Men ja, det finns fjärilar i mitt bröst. En längtan. Och det är en underbar känsla att vara efterlängtad tillbaka. Ha någon som tänker på mig. Någon som säger att han älskar min doft.

Kanske är det bara en lögn, en illusion och något vi skapat tillsammans genom vår gemensamma längtan efter närhet. Kanske är det på riktigt. Kanske det tar slut innan det ens har börjat.

Jag är fortfarande singel... men mina tankar finns just nu hos någon speciell.

Pussel!

Det blev ingen fotografering. Jag struntade i det i sista minuten. Och jag känner mig nöjd och trygg med det beslutet. Och det kommer inte att bli något samarbete med någon ytlig stockholmssajt för mig och min hemliga erotiska blogg. Det beslutet tog jag idag efter kloka och värmande ord från någon som fick mig att förstå att det där är inget jag behöver. Någon som fick mig att förstå att den bekräftelsen det skulle ge mig inte är det som kan fylla mitt tomrum och den bekräftelsen jag skriker efter. Bara destruktivt. Så jag åkte aldrig till Bingos studio så jag fick aldrig reda på om det var han eller någon annan som skulle fota och jag bryr mig inte heller. För det är inte viktigt längre. Jag är viktigare!

Och den där fina personen jag träffade igår som stod med maten klar och tog hand om mina fötter som jag så länge längtat efter fick mig att inse att jag är nog inte riktigt redo ännu. Redo för att öppna mitt hjärta för någon eller redo för att släppa någon riktigt nära. Jag förstod det när tårarna kom när de inte borde komma. När känslorna överföll mig och slet i mitt bröst. Då fanns han där. Höll om mig. Strök mitt hår och värmde mig med sina kloka ord. Och han sa något jag kommer bära med mig...

Du måste bli hel först. För en trasig pusselbit och en hel pusselbit passar inte ihop. De går inte att foga samman. Det blir inget vackert mönster av det. Först när du är hel kan du hitta den där andra pusselbiten och fogas samman.

Och det gör lite ont i mitt hjärta att jag träffar en sån fin människa, en sån underbar man, som kan se mig, se in i mig och sätta ord på de där känslorna jag känner men inte kunna släppa in honom. För jag är som han säger inte riktigt hel just nu.

Så årets första dagar börjar med ett möte som kommer att betyda mycket för mig. Ett möte som får mig att tro på att det finns fina män där ute. Män med djup, känslor och underbar klokhet. Män som vill träffa mig med ärliga avsikter. Män som vill träffa mig för att jag är jag och vill komma innanför mitt huvud och inte bara innanför mina trosor. Jag önskar bara jag var mer redo och mer hel. Men det kommer. Jag jobbar ju varje dag för det. Och det här är ju bara första dagarna på det här året och jag lovade ju mig själv att ta hand bättre om mig själv. Bli bra på att bara vara jag.

Tack snälla fina du. Tack snälla för att du fanns där, för att du förstår och för att du ser mig för den jag är! Tack snälla!

Förvirrade känslor & snö!

Känslor är som bångstyriga lekisbarn, som en flock otämjbara vildhästar eller en svärm av myggor en varm sommarkväll. Helt omöjliga att kontrollera eller att få bukt med. Och ibland spelar de dig spratt du inte förstår dig det minsta på hur mycket du än försöker. Känslor har en tendens att leva sitt egna lilla liv. Ibland förstår jag ingenting av mina egna. De talar ett språk jag inte kan tyda och jag kan inte sätta ord på hur de rör om i mitt inre. Jag tänker inte ens försöka!

Jag skulle göra så mycket nytta idag. Ingenting har jag gjort. Jag gjorde ett tappert försök att gräva fram min bil under minst en meter snö. Jag överdriver inte. Och den är inplogad bakom höga snövallar så det var ett under att jag bara hittade den. Den står fortfarande kvar på samma ställe. Men nu är i alla fall halva bilen synlig. Sen tröttnade jag. Få hoppas att jag kan få hjälp av en stark karl i morgon med en skyffel för med bara en sopborste var det dömt att misslyckas.

Som sagt. Ingenting har jag gjort idag. Varför göra det idag som du kan göra i morgon liksom,

Nej... nu blir det kaffe och en dubbelnougat!

Efter stormen!

Och när stormen lagt sig, känslorna som exploderat kryper tillbaka till bröstet och tårarna torkat och bara lämnat små saltspår på kinderna så kan jag tänka klart igen och jag inser hur dum jag måste verka. Hur patetisk jag framställer mig själv men just då är det så påtagligt och den enda sanningen som existerar.

Och jag tänker på allt jag har. På allt jag borde vara lycklig över. Att jag har ett underbart jobb som jag trivs med och fina kollegor och en chef som alltid är förstående. Att jag har vänner som står mig nära och som jag vet älskar mig och min familj som alltid finns där. Det borde jag vara lycklig över. Och att jag får erbjudande om flera samarbete och kommer att få skriva om sånt som står mig varmt om hjärtat och nu har jag även fått chansen att börja hålla klasser igen. Varför i helvete känns det ändå som om jag har ett stort hål i mitt hjärta? Varför kan jag ändå känna mig så fruktansvärt ensam och övergiven?

Men det är så det är och det är den känslan som tar överhanden och får tårarna att rinna så där okontrollerat och det är den känslan som kommer över mig och får bröstet att göra så ont. Och det gör mig arg, ledsen och frustrerad. Varför ska jag behöva känna så när jag har så mycket att vara tacksam och glad över?

Jag måste försöka lära mig att få den känslan under kontroll när den griper tag i mig.

Ska börja med att njuta av den här fjärde advent med risgrynsgröt och trots att jag får göra det i min ensamhet så är det helt okej. JAG är helt okej. Sådetså!