I need to go away!

Tiden går alldeles för långsamt och jag längtar bara mer o mer till värmen, en strand, och att få ha näsan i en bok. Så idag är det jag som går till polisen för att ordna med ett nytt pass. Sen ska inget få hindra mig från att sätta mig på ett plan. Bort, bort, bort!

Kommer nog inte att längta mindre. Inte sakna mindre men det blir i alla fall en vecka som försvinner. En vecka då jag kan göra annat än att behöva tänka och grubbla. Få lite distans. Gud vad jag behöver det. Och jag kommer hem utvilad, brunbränd och en vecka närmare målet.

Turn me OFF!

Känslor rår jag inte på hur mycket jag än önskar ibland. Saknad och längtan kan bli till frustration som växer och blir mig övermäktig och liksom rinner över som tårar som jag inte vill visa. För jag vet ju. Och jag försöker vara en stor och duktig flicka. Men ibland går det bara inte. Det är då jag önskar jag hade en sån där knapp. Men jag har inte det och det spelar ingen roll att han kramar mig, kysser mig och säger att jag inte ska vara ledsen för då blir han också ledsen. Klumpen i bröstet går inte att hindra och på några sekunder har den bytt plats till halsen och jag är glad att jag lyckas svälja bort den så länge han är kvar. Men så fort dörren efter honom stängts väller tårarna fram. Jag älskar honom och önskar han kunde stanna lite längre. Saknaden infinner sig bara minuter efter att han gått.

Så i kväll tar jag på mig förklädet och hänger vinöppnaren i sidan och beger mig till restaurangen för att jobba. Det är lönehelg så jag kan bara gissa att det blir mycket att göra. Precis vad jag behöver för att skingra tankarna.

Hoppas ni får en trevlig lördagkväll!

Om att vänta!

Det börja kännas nu. När jag inte får träffa honom. Att behöva vänta fast jag försöker att inte göra det men trots att jag försöker ignorera känslan som sliter i mitt bröst pockar den hela tiden på min uppmärksamhet.

Han hör av sig. Jag behöver inte vänta länge. Och jag talar om för honom att jag saknar honom och han säger han saknar mig också. Men jag sitter ändå ensam här. Och önskar det var annorlunda. Det var precis den här känslan jag inte ville ha. Den kom fortare än jag kunde ana.

Och jag fortsätter vänta. Och sakna. För just nu kan jag inget annat göra men jag frågar mig... hur länge kan ett hjärta vänta?

Det är nu jag börja känna min plats. Där jag lovade mig själv att aldrig mer befinna mig igen.

I väntrummet...

Om en längtan!

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor. Den ansvariga är inte där men killen i receptionen ger mig uppgifter jag behöver och information som ger mig hopp. Jag får ett telefonnummer jag ska ringa och ett löfte om att det säkert går att lösa.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig utryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot pelaren mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller lagom BPM. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. När jag står där själv, andas ut, snöra av mig mina skor och kan få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Och kanske, kanske jag är på väg till det där igen.

Dancing in my heart!

Jag har saknat det sen jag sista gången stängde den dörren bakom mig och det är snart ett år sen. Och lika mycket som jag varit fylld av längtan har jag lika mycket haft en klump i magen för att åter gå dit igen. Det var en av de två saker jag lovade min psykolog att ta tag i. För att det har tyngt mig. För att jag behöver det igen och för att det inte längre finns några ursäkter att låta bli. Så jag ringde det där samtalet jag velat göra så länge nu. Och en sten föll från mitt hjärta.

Efter mina klasser brukade jag stanna kvar i den stora spegelfyllda salen. Snöra av mig skorna, dämpa lamporna och låta musiken strömma ut ur högtalarna och jag lät den gå in i min kropp, fylla varje muskel, varje liten fiber och det var inte längre jag som styrde. Musiken höll mig i ett järngrepp och styrde mig med fast hand och jag älskade varje sekund av de där ensamma stunderna med bara musiken och mig. Jag kunde stanna i timmar, jag kunde inte sluta dansa men skulle någon be mig visa igen skulle jag aldrig kunna göra samma steg. För det var inte jag som bestämde. Mina fötter kunde få blåsor, ibland gick de sönder och små bloddroppar blandades med svetten som rann ner i floder från min kropp och inte ens när jag knappt kunde andas längre slutade jag. Jag älskade de där stunderna, min kropp älskade de där stunderna. Ibland mer än klasserna jag höll innan. För här kunde jag göra som jag ville utan att tänka på någon annan. Inget var för svårt, inget gick för fort fram. Bara min spegelbild följde mina steg.

Just därför kändes det där samtalet så skönt idag. För jag kanske kan få komma tillbaka dit. För att jag idag är starkare än vad jag var när jag sista gången gick därifrån. Idag mår jag bra och behöver inte ljuga för att dölja hur dåligt jag mår. Behöver inte känna skam för att jag inte klara av att ställa mig på det där podiet och le när jag helst vill krypa ihop och dö. Idag skulle jag kunna ställa mig där igen och le. Och efteråt skulle jag snöra av mig mina skor, sätta på musiken och åter igen dansa så fötterna börjar blöda.

Jag längtar, min kropp längtar!

Bara för en stund!

Tiden räcker inte till. Avståndet mellan oss känns längre än någonsin. Timmar och sekunder i en allt för liten upplaga men desto flera mil. Men jag skulle så gärna vilja ha dig här. Om så bara för en stund.

Få känna dina armar om min kropp. Din nakna kropp längtande nära min. Kyssar heta som eld och händer som smeker överallt. Fingrar som letar sig in i trånga våta skrymslen. Bara för en stund.

Om du kommer kan jag stanna tiden för ett ögonblick. Låta den vara vår och använda den som vi vill. Ett ögonblick av njutning och vi drar ut på det i evighet. Hastiga smekningar som blir oändliga under dina fingertoppar.

Vet att det är ont om tid, långa avstånd men kan vi inte glömma det för en stund? Vill så gärna ha dig nära mig igen. Min kropp skriker ditt namn och om jag blundar kan jag känna din doft, du är nästan här. Så nära men ändå så långt borta. Så snälla kom!

Låt mig få vara dig nära så där som bara jag kan. Låt mig få smaka dig igen. Även om det bara blir för en kort stund så låt den stunden bli vår. Tillsammans med dig blir varenda sekund värdefull och timmarna oersättliga. Stunder av njutning och en åtrå som aldrig vill ta slut.

Jag vill vara dig nära. Saknar dig, din kropp, dina händer och ömma kyssar.

Snälla kom.

Bara för en stund...

Im driving in my car!

Det var skönt att äntligen få styra den lilla BMW:n hemåt idag efter hela veckan borta och jag känner mig som en dålig vän som inte följde med Mattias ut och tog ett glas vin i kväll men jag orkar inte mycket mer än att ha min välsvarvade (ja jag är snäll mot mig själv idag och skriver inte fläskiga) röv djupt nersjunken i soffan.

Trots att jag var trött när jag styrde in i Gävle ville jag hinna med att träffa Azita så jag hämtade upp henne sen hade vi en mysig stund på stan med fika på stammisfiket och ett antal butiker avverkade. Jag köpte såklart inget men jag märker att glädjen att titta på snygga underkläder har kommit tillbaka *fniss*
Den glädjen försvann någonstans i början av året av naturliga skäl och har inte riktigt funnit någon anledning att komma tillbaka... förrän nu! Nu finns det ju någon jag gärna vill ska se mig i de där snygga och sexiga underkläderna och jag myser av den tanken när jag går där och stryker händerna över spetsar och små kreationer som skulle få mormor att rodna. Frågan är när/om jag får chansen igen att njuta av att bli tittad på? Jag hoppas och önskar att det inte dröjer allt för länge och kanske jag då har köpt någon av de där fina kreationerna!

Jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska ta mig ner till stan och ta ett glas vin i alla fall med Mattias.

Ska jag? Ska jag inte? Ska jag? Ska jag inte?

Minuter kvar...

...och jag bad honom höra av sig när han börja närma sig så jag vet när jag ska vara påklädd. Det är tyst så  jag fortsätter väl gå omkring i genomskinlig morgonrock och underkläder, hiihii.

Längtan!

Vill krama honom igen. Känna hans doft som jag redan vant mig vid och som gör mig alldeles varm när jag drar in den i mina näsborrar. När vi kramas, när jag ligger brevid honom i sängen, när jag vaknar innan honom och borrar in min näsa i hans hals.

Jag försöker att inte längta för mycket eftersom jag inte vet när vi ses igen. Men jag erkänner, jag gör det... saknar honom!

Vill få ligga i hans trygga famn, smeka hans lena hud. Den lenaste hud mina fingrar känt. Vill kyssa hans läppar, mjukt. Smaka.

Ja... jag saknar honom!

Abstinens!

Kramsugen, kelsjuk och lite närhet hade varit som balsam för själen just nu. En famn att krypa in i, läppar att kyssa och händer som smeker mjuk och varm hud. Längtar efter en skäggig kind. Så svag för skäggiga kinder, busiga ögon och ruffsigt hår.

Men det är ju inte som att åka till ICA och handla direkt att det bara är att välja och vraka eller att hugga tag i någon sådär i förbifarten bara. Det går inte ens att beställa på internet även om cyberrymden fullkomligt svämmar över att män som inget hellre vill än att få sätta tänderna i lite kvinnligt kött,, men nej tack!

Ge mig värme, närhet och hångel NUUUUU!

Jag dricker kaffe och vatten och så mer kaffe och lite vatten till och springer på toaletten barfota och snor marainnekarameller från den dansande halvlatinotjejen från Göteborg. Sitter jämte killen från Småland som har lite för tjock mage och snusar hela tiden men vi skrattar åt samma saker och komplettera varandra bra när vi jobbar ihop.

Vi har fått fina färgpennor så jag ritade en fin palm. Lyssnar intresserat hela tiden och dagen har gått åt till att plugga in prislistor och lära oss allt vi behöver veta om administration

Jag viftar på mina barfota fötter under skrivbordet och snor en marainnekaramell till och dricker ännu mera kaffe och blir ännu mera kissnödig. När jag går på toaletten ser jag en snygg kille i lokalen brevid och får reda på att vi ska ha utbildning ihop nästa vecka och när jag kommer tillbakas från toaletten möts vi och ler mot varandra.

Åker med tjejerna från Jönköping in till stan och åker ner i underjorden och tar tunnelbanan till centralen och går gata upp o gata ner. Köper en tröja på rea på Zara och sprutar på mig massa parfym på Åhlens sen blir jag hungrig och möter upp fina Björn och äter taco. Han är snäll och kör mig tillbaka till hotellet och ja här ligger jag nu. Trött och med värkande fötter.

Blir nog inte mycket roligare än så här i kväll. Ska läsa mina favoritbloggar och fortsätta vänta på mail som nog aldrig kommer.

Varför är du så tyst? Jag saknar dig så fina underbara du och jag vill så gärna prata med dig, få säga dig vad jag tänker och att jag tänker på dig. Om jag gjort något fel vill jag du säger det. Snälla, bli inte bara tyst. Berätta för mig vad du tänker. Berätta hur du tänker. Du kändes så nära och jag ville så gärna ge dig mer. Ville ha mer av dig.

Snälla kom tillbaka...

Som i en dröm...

...tar jag dagens första steg. Trippar med små lätta fötter över daggstänkt gräs. Det doftar smultron, solvarm hud och allt är mjukt och fluffigt. Svalor som flyger, gör konster i luften, fiskar vakar vid vattenbrynet och molnen är ljusrosa med små sjungande änglar som dinglar med benen. Jag snurrar runt runt och blir yr av livet och den tunna klänningen böljar runt mina solbrända ben och i de finns massa spring precis som i Idas sommarvisa.

Och där sitter du, med ett grässtrå i munnen och jag skuttar bort till dig och lägger mig med huvudet i ditt knä och jag ser solen genom ditt tjocka hår och det ser ut som en gloria som lyser runt ditt vackra ansikte. Du smeker min kind och kittlar mig med grässtråt och du viskar tyst att jag är det vackraste du sett men för mig är det du.

Vi blir ett med alla blommor och på den grönskande ängen älskar du med mig som om det var första gången och dina händer smeker mig som lenaste sammet. Dina ögon glittrar och i de drunknar jag och bara du är den som kan rädda mig.

Kommer jag någonsin få vara dig nära....

Snälla...

....kom NUU!

Förväntansfull!

Svart klänning, höga klackar. Känner mig tillfreds.

Förväntansfull...

Längtar...

...vill helst vara där nu!

Kan inte tänka på annat hur mycket jag än försöker...

Förstår du det???

Vad suckar du för?

Jag tänker inte på det själv men kommer på mig efter mammas fråga att jag precis dragit en djup suck som kommer långt ner ifrån magen men har sitt fäste någonstans i bröstet.

Och jag svarar precis som det är... att vissa dagar kommer det över mig.Finns där inom mig mer än vissa andra dagar då det inte finns där alls och jag nästan tror att det är över för gott men lika starkt kan det komma tillbaka. Något som står där inne på tå och bankar på mitt bröst och liksom skriker på uppmärksamhet.

Djävla saknad. Djävla längtan.

Saknar dig!

Den ständiga väntan!

Varför känns det så? Som om jag väntar på något eller kanske någon. Som om det kommer att hända något eller som om någon ska komma från ingenstans och vända min värld upp och ner.

Längtan finns där starkt fortfarande men den har bytt skepnad. Viss längtan är fortfarande riktad åt ett visst håll även om min strävan efter att göra den mindre betydelsefull har hjälpt. Det tog tid men så fann jag en väg och jag önskar jag lyckats ta den vägen för länge sen, men ibland är det så att man ska behöva köra sitt huvud omänskligt många gånger i väggen innan man inser att man bara blir blodig och får ont. Att den enda man gör illa är sig själv.

Nu är det slut på självplågeriet och bröstet känns lättare än på länge. Nästan tomt och det är en slags saknad som infinner sig. Tänk så konstigt, att har man bara haft ont tillräckligt länge så känns det nästan tomt när den smärtan försvinner. För att den har blivit en del av dig. En vana.

Så den längtan som finns där i mitt bröst nu är mer efter någon och det är den som får mig att vänta, på något.... eller någon. Men jag tror att det är något bra som kommer att hända, eller att den där någon snart kommer.

Frågan är bara när...