...att lägga band på min saknad. Att inte visa för mycket. Dels för att du talat om att du vill ta det lugnt och dels för jag själv måste hålla en viss distans för att inte vara allt för ledsen över att vi inte träffas.
Lovade mig själv att inte skriva här när jag saknar dig.
Men hela dagen har ord kommit till mig. I mitt huvud har de bildats av känslorna jag känner. Ord av olika slag. I rim har de slagit rot i min tanke och jag måste få ur de någonstans.
Kanske jag skulle skriva de i ett mail till dig.
Men jag tycker de är allt för viktiga för att gömma i en inkorg!
Så jag måste helt enkelt bara få skriva...
Jag vet inte om det här är kärlekens prövning.
För mig känns det som en enda lång övning.
När du prioritera dina problem och annat först...
...och det enda som blir kvar till mig är längtans törst.
Att vara och känna sig ensam är jobbigt och inte lätt.
Att känna sig ensam när man är två är svårare på ett annat sätt.
Du säger att du mig i ditt liv vill ha kvar.
Hur ska jag kunna stanna när jag inte vet vad vi har?
Att säga nej och sätta gränser blir allt för svårt.
Utan vetskap blir det svårt att sätta hårt mot hårt.
Jag vet att du inte med mina känslor vill leka.
Men det gör ont när du visar att du tvekar.
Jag hade kanske för evigt kunna vänta...
...om jag bara hade vetat vad jag hade att hämta.
Men jag är trött på att alltid leka katt-å-råtta-lek...
Är det så det måste vara, det som kallas kärlek?
Varför kan det aldrig vara så att båda vill samma?
Att man hos varandra för alltid vill stanna.
Vad skulle kunna hända om du på oss vågade tro?
Det kanske är så att du med mig skulle kunna få ro.
Men hur ska jag få dig att släppa den där oron du känner?
För du vet...jag kommer inte nöja mig med att vi bara är vänner.
Vad händer om jag inte orka vänta och vill gå?
Kommer du då mig sakna och helt plötsligt förstå?
