Telefonen ringer...

... och det är ett nummer jag inte känner igen. Det är grundaren av optikkjedjan jag sökt jobb hos. Han som intervjuade mig. En söndag frågar jag honom förvånat. Han ville veta om jag gjort testen som jag gjorde i fredags. Och... han säger att det står mellan mig och en till. Ja... om jag fortfarande vill ha jobbet??

Gud... jag önskar jag inget visste. Att han bara ringt och sagt ja eller nej. Nu ska jag behöva våndas till i morgon. Åhh, jag vill så gärna men vågar inte hoppas på någonting. Nu är det 50/50 och kan alltså gå precis hur som helst.

Hur gick det på Zumban då? Som jag redan visste innan så älskade jag det. Och mina gamla latinomoves sen jag höll den typen av klasser kom till användning igen för mycket steg var exakt samma. Men så jäkla jobbigt och så fruktansvärt kul. Jag svettades som en gris och Azita likaså. Det där kommer jag aaaaabsolut att fortsätta med.

Nu blir det mys i soffan och jag funderar på att unna mig lite chips till Bröllopsfotografen. Det borde jag väl vara värd. Väl???

Relax...

...och det var så skönt att låta mig övertalas av finaste Azita som vet när jag behöver ryckas upp. Så det blev en runda på det lokala äventyrsbadet där jag fortfarande efter fem år i den här stan aldrig tidigare varit. Precis vad jag behövde. Få simma i den varma poolen som även sträckte sig utanför badhuset i den kalla friska luften. Så skönt med friska vindar som fick alla tankar att försvinna en stund. Få bubbla bort oron i mitt bröst och avsluta med en varm skön bastu. Perfekt söndagsmys.

Och denna dag är inte slut ännu utan varför inte fortsätta i friskhetens tecken, så snart blir det Zumba för Azita och mig. Första gången jag ska pröva på och jag vet redan med säkerhet att jag kommer att älska det.

I kväll kommer det vara extra skönt att få släppa ner röven i soffan tror jag.

Fler såna här söndagar...

Lördagmorgon...

...och trots att jag skulle kunna ligga kvar i den varma sköna sängen går jag upp innan klockan blivit åtta, snöra på mig skorna och tar med Jocko ut för att möta upp kollegan P. I parken möter jag honom med hans söta lilla dotter och deras två hundar och vi går en timmes lång skön och kall promenad. Det är en sån där mysig frostig och solig dag som liksom inte kan gå fel på något sätt. I alla fall känns det så och den känslan ska jag försöka behålla.

Igår tog jag mig till gymmet och ställde mig för första gången i den stora salen där det snart är dags att hålla min första klass. Och det känns lite som att komma hem. Jag älskar den där stora ytan, de stora speglarna och doften av svettiga mattor. Och snart... snart står jag där inför nya ansikten och skriker och peppar. Men igår fick jag köra med mina två små lärjungar som med ivriga ögon följde varje rörelse och försökte hänga med så gott de kunde. Jag fnissade gott åt deras lite vingliga steg och krokiga ryggar men duktiga elever som de var så hängde de snart med. Det var roligt att få ha de där och busa med. Vi hade så roligt att vi glömde bort tiden och till slut kom personalen och upplyste oss om att det nu var dags för stängning.

Idag ska jag gå på inflyttningsfest med Azita till en vän till henne jag inte känner. Alltid spännande att få träffa nytt folk. Men just nu ligger jag kvar här i soffan en stund till och bara njuter av denna lördag förmiddag.

Bilder från igår

Jaaaa jag veet....

...att det är mycket bilder på mig själv nu men jag är sååå nöjd med mitt lockiga hår och så glad över att det var lika fint idag. Så jag målade mig lite extra och det känns så mysigt när man får känna sig så där fin. Så därför ville jag föreviga det. Kände mig så tjusig när jag satt där i bilen på väg på kundbesök. Oftast när jag glor i den där backspegeln så ser jag en trött, glåmig och rynkig tjej med smink som inte sitter där det ska och det är inte alls så roligt. Därför vill jag ju så klart njuta lite av att få känna mig så där fin. Det unnar jag mig själv. Därför får ni stå ut med lite egobilder. I morgon är jag den där trötta, glåmiga och rynkiga tjejen igen.

En natt kvar sen bär det hem till Gävle igen. En helg som jag inte har något alls inbokat. Träning måste det bli för nedräkningen går fort till min första klass nu. Här på hotellet har jag tränat varje dag för att hinna ikapp så snart ska jag väl vara något sådär redo för mina klasser.

Jag har mailat den där killen jag hade en dejt med för över ett år sen, han som låste in sin bil i garaget. Jag vill ju så gärna träffa honom igen men jag har en känsla av att han inte är lika intresserad. Skulle verkligen vilja ha en dejt nu. Träffas och mysa. Gud så sugen jag är på det!

Vi får väl se vad han svarar!

Sol ute, sol inne...

...sol på stjärten, sol på skinnet... ja eller nåt sånt. Det har varit underbar sol ute i alla fall och jag och vovve tog en lång promenad som vi njöt båda två lika mycket av. Köpte frukost och åt i soffan och fina kalkonbitar som vovve fick smaka av. Det är mys det. Och jag mår bra. Så där väldigt bra och ibland önskar jag man kunde spara den där känslan. Liksom lägga undan den i en liten ask, hänga den i en berlock runt halsen och ta fram den de där svarta dagarna. Dagarna då den här fina känslan är lika avlägsen som andra galaxer. Men det enda jag kan göra är att försöka hålla kvar den här känslan så länge de går. Förvalta den väl.

Ska börja med att mysa lite till här i soffan, titta på tv, läsa en skvallertidning och sen plocka undan lite efter gårdagens hemmaspa jag hade. Jag skulle få besök idag. Manligt besök men jag tror inte han dyker upp och nej det gör mig inget heller. Det blir en tur till gymmet i alla fall för nu är det bestämt att om tre veckor håller jag min första klass. Tjohooo vad skoj det ska bli. Jobbigt men skoj.

Berätta, vad gör ni idag denna söndag?

Back in business!

Idag blev det klart. I februari håller jag min första klass på över ett år. Jag ska hålla en muskelklass en dag i veckan till att börja med och senare drar jag igång med mina dansklasser. Men vi börja med en klass först.

I FEBRUARI!!!! Hahaha jag behöver komma i form i någon slags rekordfart. Jag har tränigsvärk i dag i mina stackars små muskler efter den lilla ansträngningen igår så hur faaaan ska det här gå?

Men det löser sig. Både gymägaren och jag är överens om att när man väl börjar igen så går det ganska fort att komma ifatt det man tappat och tror han på mig så får väl jag också göra det Och sen är det faktiskt så att när man kör muskelklasser är inte jag den som behöver lassa på flest vikter utan det viktigaste är att jag lär ut rätt teknik. Min styrka kommer att komma tillbaka efter hand. Det är därför vi börjar så. Att börja med dansklasser så tidigt vore en katastrof för där krävs det att ha konditionen på topp. Det är inte lika lätt att "fuska" som i styrkeklasserna. Ni vet de där frigolitvikterna som det står 100 kilo på det är såna vi instruktörer har *fniss*

I vilket fall känns det jätteskoj. Nu har jag något att sträva efter så nu MÅSTE jag helt enkelt träna varje vecka för att i alla fall vara i något sådär bra form i februari.

Kommer ni på mina klasser då eller :o)

Back to the gym!

Här är bildbeviset. Jag har tagit mina första staplande steg inne på ett gym igen. Några steg närmre att få göra det jag så mycket älskar. Få hålla klasser igen. Men knappast i det skicket jag är i nu. Efter fem minuter på den där trapphybriden fick jag nästan andnöd och att jag inte tappade hanteln i skallen när jag körde tricepsövningen och svingade hanteln över huvudet är ett under. Min form är i det närmsta usel men min erfarenhet är ju att är man gammal veteran så brukar det inte ta någon längre tid så är man på gång igen. Men jisses så trött jag var i varenda liten fiber efteråt. Men skönt trött.

Känner mig ganska duktig faktiskt men mest beröm ska Azita ha som tvingade med mig för annars hade jag nog dragit lite till på det där. Men nu kan jag ju ligga här i soffan med gott samvete och mysa när jag gjort denna enorma kraftansträngning.

Nu ska jag svara på de där frågorna till intervjun. Inte alls så lätt. Vill ju göra ett gott intryck. Vara så där lite lagom rolig, lagom spännande och lagom av allting liksom. Ähh, det blir säkert bra!

Om en längtan!

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor. Den ansvariga är inte där men killen i receptionen ger mig uppgifter jag behöver och information som ger mig hopp. Jag får ett telefonnummer jag ska ringa och ett löfte om att det säkert går att lösa.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig utryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot pelaren mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller lagom BPM. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. När jag står där själv, andas ut, snöra av mig mina skor och kan få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Och kanske, kanske jag är på väg till det där igen.

Dancing in my heart!

Jag har saknat det sen jag sista gången stängde den dörren bakom mig och det är snart ett år sen. Och lika mycket som jag varit fylld av längtan har jag lika mycket haft en klump i magen för att åter gå dit igen. Det var en av de två saker jag lovade min psykolog att ta tag i. För att det har tyngt mig. För att jag behöver det igen och för att det inte längre finns några ursäkter att låta bli. Så jag ringde det där samtalet jag velat göra så länge nu. Och en sten föll från mitt hjärta.

Efter mina klasser brukade jag stanna kvar i den stora spegelfyllda salen. Snöra av mig skorna, dämpa lamporna och låta musiken strömma ut ur högtalarna och jag lät den gå in i min kropp, fylla varje muskel, varje liten fiber och det var inte längre jag som styrde. Musiken höll mig i ett järngrepp och styrde mig med fast hand och jag älskade varje sekund av de där ensamma stunderna med bara musiken och mig. Jag kunde stanna i timmar, jag kunde inte sluta dansa men skulle någon be mig visa igen skulle jag aldrig kunna göra samma steg. För det var inte jag som bestämde. Mina fötter kunde få blåsor, ibland gick de sönder och små bloddroppar blandades med svetten som rann ner i floder från min kropp och inte ens när jag knappt kunde andas längre slutade jag. Jag älskade de där stunderna, min kropp älskade de där stunderna. Ibland mer än klasserna jag höll innan. För här kunde jag göra som jag ville utan att tänka på någon annan. Inget var för svårt, inget gick för fort fram. Bara min spegelbild följde mina steg.

Just därför kändes det där samtalet så skönt idag. För jag kanske kan få komma tillbaka dit. För att jag idag är starkare än vad jag var när jag sista gången gick därifrån. Idag mår jag bra och behöver inte ljuga för att dölja hur dåligt jag mår. Behöver inte känna skam för att jag inte klara av att ställa mig på det där podiet och le när jag helst vill krypa ihop och dö. Idag skulle jag kunna ställa mig där igen och le. Och efteråt skulle jag snöra av mig mina skor, sätta på musiken och åter igen dansa så fötterna börjar blöda.

Jag längtar, min kropp längtar!

Jocko och jag...

...packade in oss i bilen och mötte upp kollegan J och bestämde att vi skulle dra till Östhammar för att plocka in lite odrar. Har aldrig varit i den lilla byn tidigare och lät J ta täten och efter flera mil genom by efter by började jag undra om vi aldrig skulle komma fram. Väl framme i det lilla pittoreska samhället tog vi in på ett litet mysigt fik. Beställde in det godaste hembakade man kan tänka sig, sörplade i oss kaffe och började ringa och jaga kunder. Efter flera bottennapp gav vi oss ut i byn och började våldgästa kunder istället. Vi kammade noll idag.

Styrde mot hotellet i Uppsala och nu ligger jag på ett rum inbäddat bland rökrum eftersom har man hund så ska man tydligen behöva stå ut med unken jävla cigarettrök och kvalsterfull heltäckningsmatta på rummet. FY FAN säger jag. Jag frågade allvarligt de i receptionen om rökrum fortfarande verkligen existerade och hon svarade röd i ansiktet att jo det gör det ju men ska tas bort efter nyår. TACK för det!

Så nu ska jag inte gnälla mer på det!

Har i alla fall varit duktig och tränat för första gången sen innan jul så DET är jag väldigt glad över att jag tog mig i kragen och äntligen gjorde.

Nu händer det nog inte så mycket mer. Jocko ligger nere vid mina fötter och verka inte har något emot hotellsängen och själv ska jag väl duscha och hoppa i säng och glo på lite tv.

Ha en trevlig kväll rumpnissar och pösmunkar!

Har jag för tråkigt kanske det blir någon spontan natthotellbloggning...

Fredagströttochsegihuvudet!

Ville inte gå upp när klockan ringde (nej jag använder också mobilen som väckarklocka)
Kändes som tugummi under ögonlocken, en stor sten i fejset och en badboll innanför pannbenet.

Tung och trött som en gnu (tror inte det är en gnu på bilden men i alla fall. Snygg jacka i vilket fall)

Kom tio minuter för sent eller kanske en kvart och chefen frågade om jag fastnat i trafiken och det var då jag funderade på att dra den där Ramlösareklamsgrejen om Lassse Berghagen, skägget i brevlådan och gärna lägga till rymda elefanter från zoo.
Jag mumlade nog bara.

Tittar på mobilen och inbillar mig att det ska komma någon form av TACK men tydligen fattas normalt jävla hyfs och en gnutta tacksamhet eller så fungerar inte postgången i Dalarna. Förstår inte varför jag envisas med att vara snäll mot människor som inte ens bemödar sig med att tacka för den snällheten.

Sitter vid mitt skrivbord, men kommer att flytta snart. Finns ett litet mysigt kontorsrum där två av mina kvinnliga kollegor sitter varav den ena är fina J som jag fått bra kontakt med och henne jag tyr mig till mest. Hon vill att den andra tjejen flyttar ut så jag kan sitta där inne med henne men hur säger man det?

"Hörru du bruden, vi tycker du ska flytta ut härifrån för vi två andra tjejer känner liksom att vi vill sitta ihop för vi gillar varandra skarpt så kan du liksom bara dra?"

Nej det går ju inte såklart. Hon kommer försvinna på mammaledighet men det dröjer ett tag men hon är hemma och är sjuk nästan jämt så egentligen borde det inte göra något. Jaja, just nu sitter jag utanför chefens kontor och DET vill jag INTE göra så det blir en liten flytt under dagen.

Efter jobbet blir det möte med psykologen och senare idag blir det ZUMBA med kollegan J och Azita. Om jag inte somnar innan dess då för fan vad trött jag är idag.

Näpp, nu måste jag fortsätta jobba. Idag är det lite klipp och klistra som gäller!


P.S Personen på bilden HAR med texten att göra!

Jag blir yr...

...för det lilla minsta. Så fort jag reser mig upp men nu börjar jag bli yr även för den lilla ansträngning det är att cykla på raksträcka. Jag vet att det beror på att kroppen inte får tillräckligt med energi för att jag fortfarande inte äter ordentligt. Men jag försöker verkligen men det är svårt när jag knappt känner någon hunger.

Jag tappar fortfarande vikt. Märker det framför allt på de där jeansen jag sparat i över 10 år för jag hoppades kunna ha de någon gång igen och för ett år sen var det 10 cm mellan knapparna och nu är de också för stora i midjan.

Tro mig, det är inte roligt. Jag saknar att inte kunna träna och saknar att inte kunna hålla egna klasser men hur ska jag kunna det när jag knappt kan gå upp för en trappa utan att det snurrar i huvudet. Ännu mindre köra en 60 min klass och helst vara i bättre form än deltagarna.

En sak i taget...

Fika med bästa Mattias...

...slutade med en liiiten gottebit till kaffet men han fick smaka lite så jag åt inte allt själv. Men när jag cyklade hem nu i kväll så mötte jag massa "såna dära". Ja ni vet... de där duktiga med bra disciplin och som gör det jag inte gjort på snart ett halvår. "Såna där" träningsmänniskor som powerwalka och joggar och själv flåsar jag så fort jag går upp för en trappa så när jag kom hem tog jag hunden och mina trötta träningsskor och gick en lång runda i den vackra parken som ligger precis utanför min dörr. Jag borde göra det oftare för dels behöver jag komma igång igen men framför allt är det en underbar park vi har med mycket vatten och små gulliga gångbroar.

Det där med träningen känns lite trist. Att jag som jobbat som instruktör och kört klasser i så många år och nu... INGENTING! Jag saknar det men min kropp skulle aldrig klara det just nu. Jag blir yr i huvudet bara jag reser mig upp och konditionen är som sagt inte vad den brukar vara. Och när jag inte har egna klasser att köra så kommer jag liksom inte iväg till gymmet men jag har funderat på att försöka komma igång lite smått nu igen eftersom jag numera äter lite bättre så att energin börja komma tillbaka. Men att köra egna klasser får jag nog vänta lite med men gud vad jag saknar det!