Om en annan fåtölj!

Och så kommer han med den stora famnen in till mig på jobbet. Han kramar mig hårt och jag får luta mitt huvud mot hans stora bröst och tårarna bränner bakom min ögonlock. För det är så med honom. Att jag alltid kunnat lätta på trycket. Det var ju det jag gjorde så länge i den där fåtöljen under våra samtal men nu finns han där istället som min finaste vän. Men fortfarande är det med honom jag gråter. Jag berättar om henne jag träffar nu. Om att jag sitter i en annan fåtölj men att det inte är riktigt detsamma. Även om det tjänar sitt syfte.

Så sitter jag där i den där fåtöljen senare idag. Och jag gråter. Hulkar fram förvirrade ord. Det är som att sätta på en kran. Och jag pratar om de där känslorna, om tankarna och allt det där som får min mage att vrida sig om nätterna. Det som får mig att inte kunna äta ordentligt. Och efter känner jag mig som en urvriden disktrasa. Lättare. Något starkare. Och hon tycker också det är en bra ide. Att göra något som får mig att må bra. För min egen skull.

Så i morgon bokar jag nog den där resan!

...då du vaknar med tunga ögonlock för att natten har varit lång och utan sömn. Då du tar dig upp ur sängen men önskar du fick ligga kvar för hela din kropp skriker efter mera sömn. Ibland är det en sån där dag då du tar dig till jobbet och försöker upprätthålla det som ska vara du men det enda du tänker på är känslan som maler i din kropp. Oron som gnager likt en blodhund på ett köttigt ben. Ibland är det en sån där dag då du försöker le men tårarna vinner kampen hur hårt du än försöker kämpa emot. Och när någon frågar hur det är kan du inte längre dölja ditt ledsna jag.

Ibland är det en sån där dag när klockan hinner bli två och den svidande känslan i magen påminner dig om att du behöver få i dig dagens första mål. Du äter men det smakar ingenting och maten växer likt en lerklump i din mun. Ibland är det en sån där dag då du egentligen bara vill krypa ihop i en hög men du vet att om du ger upp är du för evigt förlorad i strid. Striden om vem som är starkast och det kommer inte att vara du. Ibland är det en sån där dag då du undrar om du för alltid kommer att behöva utkämpa ett krig och du känner dig svagare än någonsin. Och utan svar på varför känner du dig ännu mera vek.

Ibland är det en sån där dag då du behöver ställa cykeln och be en vän hämta upp dig i sin bil. Inte för att du inte orkar gå utan för att dina steg känns tyngre än bly. För att du behöver få känna dig svag och gråta när någon ser. Ibland är det en sån där dag när det krävs att en vän plockar upp dig och ger dig kraft. Som låter dig bara få vara den du är och hur du är just då och hjälper dig med det som är tungt. Som att ge dig det som ger kraft. Få vila i en säng medan maten görs klar. Som du sen bara kan äta utan att det växer till en klump.

Ibland är det en sån där dag då du huttrar fast solen skiner varm. Då du knäpper jackan när andra tar den av. Ibland är det en sån där dag då du vill krypa ner under en filt och gömma dig för en stund. Glömma att du borde tvätta en månads tvätt och istället låta kvällen och mörkret lägga sig över din frusna kropp. Vagga dig i lugn och låta dig sluta ögonen och hoppas på en natt med sömn.

Ibland är det en sån dag...

Demoner!

De där nätterna kommer när jag minst behöver de men de slutar ändå aldrig komma. I natt var en sån natt. Då ångesten liksom kryper över mitt täcke, sitter på kanten och hånflinar åt mig och kastar sig i ett obevakat ögonblick över min strupe. Gräver sina hemska klor in i mitt bröst. Och jag är chanslös.

Innan jag somnade vänder jag och vrider på min ängsliga kropp och av någon anledning jag inte riktigt förstår kommer tårarna. Eller så är det just det jag gör. Förstår!

Känner vemodet i mitt bröst. Vill vara glad men jag når inte riktigt ända fram till den känslan. Och jag känner igen det här tillståndet. Oron. Frågorna och min osäkerhet över mitt värde kommer som ett brev på posten och jag önskar att jag kunde vara lika säker och stark i det som jag kan vara i så mycket annat.

Rädd att inte räcka till. Rädd att inte duga. Rädd att bli avvisad. Och det är mina egna demoner som jag själv måste ta hand om.

Jag hoppas att det är den stundande PMS:en som gör mig sån här. Och inget annat...

Det blev precis som jag trodde...

...ett jävla bölande, som om syndafloden hittat sitt utlopp genom mina ögon och tårarna ville aldrig sluta rinna och jag förbannar mig själv för min ynklighet. Och ju mer jag gråter ju hårdare slår jag mig själv. Sitter i den där fåtöljen med benen uppdragna och snörvlar och hulkar och försöker hitta nån väg ut från min egen eländighet. Och han sitter där och lyssnar och försöker styra mig in i något slags förnuft. Det är lönlöst just då och jag inser att det bara är att acceptera de där dagarna. De där tankarna och de där känslorna. Och efteråt är jag den där urvridna trasan igen. Något lättare i bröstet. Trött.

Jag orkar inte träna i det tillståndet. Men jag är förnuftig nog att inte åka hem till ensamheten utan beger mig hem till fina älskade vännen. Och hon får mig att skratta och jag inser hur jävla lyckligt lottad jag är att ha mina vänner som kan lyfta mig upp ur det där tillståndet. Hon tar mig med på en shoppingrunda och helt plötsligt finns inte den där klumpen i bröstet kvar. Den försvinner någonstans mellan Glitter och Gina Tricot eller kanske det var redan i bilen på vägen dit när vi skrattar sådär hjärtligt ihop.

Och jag skickar ett sms till honom som såg alla mina tårar bara några timmar innan för att tala om att jag är okej nu. Jag vill att han ska veta det. Att jag mår bra och att jag har en vän där som fått mig att skratta. Men jag behöver ju de där tårarna hos honom också. Hur ska jag annars kunna uppskatta de där skratten med mina vänner?

Sen vill jag säga förlåt. För just nu är jag jävligt dålig på att hälsa till er. Jag läser hos er allihopa men är för trött för att kommentera. Det tar på krafterna att hålla igång tre bloggar (som just nu är fyra) och det känns som jag är helt tom på ord efter alla inlägg är skrivna och därför blir kommentarerna hos er lidande. Förlåt. Men jag läser och gläds med er som är glada och nykära, lider mer er som har det jobbigt och har de där svackorna jag själv har och följer era liv med barn och strul med pojkvänner, jag lovar!

En av de DÄR dagarna!

Med huvudvärk som inte ville släppa gick jag och la mig redan halv tio igår kväll och den har stört min sömn hela natten. När jag till slut var tvungen att gå upp i morse möttes jag av ett svullet ansikte med två små stirrande grisögon i spegeln och ett huvud tungt som bly av smärta. Och bröstet kändes lika tungt och tjockt. Allt inom mig skrek nej och allt kändes bara så där motigt. Efter en runda till apoteket och inhandlande av TVÅ migräntabletter för nästan 80 kronor började huvudet kännas lite bättre men istället anföll en trötthet mig som inte gick att stå emot. Jag var helt enkelt tvungen att vila en stund.

Försökte hitta orken någonstans. Hitta någon slags glädje men när det är en av de där dagarna finns det inte förnuft i världen som kan mota bort de där mörka molnen. Den där tunga känslan i bröstet och klumpen i halsen som hela tiden tendera till att explodera och bli flödande tårar.

Ett samtal med mamma och lite analyserande om varför gjorde det lite lättare. Men något svar hittade jag inte. Bara att bita ihop, duscha, packa väskan och ge sig iväg för ännu en jobbvecka. Den sista borta innan julledigheten och det gör i alla fall att det känns lite bättre. Snart ledigt.

Önskar jag hade något svar på de här dagarna. Men jag har inte det. För det krävs så lite för att de ska komma, och det krävs så lite för att jaga de på flykten. Men ibland känns även det där lilla så svårt och motigt.

Vet bara att i morgon är en annan dag. Förhoppningsvis en av de där andra dagarna!

In the basement!

Ibland gläntar jag på den där dörren, eller den öppnas nog mer av sig själv så att jag ofrivilligt blir påmind om vad jag gömt där bakom. Där nere i källaren. Och det gör fortfarande ont. Efter så lång tid kan det fortfarande få mina tårar att rinna och få hjärtat att dra ihop sig till en hård knut. För att jag fortfarande frågar mig själv om det kunde ha blivit annorlunda. Om det kunde fått ett annat slut. För det blev så fel, från början till slut så fanns där fel. Men det kunde nog inte bli så mycket annorlunda just då, Och det gör fortfarande ont att tänka på det.

Och det är såna dagar jag inte vill ha. Dagar då den där dörren öppnas och tårarna kommer för det borde vara över. Men så tänker jag att det är nog inte bara är tårar över då. Utan det är tårar också över nu. Över att det är samma känslor, samma historia som upprepar sig. Inte samma berättelse men temat är detsamma. Alltid samma tema. Åtrå, känslor, längtan, saknad, ovisshet och väntan. Denna jävla väntan på ingenting.

Tänk att det är lördagkväll och det enda jag kan tänka på är att det ska bli måndag så jag kan få börja jobba igen. Skingra tankarna. Döva känslorna. Jobba bort rastlösheten. Tänka på affärer och avslut istället för ensamhet och frågor som aldrig får svar.

Jag önskar den där dörren var försedd med ett stort hänglås så att den aldrig mer gick att öppna. För varje gång den glider upp på glänt påminns jag av hur svårt det alltid är. Att det enkla aldrig kan existera och att det alltid måste göra ont och kännas svårt.

Men den glider ofta upp på glänt. Och tårarna kommer. För då. För nu!

En sån där dag...

...som börjar dåligt och bara blir sämre. En sån där dag då känslorna ligger utanpå skinnet och allting blir så mycket värre än vad det behöver eller borde vara. Och en PMS från helvetet gör knappast något lättare.

Det är då jag inte klarar av att min morgon börjar med att en kund slänger på luren i örat på mig helt oprovocerat och det visar jag klart och tydligt genom att ringa upp igen och tala om för henne att det där tänker jag inte ta. Absolut inte en dag som den här när jag står utan hotellrum för att chefen "glömt" att boka i tid och jag känner hur stressen stiger över att jag har dubbelt så mycket att göra pga att en kollega inte skött sitt jobb och ska samtidigt behöva oroa mig för att inte har någonstans att ta vägen när dagen är slut och det är INTE mitt jobb att behöva tänka på det.

En vanlig dag, en dag utan pms, en dag utan lite för mycket att göra hade jag inte brytt mig utan tänkt att det löser sig. Men idag är ingen sån dag så jag orkar inte hålla emot och le längre utan halsen snöras ihop och de där förbannade tårarna kommer som ett brev på posten och som vanligt är det mamma som får ta mig i fallet och få upp mig på fötter igen. Och hon får mig att förstå att jag inte ska vara ledsen utan förbannad och rikta det mot min chef istället.

Så det gjorde jag. Jag talade om hur dåligt skött det är att vi ofta ska behöva checka in och checka ut från hotell och flacka runt och sen tillbaka igen och oroa oss för att inte ha någonstans att bo när det enda vi ska behöva göra är att sköta vårt jobb.

Ja... det hjälpte tydligen. För nu är vi incheckade jag ock Jocko på ett Slott. Och kl halv sju ska jag äta lamm i restaurangen.

Först ska jag bara vila lite för den här dagen har tagit hårt på mig.

Ja idag är jag ynklig... det får man vara ibland!

Själens spegel!

Om det är så... vad säger mina ögon då?

Vart kommer alla tårar ifrån egentligen? Som om jag inte behöver släppa fram de men så fort jag vet att jag ska öppna mig, beröra saker så bubblar de upp inom mig. Idag får jag en halvtimme extra av min fina psykolog för att "jag behöver nog det" som han skrev när jag frågade när jag hade min tid. Och då känner jag det, att ja... jag behöver det men jag vet inte riktigt varför men tårarna som kommer och klumpen i halsen talar om för mig att det är så.

Och jag är ledsen för ett samtal jag bett om att få en längre tid med en person men gång efter gång drar personen sig ur vårt möte och det ger mig en känsla av att jag inte är önskvärd, att betydelsen för det där samtalet inte berör denna person något alls. Att vikten för mig att det blir av inte spelar någon roll. Jag vill träffas medan jag får frågan om och om igen om att ta det i telefon. Är det rädsla kanske? Att det är besvärligt att möta mig? Men säger det inte mer om den personen än om mig då?

Jag vet inte. Men idag kommer det bli mycket tårar i den där fåtöljen som jag inte suttit i nu på två veckor.


Och nej... det där mötet är inte med någon gammal kärlek eller något av det slaget. Det är mer av personliga och jobbrelaterade slaget!

Om jag ändå visste...

...varför vissa dagar känns så tunga. Varför ingenting blir gjort och varje ansträngning känns som de är den sista. Orkar inte! Vill inte! Vill bara krypa ner under täcket och sova.

Och jag förstår inte varför vissa dagar innehåller så mycket tårar. Varför de rinner helt utan anledning. Jag hittar ingen bra anledning och det gör det bara ännu mer förvirrande och jobbigt. Jag har inget att vara ledsen över, ändå känns det så tungt. Jobbigt. Besvärligt. Varför?

Vill inte ha såna dagar. Vill vara glad. Ha ork. Vilja. Men nej.

Bara sitter här. Stirrar. Känner mig ynklig och meningslös.

Jävla huvud till att banka. Jävla tårar till att rinna.

Jag har inte tid.

Incheckad...

...och nedkrupen i sängen på hotell Scandic i Falun och utanför fönstret tornar den stora hoppbacken upp sig och liksom sträcker sig mot månen. Ätit middag med mina två manliga kollegor och den ena var snäll och följde med mig och Jocko på en långpromenad. Här finns vattenkokare på rummet (men här hade de inga såna där små mjölkpaket) så jag har druckit kaffe och ätit hela tre rader av chokladen. Den som legat på bordet hemma och som jag stirrat på kväll efter kväll.

Det var ingen bra dag innan idag. Det var en sån där dag med tårar igen. Jag som sluppit det där dagarna ett tag nu men idag har de kommit i strida strömmar igen och jag blir både arg och ledsen. Men nu känns det lite bättre. Det bara är så. Det kommer kanske vara så ett tag till. Vad vet jag. Spelar ingen roll vad andra säger, vad andra tycker eller kommer med för kloka ord och råd. Hjärtat lyssnar inte och känslan som fortfarande har sitt fäste i mitt bröst där under revbenen har visat sig vara svårutrotad.

Säkert bara inbillning. Säkert bara en släng av ensamhetskänsla.

Ja så är det nog...

Våt!

Klumpen i halsen är tillbaka och det där som griper tag i mitt bröst. Sekunder av tankar och känslor som jag försöker fäkta bort men bilderna spelas ofrivilligt upp i mitt huvud och klumpen exploderar och blir tårar som tränger fram.

Jag tror alltid att det ska vara sista gången men det är som om jag vore en blöt trasa och det finns alltid lite till att vrida ur. Jag räknar tillbaka, dagar, månader och jag kan inte förstå varför det fortfarande kan påverka mig så. Men jag antar att det inte är något jag kan skynda på utan låta det finnas där, låta det ebba ut av sig själv.

Även det våtaste torkar till slut...

Tårar, kaffe, choklad och så lite vänner!

Redan när jag kör in på gatan där mottagningen finns växer klumpen i halsen och det börjar kännas tryggt välbekant. Det är som att kroppen vet, redan är inställd på att nu ska den få släppa ut den där gråten och alla känslor och tankar den samlat på sig under veckan som gått. Jag gråter inga ledsna tårar i ensamhet längre, inga tårar över Honom längre, bara någon gång att jag behöver svälja en extra gång när minnen och känslor gör sig påminda. Men bara efter några minuter i den där fåtöljen med fötterna uppkrupna är det som att vrida på en kran och det forsar ur mig igen.

Idag handlar det mycket om Honom. Om hur jag gör saker jag inte borde. Om besvikelse över uteblivna tack som egentligen handlar om något annat...

Jag vill inte skriva mer om det eftersom jag inte vill ge honom det utrymmet, den uppmärksamheten eller den bekräftelsen

Men jag frågar mig högt inför honom samma sak som jag frågar mig själv om och om igen. Vad är det jag saknar? Honom? Bekräftelsen? Kärleken? Någon? Och jag hoppas och önskar att den där längtan egentligen är något annat men bara tar den formen för det är det som ligger närmast till hand. Förstår ni?

I vilket fall borde jag införa nolltollerans. Det gör ju Han så då borde ju jag också göra det.


Efter det där mötet med alla tårar är det skönt att få träffa mina vänner. Fika som innebar kaffe och choklad med M&M fick bli en värdig avslutning på den här dagen och kvällen tar vid med slapp i soffan och inte ett skit mer än så.

Det är fredag and i Love fridays!

Demoner...

...och hjärnspöken härjar runt bakom min ögonglob och jag ser suddigt och tar av mig glasögonen för jag tror att de är skitiga men allt är fortfarande en dimma. Han står där framme och pratar men jag hör inte vad han säger för jag har fullt upp med att kämpa emot. Kämpa emot det som inte finns. Det som bara finns i mitt huvud

Grytan jag rörde om i igår fick igång processer inom mig som jag inte var beredd på och nu skrämmer det mig. Klumpen i halsen finns där hela tiden och jag vill bara gråta men ändå känner jag mig inte ledsen. Det känns bara som det finns så mycket som behöver komma ut och det enda jag kan göra är att gråta.

Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan styra mina tankar, mina känslor. Blir rädd för vad jag satt igång. Har inte tid just nu.

Skickar ett sms till honom och frågar om han har tid att prata. Jag får ringa upp. Hans röst känns trygg och han pratar lugnande med mig. Förklara vad som händer inom mig. Att det finns mycket sorg som behöver komma ut men att jag inte ska vara rädd.

Men jag har inte tid. Inte idag. Inte just nu och det gör att jag sätter press på mig själv. Inte gråta! Inte visa mig svag! Prestera prestera! Visa mig stark.

Jag andas... ger mig tillåtelse att vara snäll mot mig själv. Jag flyr inte. Jag behöver bara en liten paus. Så jag tar min väska och går. Kan inte sitta där när jag ändå är någon annanstans. De ser mina tårar, den utkletade mascaran på mina kinder. De förstår. Låter mig gå.

Ska bara ta en paus. En liten stund. Vara snäll mot mig själv. Det kommer bli bra. Inte alltid vara så här jobbigt, det lovade han mig. Vi ska komma fram till lösningar tillsammans och han lovade att vi ska ta det i min takt. Lugnt och försiktigt.

Det blir bra....

Känner mig vilsen...

...rädd och tankarna maler på och går runt runt och när jag sitter i bilen med alla milen framför mig och ensamheten blir påtaglig strömmar tårarna igen och det finns inget stopp. Det gör mig rädd, för är det meningen att det ska kännas så här, att det ska vara besvärligt? Går man inte i terapi för att det ska bli bra?

Han har sagt att jag får höra av mig precis när jag vill, när det känns jobbigt och just då behöver jag bara få höra att det är okej att må så här och jag skickar ett sms och frågar. Han svarar att gråten är helande och att jag bara ska låta det komma. De orden gör att jag känner mig lite lugnare. Men jag är fortfarande rädd. Rädd att väcka vargen där inne som sover.

När jag börjar närma mig Stockholm har tankarna lättat lite och i takt med att husen blir tätare och lamporna flera känner jag lugnet åter börja komma tillbaka.

I hotellsängen kan jag äntligen känna igen. Tänka att det kommer att bli bra. Det måste bara göra lite ont först innan det kan kännas bra igen.

I morgon är en annan dag...

Urvriden!

Det var ett tag sen jag grät. Innan grät jag nästan varje dag. Sen grät jag bara när jag tänkte på honom. Nu gråter jag inte längre för jag tror att jag mår bra, tror att jag är lycklig och om det är en illusion eller om det verkligen är så tänker jag inte analysera men jag vet att det finns mycket kvar inom mig som jag trycker tillbaka. Det förstod jag igår när tårarna kom för första gången på väldigt länge när en vän frågade hur jag mådde. Jag kände nog efter eller så kom det helt enkelt ifatt mig lite. Det jag trycker undan och inte vill tänka på mer. Så jag grät. Högt och frustrerande i min ensamhet.

Idag var det dags igen. Vid första mötet hos psykologen. Jag som var orolig att jag inte skulle ha något att prata om. Att det skulle vara tomt. Men det fanns hur mycket som helst att prata om. Så mycket så att jag drog i alla trådar samtidigt och det kändes så skönt att få ur mig massa och veta att jag är i trygga händer och jag grät. Tårarna strömmade ner över mina kinder och han tittade på mig och sa, välkommen hem Petra. Och det kändes som det här behöver jag och jag kände mig som en urvriden disktrasa när jag gick därifrån och den känslan finns fortfarande kvar.

Men jag är glad att jag tillät mig att känna efter, tillät mig att erkänna att allt inte är riktigt riktigt bra, men det ska bli, och jag är på väg. En god bit på väg!

Varför blev det inte som jag trodde?

Eller är det bara så att jag måste ge det mer tid, ge mig själv mer tid. Att allt jag burit på den senaste tiden inte bara kan försvinna så fort jag vill att det ska det. Att ett jobb ska suddar ut allt som hänt, allt jag känner och allt jag har inom mig och som fortfarande ligger där och pyr likt en släckt eld som pustar sina sista andetag. Det pyser och fräser fortfarande och är inte alls så där tyst som jag hoppades på att det skulle bli. Inte ens tårarna kan släcka den där sista askan som glöder trots att de aldrig verka vilja sluta rinna och skulle kunna släcka glödande aska från en stor vulkan. Men det verkar som om det är jag som är den där vulkanen och det fortsätter bara att rinna glödande kladdig massa ur mig.

Varför kommer såna här dagar fortfarande? Varför blir jag aldrig klar? Hur länge ska det fortsätta göra ont där inne och vara jobbigt? Ute skiner solen och jag vill springa skrattande i tunn klänning över en äng och känna en spirande glädje över att jag lever och mår bra men hjärtat känns tyngre än någonsin och jag undrar om jag har tagit ett endaste steg framåt.

Känner mig ensam. Den känslan är värre än någonsin. Ensam med mina tankar och känslor. Ingen som vill eller orkar lyssna och jag vill inte heller besvära någon. Orkar inte mera. Kan sitta här i min jävla soffa med krokodiltårar och undra vad fan det är som händer och när det någonsin ska ta slut.

Vad är det då? Jag gråter ju givetvis inte för jobbet. Inte för att jag råkar vara ensam i kväll. Jag gråter för att känslan i bröstet aldrig vill försvinna och för att klumpen i bröstet aldrig sluta att explodera och framkallar de där jävla tårarna. När jag tror att jag är hel igen faller jag sönder ännu mer och jag frågar mig om det bara är just nu, idag eller är det så att jag egentligen är så sönder hela tiden men lyckas hålla ihop mig själv men ibland går det bara inte. Och när påfrestningen blir för stor.... så brister jag. När jobbet känns tungt, när DU inte förstår, när jag känner mig ensam och har miljoner frågor men jag får inte ställa de för DU orkar inte just nu.

Jag orkar inte heller, tro mig. Alla har vi vårt att tampas med och nej, varför skulle jag dela det med någon annan som har det svårt? Vi sticker huvudet i sanden när vi ser varandra och låtsas som ingenting. Eller så gör vi som vi brukar. Pratar med våra vänner, för varför ska vi prata med varandra när vi har våra vänner. Håll mig utanför så håller jag dig utanför för kanske är det så att det blir lättare då. Delad glädje är dubbel glädje men delad smärta är dubbel smärta och vem vill ha det?

Jag sticker också huvudet i sanden och tar inte upp det igen förrän stormen lagt sig. Min storm, inte din för den får du ta hand om själv. Precis som du vill!

Jag skiter i det, jag gråter i alla fall. För jag orkar inte le men kan säga FUCK YOU ändå. Sitter fast igen, i en känsla jag inte vill ha men som krälar och kryper i mig som ett äckligt odjur. Sitter fast i mig själv och kan inte ta mig loss.

Förmår mig inte till någonting och det ger mig panik, frustration och dåligt samvete och ångest allt i en jävla röra. Känner mig så jävla usel, så liten och ynklig. Patetisk, ledsen, förtvivlad arg och... fan också.

Behöver få kraft och tro för att ta mig framåt, för att klara det här och för att göra det jag innan trodde skulle hjälpa mig. Jobba för att slippa tänka, slippa känna men nu när jag känner att det är mig övermäktigt kommer ju alla tankar och känslor tillbaka och det gör att jag sitter fast ännu mer. En ond cirkel, ett ekorrhjul som jag springer och springer i utan slut.

Jag hatar att säga det men just nu är jag i mina ögon inte värt ett skit. Inte ett piss. Får det bevisat om och om igen, i alla fall inne i mitt huvud, i mitt hjärta och snart sliter jag ut det om det inte slutar att göra ont.

Vart tog tron vägen, mitt hopp, min önskan och glädjen?

Det här är en jävla katastrofdag på alla sätt som inte har något slut, precis som de där tårarna som inte slutar att rinna. Kan bara hoppas att när de runnit klart att det känns lättare, bättre och att jag kan ta mig samman och göra det jag ska. För just nu kan jag inte. Kan inte göra någonting. Jag sitter fast!

20 mil kvar till Stockholm...

...och det ska bli skönt med en mellanlandning efter timmar i en stekhet bil.

Gula rapsfält och smaragdgröna åkrar har svischat förbi men jag har bara lagt märke till det de gånger jag släppt mina tankar som i samma fart som de vita strecken i mittlinjen passerat mitt medvetande. Lämnar mil efter mil bakom mig och tänker att det är så mycket annat jag måste och borde lägga bakom mig och hoppas jag kan få göra det i lugn och ro snart.

Gråter högt, pratar med mig själv och resonera med någon som inte svarar. Ställer frågor till någon jag aldrig får prata med och gissar mig till vad svaren skulle vara. Det hjälper för stunden att föra de där dialogerna för det rensar ut all frustration och ledsamhet.

Nu är glassen uppäten och min paus är över. Dags att dra vidare...

P.S Inlägget skrevs igår.

Hurt...