Om en annan fåtölj!

Och så kommer han med den stora famnen in till mig på jobbet. Han kramar mig hårt och jag får luta mitt huvud mot hans stora bröst och tårarna bränner bakom min ögonlock. För det är så med honom. Att jag alltid kunnat lätta på trycket. Det var ju det jag gjorde så länge i den där fåtöljen under våra samtal men nu finns han där istället som min finaste vän. Men fortfarande är det med honom jag gråter. Jag berättar om henne jag träffar nu. Om att jag sitter i en annan fåtölj men att det inte är riktigt detsamma. Även om det tjänar sitt syfte.

Så sitter jag där i den där fåtöljen senare idag. Och jag gråter. Hulkar fram förvirrade ord. Det är som att sätta på en kran. Och jag pratar om de där känslorna, om tankarna och allt det där som får min mage att vrida sig om nätterna. Det som får mig att inte kunna äta ordentligt. Och efter känner jag mig som en urvriden disktrasa. Lättare. Något starkare. Och hon tycker också det är en bra ide. Att göra något som får mig att må bra. För min egen skull.

Så i morgon bokar jag nog den där resan!

Fem veckor senare...

....än jag blev lovad sitter jag till slut i den där stolen. På samtalsakuten som inte blev något akut samtal. Och jag befinner mig inte riktigt där känslomässigt heller som jag gjorde just då när jag var som mest i behov av det där samtalet. Så det och att kvinnan inte riktigt inger det förtroendet jag förväntade mig gör att hela den där timmen känns lite krystad. Jag maler liksom mest på för att det inte ska bli tyst och för att tiden ska gå. Men jag vet också att jag lika fort kan trilla ner i det där hålet igen och då kommer det att kanske vara skönt att få ha den där kvinnan att ventilera med. Det blir fem gånger nu över sommaren sen har jag fått tid hos en annan kurator så var jag befinner mig känslomässigt när det är dags visar sig.

Vi pratar om min ångest. Mina svårigheter att inte kunna stå emot den negativa spiralen jag ibland låter mig dras med i. Och så handlar givetvis mycken om honom. Om hur min dåliga självkänsla påverkar min oro över att bli övergiven och lämnad. Om hur jag ska hantera allt detta nya jag ställs inför. Om hur jag tänker och känner inför vår kommande gemensamma framtid. Den jag ibland är så orolig ska försvinna innan vi ens har hunnit starta den. Men trots att hon inte är han med den stora famnen som jag tillägnat alla mina andra samtal till tidigare säger hon ändå saker som får mig lugn. Ger mig lite hopp. Så jag kommer ge henne en chans och träffa henne för fler samtal.

Nu är min älskade mamma och syster på besök så jag har tagit ledigt ett par dagar för att kunna umgås lite med dem. Idag har vi bara tagit det lugnt, fikat på stan och gått i fina parken. I morgon hoppas jag vi ska kunna ta oss ut till havet och mysa lite på stranden. Och så hoppas jag att min älskling kan ta sig tid någon dag och komma förbi och säga hej. Jag saknar honom så!

Syster o jag!



Vägen till lycka!

Ibland funderar jag på läkarvården och hur den fungerar egentligen och framför allt om de bryr sig om sina patienter över huvud taget. I snart tre veckor har jag varit utan mina piller och istället börjat äta hälsokost. Och det är som ni märkt ett kämpande. Men frågan är vad jag kämpar med? Är det utsättningseffekt av att ha slutat med de tabletter jag stoppat i mig i halva mitt liv även om dosen varit minimal? Eller är det biverkningar av hälsokosten jag börjat med? Eller... inbillningssjuka jag skapat av otryggheten av vetskapen att jag inte har den där tryggheten tabletterna varit för mig? I vilket fall kände jag att jag ville prata med min läkare om det. Läkaren som skrivit ut mina tabletter och som jag inte träffat på snart två år. Kanske jag skulle behöva gå i samtal igen just nu för att få lite stöd i min kamp?

Jag ringer vårdcentralen och talar om min situation. Att jag tycker det är mig övermäktigt just nu men att jag själv tror att det är övergående men det kanske vore på sin plats att träffa min läkare för att diskutera hur jag ska göra i fortsättningen. När sköterskan ringer tillbaka efter att ha rådgjort med min läkare är hennes svar chockerande....

- *****  säger det att om du mår så här dåligt är det bara att börja med dina tabletter igen. Dosen kan du reglera lite själv.

Ursäkta??? Inget erbjudande om att få komma dit och prata med min läkare. Inget samtal där han frågar hur jag mår, hur länge sen det är jag slutade, hur mycket jag åt när jag slutade. Inga frågor alls utan det är lättast att bara trycka i mig piller igen.

Jävla idioter måste jag säga. Och jag totalvägrade följa deras råd. Tvingade mig till en samtalsakuttid och tackade sen för mig.

Istället gick jag till biblioteket och letade bland alla de höga hyllorna efter böcker om ångestproblem. Jag har försökt tidigare men har nog varit så dålig vid de tillfällena att jag inte kunnat eller orkat ta mig till det som stått. Och jag har nog då också trott att piller var det enda som kunde hjälpa. Inga självhjälpsböcker. Idag vet jag bättre. Jag VET att det handlar om mina tankar, min egen oro och mina rädslor. Och där bland alla de färgglada bokryggarna stod den och liksom ropade på mig. Så för första gången sen skoltiden är jag nu bibliotekskund igen.

Det räckte att läsa de första sidorna så la sig ett lugn över mig. Jag tror jag har hittat precis rätt bok att läsa och jag tror också den kan hjälpa. För även om jag redan innan visste att det finns de som blivit helt fri från sin ångest utan tabletter har jag inte riktigt kunnat tro att det skulle gälla mig. Bokens första sidor fick mig att äntligen tro att det visst kan vara så.

En annan sak jag vet påverka måendet psykiskt är träning. Det vet jag ju eftersom jag själv varit instruktör i många år och vet att under de perioder jag tränat som mest också haft mindre ångest. Men det finns något jag alltid trott mer på än att stå i en aerobicsal och hoppa och det är löpning. Men min kropp har inte riktigt velat anammat detta fenomen. För även om min kropp varit i trim har den inte haft orken för löpning. Man blir ju liksom bra på det man tränar. Jag känner mig tung och flåsig efter bara hundra meter och blodsmaken i munnen har inte direkt gett mig blodad tand. Men jag har ju förstått att de som verkligen övervinner den där tunga biten i början blir frälsta.

Så igår drog Azita och en kompis till henne med mig ut i spåret. Hon lovade att vi inte skulle springa hela tiden men det enda jag såg av henne var hennes söta lilla rumpa som vickade sött framför mig på alldeles för lång håll. Och jag sprang. Jag flåsade som ett djur, benen kändes som klumpar och jag var övertygad om att jag skulle dö. Men långt där inne i min kropp kände jag någonstans att det där faktiskt var bra. Att jag säkert skulle kunna hitta till den där sköna känslan när man liksom viner fram. Inte just då. Men att det finns där.

Det blev 4,5 km och det firade jag sen i Azitas soffa med chokladpudding och vispgrädde.

Och ja... just nu håller sig både oro och ångest på avstånd. Det ger mig hopp. Att det kanske kommer att gå bra utan piller. Med en självhjälpsbok och löpning är jag i alla fall på väg åt rätt hål!

Feeling better!

Två dagar på mysiga hotell vid underbara Siljan med min älskling. Han jobbar om dagarna och jag försöker ta hand om mig själv. Försöker att hitta lugnet i själen. När han hämtade mig i går morse log jag och var glad att få vara honom nära igen men han märker så klart att jag inte är som jag brukar. För oron gnagde fortfarande i mitt bröst men som alltid när jag får vara med honom så hittar jag någon form av lugn igen. Han är den bästa medicinen för min ledsna själv. Och i hans famn känner jag mig trygg.

Jag unnar mig mysiga behandlingar. Både igår och idag har jag fått massage, sköna ansiktsbehandlingar och fötterna är mjukare än bäbisfötter. Och jag och älsklingen badade bubbelbad och bara njöt av att få vara ensamma i poolen och göra sånt som man gör när man är förälskade. Balsam för själen.

Men jag är trött. Sover mycket och känner mig ändå helt slut. Vet inte om det är kraften det tar på mig att må så här eller om det är en släng av PMS också. Kombinationen borde göra vilken människa som helst till det trötta orosmonster jag är just nu.

Jag är glad för att jag har honom. Som kramar mig. Ger mig frukost på sängen och masserar mina fötter. Vill inte behöva må så här när jag är med honom men hoppas han förstår att det här är en del av mig och att jag gör så gott jag kan. Jag vet ju att mina dagar inte alltid är så här. Att jag för det mesta är den där glada och spralliga tjejen ha blev så förälskad i. Jag är i alla fall tacksam för att han kramar mig, smeker min kind och gör allt för att få mig mjuk i bröstet igen. Han lyckas alltid.

I morgon lämnar jag den här underbara platsen igen och åker hem till verkligheten. Jag hoppas att jag kan behålla en del av lugnet jag fått känna här.

Ibland vill jag bara ge upp...

...och öppna den där jävla pillerburken och ta den där egentligen verkningslösa dosen bara för att slippa den här oron och tankefängelset. För det är precis så det är. Tankar som klamrar sig fast och som sen blir en stor tung klump i mitt bröst. Igår var det okej. Nu är det INTE okej. Känner mig nervös, orolig och det fladdrar miljoner fjärilar i mitt bröst men inte de där mysiga fjärilarna. Och så gråten. Som sitter som en stor klump i halsen och jag kämpar för att jag inte ska börja storböla. Passar sig liksom inte på jobbet inför personalen.

Jag försöker hitta logik men jag gör inte det. Är det min PMS? Är det bara hjärnspöken? Vad fan är det för fel?

Vill inte ha det så här. Vill kunna vakna på morgonen med den där mysiga känslan i mitt bröst som jag vet att jag kan göra. Vill inte behöva oroa mig för att jag ska oroa mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter men det är ju sant.

Ska det inte finnas något annat sätt att slippa det här än att behöva stoppa i mig piller? Piller som jag glömmer när jag mår bra. Piller som jag äter alldeles för liten dos av.

Idag känner jag mig bara så jävla svag...

Om att göra ont till gott!

Jag var bjuden på fest igår men vem vill gå på fest med den känslan i kroppen jag hade igår? Jag kunde umgåtts med vänner som ville jag hellre skulle vara där än sitta själv men jag kände inte ett dugg för att vara social även om det var det jag behövde mest. Och jag fick ett fint sms av min lillasyster för hon förstod att jag behövde det och även om hennes råd var att jag skulle umgås med vänner så valde jag att sitta kvar själv hemma ensam i min soffa. Och jag gjorde det bästa för att vara snäll mot mig själv och jaga de där demonerna på flykt. Ett par glas vin och lite ost och kex fick mig att känna mig lite bättre till mods. Och att min älskling kärleksfullt ringde flera gånger trots att han var på fest med vänner gjorde också sitt till.

Och idag har jag gjort allt för att vara snäll mot mig själv för att hålla demonerna på avstånd. En lång morgonpromenad i solen. God frukost. Sysselsatt mig med att pyssla med Tradera som både skingrade tankarna och kommer ger extra pengar i fickan. Mys i parken med fina vänner och två söta barn. Våfflor med grädde och varma vindar i håret.

Små små saker som gör skillnad. Så idag har den hållt sig borta. Den inbillade ångesten. Knackat mig lite på axeln och viskat "har du glömt mig?" Jag har ignorerat. Vägrat se den i ögonen för gör jag det så har den grepp om mig igen.

Små små saker som gör skillnad. För att göra ont till gott!

Trying to stop falling!

Vaknar med en ganska skön känsla i bröstet. Hör fåglarna utanför och jag skickar ett sms till älsklingen att det nog beror på att jag har honom i mitt liv som det känns så bra. Tar mig till jobbet. Äter frukost och dricker kaffe med mamma i andra änden av telefonen. Sen händer något...

Och jag blir så trött på den där känslan som kommer. Oron som gnager i bröstet. Ångesten som lurar på mina axlar. Viskar i mitt öra "du har väl inte glömt mig". Och jag blir ledsen, rädd och så fruktansvärt frustrerad på att det ska vara så svårt att styra mina tankar så de inte tar färste och blir till den där obehagliga känslan. Ångesten som bankar i bröstet.

Om jag bara kunde förstå. Om jag bara kunde värja mig men hur mycket jag än vill så kan jag inte. Den sliter och drar i mig och jag förlorar alltid den kampen.

Och jag förstår inte. Varför ska jag behöva känna mig så ledsen när jag egentligen inte har något att vara ledsen över? Varför ska jag ständigt behöva kämpa emot de där demonerna?

Vet inte hur många dagar det är nu som jag ätit den där hälsokosten istället för min vanliga medicin. Och jag VET ju att det är den tryggheten jag saknar nu när jag inte längre tar den där lilla lilla dosen av de där förbannade pillrena. Jag vill INTE behöva stoppa i mig de bara för att jag ska kunna känna mig lugn.

Vill bara gråta. Krypa ihop och få känna mig liten. Egentligen skulle jag inte vara själv när jag mår så här och Azita har ringt och vill hämta mig men jag vet varken ut eller in. Känner mig bara så jävla patetiskt av att behöva må så här. Och det jobbiga är att det kan vända på nån timme. Rätt var det är så känns det okej och sen kommer de där tankarna över mig igen.

Ett ständigt kämpande med tankarna för att inte falla ner i det där hålet. Kämpa för att tänka rätt. Hur svårt ska det vara egentligen men det ÄR det!

Likt klamrande fingrar...

...som gräver sig in i min hals. Ett grepp som hårdnar och jag försöker att kämpa emot. Det dummaste jag kan göra just då och trots insikt och flera års kämpande med logiken så kan jag inte tänka klart. Jag fortsätter gå genom butiken. Bestämda steg och försöker hela tiden andas och hålla mig lugn och upprepar ord likt ett mantra i mitt huvud. Jag vet så väl vad som händer. Och jag vet så väl varför. Och jag vet också att det inte blir mycket värre än så men jag inser mig besegrad när jag känner gråten i halsen och paniken gör mig mer ledsen än rädd. För jag är så trött på det där ständiga kämpandet. Med mina egna tankar. De där demonerna.

Jag var 18 år när första panikattacken kom. Kommer ihåg varenda sekund av den kvällen och framför allt varje dag efteråt som jag gick omkring och kände ständig skräck för nästa attack. Det blev början på ett liv med panikångest och allt vad det innebär. För att göra en nästan 20 år lång historia kort kan jag i alla fall säga att jag ätit medicin till och från sen dess. Inga mängder. Jag har alltid varit emot att behöva stoppa i mig piller för att må bra. Men accepterade att det kanske var det enda för att kunna leva ett normalt liv. Vet man inte vad panikångest är eller aldrig haft så kan det vara svårt att förstå vad det innebär. Och jag tänker inte förklara här heller för det kan vara så olika från person till person. Jag har klarat mig på minidoser av de där tabletterna och läkarna har ofta sagt att den där lilla dosen varken gör till eller från. Men det har varit min trygghet. Och jag har inte velat sluta helt heller. Har velat vänta till allt runt mig är lugnt. Tills jag känner mig trygg. Jag vet inte om rätt tid är nu men jag..... 

..... jag vågar knappt skriva det.... men jag har nog slutat nu. Jag glömde jämt. För jag mår ju bra. Tog när jag kom ihåg men då så liten dos att ja... kanske meningslöst, men det har varit min trygghet, min snuttefilt. Ångesten som kommer, paniken som klamrar sig fast ibland sitter mer i mitt huvud än någon annanstans. Alltså mer en rädsla för att bli dålig. För jag har varit riktigt dålig ett par gånger av panikångest och det är inget jag önskar min värsta fiende. Långtidssjukskriven så jag nästan miste jobbet. Åkt hem tidigare från en utlandssemester för att ångesten var så stark att jag stod vid poolkanten och skrek rakt ut. Det minnet har etsat sig fast och det är DEN känslan jag är livrädd för att få igen. Därför blir jag rädd, ledsen och panikslagen när mina tankar och känslor drar iväg med mig... som idag.

Jag ställer ner korgen. Tar upp telefonen och ringer Han med den stora famnen. Han bor i närheten och med panik i rösten och gråten i halsen frågar jag om jag får komma några minuter. Jag gör det man absolut inte ska göra i den situationen men jag lämnar butiken. Flyr! När jag kommer innanför hans dörr brister det och jag kan knappt prata av alla tårar och besvikelsen över mig själv. Min svaghet. För att jag inte tar hand om mig själv utan straffar mig själv genom att inte äta ordentligt, inte lyssnar på min kropp och det gör inte det här steget att sluta med medicinen precis lättare. Och det vet jag. Och därför blir jag också både arg och ledsen på mig själv för att jag har egentligen mig själv att skylla. Han får mig lugn igen. Som han alltid får. Som han alltid har fått och jag tackar högre makter för att jag har honom i mitt liv. När jag något lugnare står i hans hall för att gå kramar han om mig hårt och jag suger i mig av hans trygghet och styrka.

Känns som jag sprungit ett maratonlopp och jag vill inte gå hem till ensamheten. Så jag går hem till min älskade Azita och hon lagar mat till mig. Lagad mat som jag  nästan aldrig äter. Och sen får jag krypa upp i hennes knä och hon klappar mig i håret och smeker mig över ryggen. Sånt där som gör mig lugn. Och hon säger "vet du hur glad jag är att jag har dig" men det är ju JAG som är så glad och tacksam över att jag har henne.

Jag fortsätter kämpa lite till. Men jag är rädd. Livrädd. Trots att jag vet att de där demonerna bara sitter i mitt huvud. Att det är mina egna tankar som startar igång alla de där känslorna. Paniken. Ångesten. Jag måste bara komma ihåg att tankar inte är farliga. Men efter nästan 20 års kämpande har jag fortfarande svårt att tänka logiskt när de där händerna klamrar sig fast runt min hals.

Ibland hjälper det att låta den här låten gå på repeat i huvudet!

"In your head, in your head..."

Terapi och stulna kramar!

Det var många veckor sen jag satt i den där fotöljen nu och idag var jag helt övertygad om att inga tårar skulle trilla över mina kinder. Och han ser direkt att det är något. Att jag ler med hela ansiktet och jag berättar om de senaste veckornas trippande på små rosa moln. Berättar om honom som gör mig varm och att det för första gången på väldigt väldigt länge känns som om någon verkligen tycker om mig. För den jag är och inte bara vill komma innanför mina trosor. Jag berättar om att det finns någon som säger jag tänker på dig och att det äntligen efter så lång väntan finns någon som saknar mig.

Men tårarna kommer ändå. För det rör vid min rädsla. För att bli lämnad igen. Sårad igen. Bli lurad på alla de där känslorna jag tror är äkta men som sen visar sig bara vara ett spel. Och han skriver på tavlan...

Hur vill jag ha det?

Och jag säger att jag inte vågar tänka på det. Att jag inte vill pressa och ställa krav. Jag vill ta hänsyn. Och han gör mig medveten om att jag än en gång är på väg att ställa mig i det där väntrummet och ställa mig själv åt sidan och nej... jag vill inte sitta där igen. Inte som innan. Inte som jag gjort förrut.

Men när jag en timme senare hör honom komma in genom min dörr, hör hur han tar av sig sina skor och kommer in till mig och lägger sitt huvud på mitt bröst känner jag att just nu spelar ingenting någon roll. Jag tänker inte sitta i något väntrum... men jag tänker finnas här så länge det känns okej. Och när jag borrar in näsan i hans hår och smeker hans skäggiga kind känns det mer än okej. Vi hinner med några stulna kramar och mjuka pussar innan vi måste ge oss tillbaka till verkligheten.

Helvetesnatt!

När jag väl lyckades somna ifrån mitt bultande huvud tog det inte många timmar innan jag vaknade igen med en ännu värre värk. Och ångest. Den kommer ofta krypande när jag inte är okej, när jag inte kan sova eller låter tankarna mala på. Men jag kan inte så mycket göra. Så där låg jag med ett huvud som hotades att sprängas och en ångest som grävde sig in i min kropp. Ingen mening att kämpa emot. För desto djupare gräver den. Det är som att bara låta sig öppnas upp, släppa in den för då ger den sig liksom av fortare. Men de minuterna när man slår upp portarna och välkomnar den är dödsminuter. Jag vänjer mig aldrig vid känslan fast jag haft den som följeslagare i så många år. Allt för många år.

Därför är jag trött idag. Som en trasa. Våt och sladdrig. Vill åka hem nu.

Det blev precis som jag trodde...

...ett jävla bölande, som om syndafloden hittat sitt utlopp genom mina ögon och tårarna ville aldrig sluta rinna och jag förbannar mig själv för min ynklighet. Och ju mer jag gråter ju hårdare slår jag mig själv. Sitter i den där fåtöljen med benen uppdragna och snörvlar och hulkar och försöker hitta nån väg ut från min egen eländighet. Och han sitter där och lyssnar och försöker styra mig in i något slags förnuft. Det är lönlöst just då och jag inser att det bara är att acceptera de där dagarna. De där tankarna och de där känslorna. Och efteråt är jag den där urvridna trasan igen. Något lättare i bröstet. Trött.

Jag orkar inte träna i det tillståndet. Men jag är förnuftig nog att inte åka hem till ensamheten utan beger mig hem till fina älskade vännen. Och hon får mig att skratta och jag inser hur jävla lyckligt lottad jag är att ha mina vänner som kan lyfta mig upp ur det där tillståndet. Hon tar mig med på en shoppingrunda och helt plötsligt finns inte den där klumpen i bröstet kvar. Den försvinner någonstans mellan Glitter och Gina Tricot eller kanske det var redan i bilen på vägen dit när vi skrattar sådär hjärtligt ihop.

Och jag skickar ett sms till honom som såg alla mina tårar bara några timmar innan för att tala om att jag är okej nu. Jag vill att han ska veta det. Att jag mår bra och att jag har en vän där som fått mig att skratta. Men jag behöver ju de där tårarna hos honom också. Hur ska jag annars kunna uppskatta de där skratten med mina vänner?

Sen vill jag säga förlåt. För just nu är jag jävligt dålig på att hälsa till er. Jag läser hos er allihopa men är för trött för att kommentera. Det tar på krafterna att hålla igång tre bloggar (som just nu är fyra) och det känns som jag är helt tom på ord efter alla inlägg är skrivna och därför blir kommentarerna hos er lidande. Förlåt. Men jag läser och gläds med er som är glada och nykära, lider mer er som har det jobbigt och har de där svackorna jag själv har och följer era liv med barn och strul med pojkvänner, jag lovar!

Just precis där...

...vill jag också ha min näsa. Det mysigaste stället på en man att få borra in nästippen på. Dra in doften av honom, känna värmen och de små skäggstråna som kittlar och rivs lite lagom. Skulle vilja vara den där lilla kattungen och få ligga där tryggt och vila med kinden mot det där underbara stället, precis under örat, vid halsen. Där män doftar så gott.

Jag har fått krama tre män idag i alla fall. Min psykolog. Han doftar också gott och har den största famn jag någonsin fått krypa in i och krama. Starka trygga armar. Och så min vän Mattias. Men idag var det bara en halv kram snabbt i bilen när vi sa hejdå. Min kiropraktor fick också en kram när vi sa hejdå men han gav mig så mycket mer än bara en kram. Både njutning och smärta är det han bjuder på under mina besök där nere i den där källaren där han har sin mottagning. När jag kom dit var jag öm överallt och han gav mig en underbar massage som fick mig mjuk och skön i både kropp och själ. Vet inte vilket som behövde det mest, kroppen eller själen?

Så idag kan man väl säga att både kropp och själ fått sitt. Själen hos psykologen när jag fick spy ut vad som gjort mig ledsen och förbannad de senaste dagarna. Spy ut min ilska och frustration över att jag låter andra människor påverka mig som jag egentligen inte borde bry mig ett skit om. Men sån är jag. Tar åt mig, tar illa vid mig, och blir ledsen när jag borde bli förbannad... eller inte bli någonting. Bara ignorera.

Och så fika med Mattias. Det är alltid bra för själen. Vänner är bra för själen.

Något annat som är bra för själen är den pizza jag tänker hämta hem och gluffsa i mig till Lets dance.

Känner mig mest trött, och tom. Luften gick liksom lite ur mig igår. Djävla drama. Djävla fjant. Djävla sandlådenivå och jag dras med. Till vilken nytta?  Meningslöst...

Åh så var det då fredag!

Och så satt jag då i den där fåtöljen igen. Och idag... ja jag vet inte men idag rann det liksom över. Det var inte stilla tårar som rann nedför en kind utan hulkande, snorande och det slutade med att han fick komma och hålla om mig och bara låta mig få gråta ut. Låta det strila till det liksom knappt fanns något kvar. Men det finns alltid lite kvar men när jag väl gick därifrån tror jag att det mesta i alla fall för ett tag fått komma ut.

Jag vill eller behöver väl inte gå in på några detaljer men jag tror min mamma blir glad när hon hör det här. För mitt i allt när jag pratar, öser ur mig vad jag är arg på mig själv för och han skriver på talvan för att hjälpa mig att få någon slags struktur... skit i vilket... men i alla fall rätt vad det är blir han tyst och bara tittar på mig och säger...

"Nu vet jag. Nu ser jag ju och förstår ju. Det är ju inte alls det här, säger han och pekar på tavlan. Det där är ju egentligen inga problem men just nu vet jag ju vad du behöver. Du vill ju bara att mamma ska komma hit. Det är henne du behöver just nu i det här (det vi pratar om). Att hon ska komma hit och hjälpa dig med det här, koka choklad till dig så du bara kan få vara. Hjälpa dig att få ordning på det här. Det är ju det du vill och behöver."

Och jag gråter ännu mer för JAAA det är precis det jag just nu känner fast jag inte visste det själv. Jag är bara en liten flicka och just nu behöver hon sin mamma. Och jag gråter för att jag saknar henne så och för att hon inte kan finnas där när jag fastnar och behöver den där hjälpen för att komma loss. Älskade fina mamma!

Tänk så enkelt det kan vara ibland!




Och kvällen ska bjuda på middag i trevliga vänners lag. Jag har ordnat mig en bordskavaljer i kväll. Min fina vän Jesper ställer upp och tar mig till bordet. Söta snälla Jesper!

Har inhandlat en flaska vitt och tänker göra det bästa av den här kvällen, trots att min kropp egentligen vill mysa i soffan men va fan... vila kan jag göra när jag blir gammal.... jag menar äldre!

Så nu har jag inte tid. Ska göra mig lite kvällsfin!

Hare gott!

Veckoslut!

Tillbaka på kontoret och de dagarna är väl egentligen de bästa för då vet man att det är helg och några dagars ledigt som väntar. I kväll är det middag hemma hos Azita och jag säger som igår, jag är så trött och vill egentligen bara hem och krypa ihop i soffan men jag kan bara inte vara så tråkig och svika mina vänner när de väl anstränger sig och ordna saker. Så jag ska fixa till mig, ta på mig bästa klänningen och bästa matchande humör och vara social och trevlig. Jag vet ju att det kommer bli mysigt och skoj.

Men först är det några timmar här på kontoret, ett antal koppar kaffe så jag vaknar till liv och efter lunch ska jag få sätta mig i den där fåtöljen och med tanke på att det är två veckor sen sist så lär väl tårarna flöda ordentligt idag. Men det ska bli skönt. Jag har mycket att ventilera!

Nu möte!

Tjolahopp

Tårar, kramar och ljuset i tunneln!

Fåtöljen välkomnar mig och han kramar mig hårt när jag kommer. Och som han säger... en kram när en kram bara är en kram. Och jag vet att jag fått allt för många kramar, haft allt för många armar runt min kropp som egentligen inte alls velat ge mig värme och närhet utan bara något helt annat.

Därför gråter jag konstant i den där fåtöljen i en och en halv timme och jag ser frustrationen i hans ögon för han så gärna vill hjälpa mig. Få mig att se ljuset i tunneln och till slut hitta till den där famnen där en kram bara är en kram.

Och jag säger att "alla andra" gör ju likadant. "Alla andra" har det ju som jag, söker, letar och kysser hundra grodor för att till slut hitta prinsen. Brukar våld på sig själva för närhet som egentligen inte är närhet utan bara något som fyller det där hålet för stunden men efteråt gapar hålet bara ännu större.

Jag vet inte NÄR, jag vet inte HUR men jag vet att någon gång blir det bra. Någon gång finner jag den där famnen där en kram bara är en kram.

Själens spegel!

Om det är så... vad säger mina ögon då?

Vart kommer alla tårar ifrån egentligen? Som om jag inte behöver släppa fram de men så fort jag vet att jag ska öppna mig, beröra saker så bubblar de upp inom mig. Idag får jag en halvtimme extra av min fina psykolog för att "jag behöver nog det" som han skrev när jag frågade när jag hade min tid. Och då känner jag det, att ja... jag behöver det men jag vet inte riktigt varför men tårarna som kommer och klumpen i halsen talar om för mig att det är så.

Och jag är ledsen för ett samtal jag bett om att få en längre tid med en person men gång efter gång drar personen sig ur vårt möte och det ger mig en känsla av att jag inte är önskvärd, att betydelsen för det där samtalet inte berör denna person något alls. Att vikten för mig att det blir av inte spelar någon roll. Jag vill träffas medan jag får frågan om och om igen om att ta det i telefon. Är det rädsla kanske? Att det är besvärligt att möta mig? Men säger det inte mer om den personen än om mig då?

Jag vet inte. Men idag kommer det bli mycket tårar i den där fåtöljen som jag inte suttit i nu på två veckor.


Och nej... det där mötet är inte med någon gammal kärlek eller något av det slaget. Det är mer av personliga och jobbrelaterade slaget!

Surrender!

Jag lämnade Stockholm och tog mig genom morgonens bilköer och lyckades komma i tid till mötet i Norrtälje. Lämnade Norrtälje och Barnens Ö några timmar senare med riktigt bra affärer i portföljen och begav mig hemåt Gävle och det vanliga mötet som numera är på torsdagar istället.

Jag vet inte om det beror på svaret jag fick ifrån honom som mitt ärr över läppen alltid kommer att påminna mig om. Eller om det beror på att det alltid blir tyst i telefonen efter att man träffat någon och gett en bit av sig själv eller om det var för att jag inatt drömde om honom som krossade mitt hjärta för snart ett år sen. Jag vet inte. Men helt plötsligt kände jag mig bara tom. Jag gav upp. Orkar inte mer. Helt plötsligt kände jag att jag inte orkar bry mig längre för vad tjänar det till? Och det var det jag berättade när jag satt där i den där fåtöljen och jag kände på något sätt att jag står på noll igen.

Så berättar jag om vilken bekräftelse jag fått på jobbet i veckan. Hur bra det har gått. Att chefen ringt och berömt och jag har verkligen känt hur jag har sprudlat på mina kundbesök och hur självsäkerheten har fått mig att få affärerna i hamn. Och så det där samtalet jag ringde som kanske kan få mig att få börja med mina klasser igen inom en snar framtid och vilken bekräftelse jag kommer att få av det.

"Men hur kan du bekräfta dig själv? frågar han.

Och då brister det igen och helt plötsligt så riktigt känner jag hur mycket jag skulle vilja säga till mig själv hur bra jag är men jag KAN INTE. Jag tänker tanken men jag kan inte förmå mig att säga det. Och det är ju precis så det är. Jag har ett självförtroende som skulle räcka åt tio personer men har inte självkänsla åt mig själv ens. Det finns ingen. NOLL, zero!

Så just nu känner jag mig bara så oändligt tom och kan inte bry mig mindre om att min saknad och längtan efter någon inte är besvarad. Jag orkar inte vänta, orkar inte känna, orka inte ens ha ont i hjärtat över att jag tycker om någon som inte vill träffa mig. För jag har någon annan att tänka på. Någon annan att ta hand om och det är DET jag ska prioritera nu.

Mig SJÄLV!

30 minuter kvar...

...sen får vi se hur känslig jag är idag. Hade ju varit konstigt om jag gick nån gång därifrån UTAN att ha gråtit. Men känner jag mig själv rätt och mina känslor så är det dömt att misslyckas.

Men gråta är bra. Det är läkande...

Tear me apart!

Sätter mig i den där fotöljen och känner att jag har läget under kontroll. Det är samma sköna känsla som det alltid är att sätta ner röven där och bara andas ut. Tryggt välbekant. Enda skillnaden är att det är torsdag istället för fredag. Och jag tror att idag ska jag inte gråta. För jag har läget under kontroll.

Och så berättar jag. Jag kan inte ljuga för honom. Men jag berättar och känner hur jag likt en trotsig tonåring sticker ut hakan, känner mig cool. Inga tårar, jag har koll idag.  Försöker se övertygande ut, tro på det jag själv säger och liksom utalar ett självsäkert vaadååråå!

Det räcker att han tittar på mig. Jag vet ju att han ser rakt igenom mig. Ser det jag själv innerst inne vet men just idag är jag cool och låtsas att det är okej. Säger nästan som Alfons Åberg... jag skulle ju bara... skjuter ut hakan ännu mera men nej... det går inte att undvika.

Han hittar de där jävla knapparna hur väl jag än försöker gömma de och tårarna är där som ett brev på posten och den där trotsiga tonåringen blir åter igen en liten liten flicka. Hakan åker in och pressas ner mot bröstet istället och han ger mig en servett att torka snoret med.

Vill du byta kurator nu, frågar han för att han tycker han är hård mot mig men det är ju därför jag är där. Det är ju därför jag tycker så mycket om honom. För att jag inte kan ljuga, för att han ser rakt igenom mig och för att han ser det jag inte vill se men innerst inne vet.

-Hur skulle du kunna gjort istället frågar han efter han ritat på tavlan och förklarat att det jag håller på med har ett fint namn förkortat på engelska men jag har inget svar. Hade jag vetat hade jag gjort annorlunda men jag forstätter följa det där mönstret. Ni vet det där livsmönsret som jag stickar den där tröjan av. Den som håller på att bli för liten.

Men snart kanske jag gör annorlunda... än vad jag gjorde nu!

Skör likt en fjärils vingar!

Jag förstår det aldrig riktigt men det är nog som han säger, att jag känner mig trygg där. Att jag kan släppa ner garden, andas ut och ta bort den där masken från ansiktet som jag ihärdigt försöker hålla kvar i veckorna. Men så kommer jag dit, det tar bara några minuter så känner jag hur det lossnar och liksom svämmar över. Och tårarna slutar inte att rinna någon gång under vårt timmes långa möte.

Känner mig så liten där i den där fåtöljen, och det enda jag vill är att få krypa in i famnen på någon. Få försvinna, gömma mig och det gör liksom ont. En slags längtande smärta. En svårbeskrivlig känsla men han förklara så bra. Får mig att förstå, lite i alla fall.

Jag pratade om hur trött jag blir på mig själv. Om min rädsla för att bli avvisad. Eller han förklarade att jag inte vågar ställa krav för att jag är rädd för att bli avvisad och ja... så är det ju. Han frågar om jag vill sitta i det där väntrummet jag placerat mig själv och nej det vill jag inte men ändå sitter jag där... igen!

Och så pratade jag om min längtan och han säger att om man hela tiden går omkring med en längtan så är det svårt att leva här och nu. Jag vet att han har rätt. Så vad gör jag?

Ibland känner jag mig stark som en oxe, men när jag är där och efteråt känner jag mig skör likt en fjärils vingar. Liten, ensam.

Jag är trött. Känner mig som vanligt som en urvriden disktrasa efter våra möte. Men det är ändå en skön känsla. Behöver lätta på det där trycket. Låta det rinna ur mig. Det är renande, stärkande.