Kommer först till jobbet...

...för en gångs skull och ska larma av dörren. Bara det att jag är osäker på larmet och trycker fel så det börja tjuta åtahelvete och jag med min tinnitus får stora paniken. Springer in för jag vet att jag har en lapp på mitt skrivbord med koden men hittar inte koden så jag ringer min kollega. Men för att höra vad han säger för att det tjuter så förbannat så springer jag ut och dörren slås igen. Med mina nycklar på skrivbordet. Kollegan svarar och hör hur det låter och vi pratar i munnen på varandra för jag försöker säga att nycklarna ligger inne på mitt skrivbord och han rabblar koden men vad hjälper det när jag inte kan komma innanför dörren och slå den. KAN DU VARA TYST skriker han och jag låter han rabbla koden för tionde gången och när han blir tyst säger jag att jag kan inte slå den för nycklarna ligger kvar på skrivbordet. Jaaahaaa, svarar han då.

Larmet tjuter ut över hela området och jag försöker gå omkring som om jag inte fattar någonting. Efter en lång stund hör jag hur det tystnar och kort efter kommer kollegan.

Härligt uppvaknande.

Chefen är fortfarande borta, jag har inte ätit frukost så jag tänker äta upp kanelbullen som blev kvar sen fikat igår. Sen är det jobbe jobbe med att försöka boka upp nästa veckas möte.

Är det fredag sen eller????

Bortgjord!

För att göra det något mer uthärdligt på utbildningen roar jag mig med att flirta lite såklart. Den söta killen som jag berättade om förra veckan visade sig både vara upptagen och precis fått en liten bäbis så honom slutade jag genast att ge min uppmärksamhet. Eller njaa, jag hade ju redan satt mig jämte honom så nu får jag ju vackert sitta där men han är snäll och trevlig och söt att titta på så det är helt okej.

Men istället har jag riktat in mig på en riktig heting från Kalmar. Ung, blond och blåögd och en kropp att dö för... ja ni hör ju själva, en riktig Pettikille och dessutom är han en kopia av min hemliga kärlek som jag döpt hunden efter så fatta att jag har svårt att hålla fingrarna i styr.

I vilket fall... vi har pratat och flirtat en del och käkade lunch ihop idag. Han frågade om vilket hotell jag bodde på och jag gav honom rumsnr lite halvt på skoj.

Sen idag när vi skulle skiljas åt alla och han går på sitt håll och jag hoppar in i min kollegas bil, han med den lite för runda magen som inte var så rund sen när jag tittade efter, så möts våra blickar och när jag hoppar in i bilen säger jag till min kollega att fan vad snygg den där läckerbiten är. Jag skulle vilja ha hans telefonnr.

Det var dumt sagt. Mycket dumt sagt. För vad gör inte min galne kollega då. Jo när vi står vi övergånsstället och killen med alla andra kollegor går över börja min kollega att tuta som besatt och peka på killen och liksom visar att han vill honom något. Guuuud, jag bara vill dööööö. Så killen kommer fram till min sida och kollegan trycker ner rutan.

"Öhhh duuu, kan du inte ge henne ditt nr för hon tjatar så?"

Men snääälla. Jag sitter som ett jävla fån och bara bonnstirrar och önskar jag kunde sjunka genom sätet. Killen tittar sig lite besvärat runt omkring som för att kolla om någon hörde och så blir han helt röd i ansiktet och svarar att visst vi ordnar det, sen vänder han och går och jag kan inte riktigt avgöra om han lät besvärad, ironisk eller allvarlig.

Så.. säger kollegan, det var väl inte så svårt! Nähäää, nä det är ju inte han som ska behöva skämmas i morgon på utbildningen.

Gode gud. Jag brukar som sagt inte skämmas men då kände tom jag mig lite besvärad!

Dagens händelse!

Något roligt hände faktiskt idag. Min kollega pratade i telefon när han beskåda det här och var tvungen att lägga på för han kunde helt enkelt inte sluta skratta.

Jag kommer och går som vanligt på mina 11 cm höga klackar och inte för att jag har några problem annars med att gå på höga klackar men det är bara det att skulle du snava med den höjden blir det lite svårare att parera upp dig själv än om du har lågskor.

Just det hände mig idag. Jag snavade till och tur eller otur, jag vet inte vilket men jag möter i alla fall en man och en kvinna precis då och i ren reflex suger jag tag i kvinnan för att inte falla till marken. Om det hade varit hennes arm, ja eller hennes axel hade det ju liksom inte varit så farligt men jag tar helt sonika ett riktigt grabbatag om hennes ena bröst. Jag känner liksom det där mjuka mysiga i min hand och jag hinner uppmärksamma att bröstet är ungefär en handfull, ja min hand då alltså.

Ja jisses. Hon får tag i mig och håller upp mig och jag kan släppa taget om hennes bröst och hon är bara snäll och frågade om det gick bra.

Jag frågade inte henne detsamma...

Note to my self!

Lägg inte kassen med varor och ägg nederst i cykelkorgen och en stooor väska över.
Av sex ägg höll ETT!!

Tänkte ha lite hemma-SPA senare idag när jag städat och gjort mig förtjänt av det så jag tänkte inhandla en gurka och lägga fina skivor över mina stackars svullna ögon och göra lite gott gurkvatten att dricka.
Snälla damen i kassan uppmärksammade att gurkan jag skulle köpa var lite mjuk på ett ställe.
Smarta Petra svarar:
- Ähh, det gör inget.... jag ska ändå inte äta den!

Oooops....

Jag skäms...

...över att jag sitter och gråter när jag borde vara som mest glad och tro mig, jag är mer än glad över att jag fått jobb och äntligen kan få ordning på mitt liv. Det är inte därför jag är ledsen. Jag känner mig bara så jävla ensam.

Det är just i såna här stunder det blir så påtagligt. Att jag inte har någon att dela den glädjen med. Självklart vet jag att alla mina vänner och min familj är jätteglada för min skull och det betyder givetvis väldigt mycket för mig men förstår ni vad jag menar? Att inte ha någon som kramar om mig och säger att fan vad glad jag är för din skull. Någon jag kunde få göra en riktig god kvällsfika med och få prata om jobbet jag fått. Jag sitter här ensam och i kväll känns ensamheten så jävla mycket mer. Jag vill vara glad, rakt igenom liksom men jag gråter ju för fan och jag skäms verkligen över mig själv för det. Önskar ju bara så att jag hade haft någon speciell att dela det här med.

Men det finns ingen speciell längre...

Kom till slut upp från soffan...

...och tog en runda på stan. Hann med både att träffa Sebastian på en sen lunch/middag och ett besök på Azitas cafe där jag bakom disken fick äta glass i stora lass.

Köpte två flaskor rödvin på systemet men vet inte riktigt varför ännu. Antingen sitter vi hos mig och umgås lite jag och mina närmaste eller så skiter jag helt enkelt i det här Valborgsfirandet och kryper ner i ett hål och gömmer mig. För det är faktiskt det jag känner för just nu för jag är så trött på mig själv. Känner mig både ledsen och lite dum för att jag gör saker och beter mig på ett sätt jag inte riktigt gillar när jag ska försöka dölja hur jag egentligen känner. Då blir det bara så jävla fel och just nu känns det som jag tagit 28 steg framåt och 76 bakåt igen.

Förlåt...

Eller så öppnar jag de där vinflaskorna och super mig full och snygg... eller super alla andra snygga. Ja så får det bli!

SCCHHKÅÅÅÅÅL!!!

Fy fan vad dåligt...

...när man varit sugen på plättar i flera dagar och till slut köper färdiga att bara värma i micron.

Jag skäms fan så dålig husmor jag är. Stackars den man som får mig på halsen.

Ähh vad fan... jag är ju bra i sängen!!!

Eller???

Hur dum får jag va...