...då du vaknar med tunga ögonlock för att natten har varit lång och utan sömn. Då du tar dig upp ur sängen men önskar du fick ligga kvar för hela din kropp skriker efter mera sömn. Ibland är det en sån där dag då du tar dig till jobbet och försöker upprätthålla det som ska vara du men det enda du tänker på är känslan som maler i din kropp. Oron som gnager likt en blodhund på ett köttigt ben. Ibland är det en sån där dag då du försöker le men tårarna vinner kampen hur hårt du än försöker kämpa emot. Och när någon frågar hur det är kan du inte längre dölja ditt ledsna jag.

Ibland är det en sån där dag när klockan hinner bli två och den svidande känslan i magen påminner dig om att du behöver få i dig dagens första mål. Du äter men det smakar ingenting och maten växer likt en lerklump i din mun. Ibland är det en sån där dag då du egentligen bara vill krypa ihop i en hög men du vet att om du ger upp är du för evigt förlorad i strid. Striden om vem som är starkast och det kommer inte att vara du. Ibland är det en sån där dag då du undrar om du för alltid kommer att behöva utkämpa ett krig och du känner dig svagare än någonsin. Och utan svar på varför känner du dig ännu mera vek.

Ibland är det en sån där dag då du behöver ställa cykeln och be en vän hämta upp dig i sin bil. Inte för att du inte orkar gå utan för att dina steg känns tyngre än bly. För att du behöver få känna dig svag och gråta när någon ser. Ibland är det en sån där dag när det krävs att en vän plockar upp dig och ger dig kraft. Som låter dig bara få vara den du är och hur du är just då och hjälper dig med det som är tungt. Som att ge dig det som ger kraft. Få vila i en säng medan maten görs klar. Som du sen bara kan äta utan att det växer till en klump.

Ibland är det en sån där dag då du huttrar fast solen skiner varm. Då du knäpper jackan när andra tar den av. Ibland är det en sån där dag då du vill krypa ner under en filt och gömma dig för en stund. Glömma att du borde tvätta en månads tvätt och istället låta kvällen och mörkret lägga sig över din frusna kropp. Vagga dig i lugn och låta dig sluta ögonen och hoppas på en natt med sömn.

Ibland är det en sån dag...

Det stora vemodet rullar in...

Morgonpromenad i knastrig snö, 15 minusgrader och luften jag andas ut syns som kalla moln. Frukost vid en sprakande eld. En frukost som skulle duga åt gudarna. Morgonen skulle inte kunna vara bättre...

Ändå sliter något i mitt bröst. Skulle kunna vara vad som helst men jag vet allt för väl vad det är och just nu är det inte bara en tanke som far genom huvud och kropp.

Ibland önskar jag att jag kunde avlägsna valfri kroppsdel för en stund. Bröstet för att slippa känna hjärtat som sitter där och drar ihop sig som en hård knytnäve. Huvudet för att slippa tankarna som far. Leendet för att slippa le när det inte känns som det är le man vill.

Men jag vet också att det kanske kan vara en sån där känsla som bara sitter där just nu. Den kan försvinna lika fort igen. Det är bara en sån där morgon då allt borde vara bra men det stora vemodet ändå rullar in...

Sällskap!

I kväll går jag inte och lägger mig ensam. Jag har vemodet med mig. Det har varit på besök hela kvällen. I form av minnen, gamla känslor från alla håll och kanter som kommer och knackar på. När man tror att de aldrig mer ska visa sig så dyker de upp från ingenstans.

Man går aldrig säker.

Vi går och lägger oss nu. Vemodet och jag!

Godnatt!

Petti...



...in a bed...

...near...

...you!



Nerbäddad i hotellsängen precis som det ska vara, precis som alla andra måndagar, precis så som det sett ut i ett par månaders tid och det börjar bli en viss trygghet med det. Hotellen börja bli som mitt andra hem och rutinerna är lika inrutade här som hemma.

Idag var det extra skönt att komma "hem". Till den där hotellsängen. För idag kom vemodet på besök. När jag som minst behövde det, när det som minst är välkommet och när jag inte riktigt kan styra den där klumpen som kommer på besök i mitt bröst blir jag frustrerad och lamslagen.

En tanke som slår rot, som växer sig större och sen blir till en känsla. Ett rörande sms från någon som betyder mycket, ord som värmer och klumpen exploderar och tårar droppar ner i linssoppan jag precis fått in och ska börja äta.

"Du skulle bli en bra mamma" säger orden och jag blir rörd men svarar hur skulle jag kunna bli det när jag knappt kan ta hand om mig själv.

"Du lägger för mycket energi på andra och därför kan du inte ta hand om dig själv" och det är då det brister för jag vet hur väl de där orden stämmer. Jag bryr mig för mycket om andra, bryr mig för mycket om vad andra tycker OM MIG. Som om det skulle vara viktigare än vad jag själv tycker!?

Men vemodet fanns där redan innan de där orden. Orden var bara en anledning att få gråta och det släppte lite efter det. Kändes lättare i bröstet.

Jag torkade tårarna, jobbade vidare men alla tankar hade gett mig huvudvärk. Och vemodet satt liksom kvar lite där innanför bröstet och skavde. En elektronisk kram från Honom värmde för stunden men det är hans armar runt mig på riktigt jag behöver. En försiktig fråga om när gav bara tysthet till svar. Jag tycker inte om tysthet...

Vad betyder tyst?