Till dig om du är här någon gång!

Jag vet inte riktigt varför men det hugger till i hjärtat varje gång jag hör den här låten. Eller alla låtar Rasmus sjunger. De påminner mig om honom och jag kan inte säga varför. Kanske för att han tycker om den, fast jag är inte ens säker på det. Men det är enda gången jag kan känna att det smärta lite där i hjärtetrakten och jag kan se honom framför mig igen. Konstigt det där. Att det är lätt att få bort någon från tankarna men svårare att få bort de ur hjärtat.

Jag undrar hur han mår? Hur han har det? Om han träffat någon? Tänker han någonsin på mig och våra möten? Är han är och läser någon gång?

Just nu tänker jag i alla fall på honom. Den där fina sjuksköterskan jag mötte en dag i September på akuten i Falun. Jag föll för honom vid första ögonkastet men det enda jag har kvar efter honom är ett ärr över läppen.

Hoppas du har det bra vännen!

Men ändå...

...så kommer det över mig. Kanske just för att jag kände mig säker. Den där viskande rösten höjdes för ett ögonblick och jag funderar...

En dag i blodets tecken!

Kramper i magen, som knivhugg och plötsligt blir jag påmind om att jag är född till kvinna och med allt av vad det innebär. Skyfall av mörkrött blod från min kropp och idag lämnar jag ifrån mig blod på mer än ett sätt men inga av de droppar jag lämnar ifrån mig är av glädje.

Och så får jag än en gång sitta i ett väntrum och jag kastas ett par månader tillbaka i tiden men vet att denna gången kommer ingen underbart vacker sjuksköterska och lägger sina varma händer på mina ben och frågar hur det är fatt. Men jag skulle verkligen behövt det där idag. Hans trygga händer men det är inte han som kommer och ropar mitt namn utan den läkare jag har tid med och han lägger huvudet på sned och ställer personliga frågor som jag inte har lust att svara på. Efter att de fyllt ett rör med det där blodet går jag därifrån. Och jag tänker att det där blodet är det som han fick att rusa så fort i mina ådror och nu är det avgörande för frågor jag burit allt för länge.

Han finns kvar i mina tankar en stund efter att jag lämnat den där miljön. Den där miljön som påminner så mycket om honom. Men bara en stund. Längre tillåter jag honom inte att stanna.

Jag fick ett slags avslut. Fast det fanns väl egentligen inget att avsluta. Men han skrev han ville jag skulle leva mitt liv nu. Som det ska levas. Här och nu.

Jag antar att jag inte kommer vänta mer.

Små fragment!

Tiden går. Tiden ska läka alla sår. Och även om det aldrig riktigt gjorde ont som ett krossat hjärta för vi hann aldrig gå så långt på den där vägen ihop. Men ett litet litet skrubbsår. Ett litet sting av saknad och jag pillar lite på den där lilla sårskorpan och funderar på hur du mår.

Det börjar bli svagt. Minnet. Små fragment som sköljer förbi. Och jag låter det vara så. Vill inte klamra mig fast mera för håller man får hårt i något gör det till slut ont i händerna. Så jag släpper efter. Låter den sista biten av det jag hållt kvar vid rinna ur mina händer.

Men jag sänder dig en tanke. Ofta. Men jag låter dig inte veta det längre. Och jag blundar och drar in det sista av din doft. Kan känna den lena huden på din mage under mina fingertoppar. Små fragment som sitter kvar.

Snart är även de borta...

Nej jag gör varken skit eller ETT skit idag. Och jag som satt i den där fåtöljen och grät över att jag satt fast och lovade att ta tag i två saker för att inte känna mig som den dåliga människa jag envisas med att anklaga mig själv för att vara. Och idag fick jag i alla fall loss mig själv för att göra en av de. En sån simpel sak som att boka tvättstugan. Så i morgon kanske jag kan få en chans att få känna mig som en duktig flicka som tvättar. Men i dag, i kväll mina vänner har jag suttit fast och inte gjort ett skit.

Eller räknas det att jag åkte och köpte frukost och lussebullar som jag senare bjöd min vän Mattias på? Räknas det att jag var ute med soporna? Att jag hämtade mobilladdaren i min bil för att kunna ladda min privata mobil som varit död i ett par veckor? Räknas det? Knappast va!

Sitter kvar i soffan precis som jag gjort hela dagen. Hungern börja pocka på så kanske jag skulle fylla på kroppen med lite energi.

Och tänker... tänker tankar om alla ord. Alla ord jag skrivit på ställen jag hoppades han skulle se, se och läsa och förstå. Nu känns det bara som bortkastade ord. Ord jag kanske kunde ha sparat.

Kan man slänga bort ord i onödan?

Att ses igen!

Och trots att han inte stannar hos mig över natten känner jag mig ändå inte ensam eller övergiven för att bara få träffa honom igen räcker för att fyllas av värme. Jag vet inte vilket som gör mig gladast, att få känna hans doft igen när han kramar mig eller att få höra det där underbara klingande skrattet som jag älskar och har saknat så.

Det känns skönt att få höra hans röst och det han säger. Saker som jag funderat på som han nu berättar utan att jag ens behöver fråga. Och hans ord får mig bara att känna ännu mer ömhet och respekt för denna underbara man. Att han inte ger några löften eller säger saker bara för att jag vill höra utan är bara ärlig och ger mig hans verklighet. Och jag vet ju. Jag vet ju så väl var han befinner sig och det är just det som är så frustrerande. Att något kan kännas så bra, kännas så enkelt och rätt men att tiden är så fruktansvärt fel.

Och han lyfter upp mig i sitt knä och håller om mig med de där trygga starka armarna och jag vill så gärna få honom att förstå hur spreciell han är för mig. Att jag har haft armar runt min kropp efter att jag träffat honom men att inget känns som att få vara i hans famn. Men han säger att han vet. Att trots att jag inte sagt det i ord direkt till honom så vet han att han finns i mitt hjärta och jag blir rädd att det blir en last för honom för egentligen vill jag ju bara att det är något han ska kunna tänka på i jobbiga stunder och kanske känna en värme över att det finns någon där ute som bryr sig om honom. Utan krav.

Jag är glad att jag fick träffa honom igen. Och även om han inte säger att vi ska träffas igen så känns det okej. Jag kommer inte vänta för hur skulle jag kunna det när han inte ber mig? Jag förlitar mig på att är det meningen att vi ska ses igen så gör vi det. Och även om jag försöker att inte hoppas så har jag svårt att förstå hur något som det som finns mellan oss bara skulle förfaras, rinna ut i sanden och bara bli ett minne. För jag vet ju att just DET är sällsynt. Att den där känslan som jag fick redan första gången jag såg honom inte är något som är en dussinvara. Vad det innebär för oss vet jag inte. Kanske rinner det ut i sanden och bara bli ett fint minne men då kommer det i alla fall vara ett minne jag ska vårda mycket ömt.

Jag väntar inte, jag hoppas inte. Är det meningen så visar det sig!

Fredag over and out!

Inte så mycket städning, men två nya lampor som skänker ljus över den allt för stökiga lägenheten men i det nya skenet ser det ostädade liksom annorlunda ut. Högre mysfaktor. Eller så inbillar jag mig bara för att slippa känna ångest över att jag än en gång låtit timmarna äta upp en fredag utan några större ansträngningar. Som straff lät jag mig själv äta två knäckebrödsmackor istället för pizza medans hunden säkert var mer nöjd med sina leverpastejbitar.

Jag ser fram emot i morgon. För första gången på flera veckor ska jag få träffa honom som funnits i mina tankar sen sista gången vi sågs efter den där helgen med biobesök och jag fick ha min näsa inborrad i hans hals. Och för första gången är jag nervös inför ett möte med honom. Jag som annars har nerver som inte låter sig påverkas så lätt men nu knyter det sig  magen. Det är en slags rädsla blandad med förväntan. Tänk om jag vill krama honom. Får jag krama honom? Tänk om jag gör som jag alltid innan gjort och försöker kyssa honom men han inte vill låta sig kyssas. Jag vet ingenting. Hur ska jag kunna det när vi knappt pratat med varandra. Jag vet bara att sist vi sågs låg vi inslingrade i varandras armar och sov tätt intill varandra hela natten.

Jag vet bara att jag ser fram emot att få träffa honom igen. Vad han tänker har jag inte en aning om!

Nu... Fredag over and out!

Not alone!

Tänk så skönt det kan vara att inte behöva sova själv. Att få ha någon brevid, en varm kropp, en arm runt midjan, ett bröst att få lägga kinden mot och höra någon annans andetag. Tänk att närhet är så viktigt och jag suger åt mig av de stunderna jag får det. Att få sova sked borde vara varje människas rättighet.

Jag gillar den där J. Han är rolig och får mig att skratta. Det är bra. Jag behöver få skratta. Trivs i hans sällskap men det gjorde jag ju redan första gången vi sågs i somras. Varför han vill träffa mig har jag inte en aning om. Kanske han gillar mitt sällskap också. Tänker inte ens analysera det. Vi ska gå på bio i alla fall. Jag håller distans med tanke på hur det slutade sist.

Loggade in på facebook en snabbis igår. Sjuksköterskan var på chatten och frågade hur mitt hjärta mår. Jag vet inte riktigt vad han syftade på men jag svarade att jag försöker att inte prata med hjärtat så mycket men att det nog är okej. Varför undrar han? Han vet ju att jag saknar honom. För det borde han ju förstå. Jag släppte ju honom nära.


PÅ tal om alla känslor och tankar, jag funderar och grubblar på det här med min blogg, min öppenhet och hur sårbar jag gör mig själv genom att en del av de berörda läser. Ibland vill jag låsa bloggen, ibland vill jag skaffa en ny och vara helt anonym. Ibland vill jag byta till annan plattform så jag kan låsa vissa inlägg. För jag känner mig hämmad här. Ibland frångår jag det.... som nyss när jag trots att jag vet att han läser skriver som jag gör. Önskar jag kunde slippa tänka på det. Vara ännu mer öppen. Men hur?

Jag älskar den här bloggen. Jag har svårt att skiljas från den. Jag önskar jag kunde låsa visa inlägg här men den funktionen finns inte och då måste jag byta och just det gör mig frustrerad. Så då funderar jag på att öppna en ny anonym blogg här på blogger men sen tänker jag på alla er läsare som faktiskt är runt 400 som stadigt följer mig mer eller mindre. Jag vill ju inte lämna er. Vad vore min blogg utan er.

Kan helt enkelt inte bestämma mig för hur jag ska göra. Jag får seperationsångest bara jag tänker på att lämna min Pettiwomanblogg.

Regn, regn, regn...

...precis som det ska vara den här årstiden. Och mörkt. Gud så mörkt det blev helt plötsligt och dagarna känns som de inte riktigt räcker till för den slutar liksom innan den ens har börjat. Och jag som har bestämt att det här inte ska bli någon jag-dricker-caffelatte-och-har-min-rosa-tröja-på-mig-blogg blir lite frustrerad när det verkar som om min dags innehåll inte är mer än så, ja förutom den rosa tröjan då. En sån där dag då känslorna är mest neutrala och jobbet bara flyter på med möten och en kaffe med mina vänner blir dagens höjdpunkt. Jag har fixat mina naglar också som blev jättefina så i brist på annat häpnadsväckande bjuder jag på den informationen.

Fast... när jag tänker efter har mina tankar gått åt lite olika håll idag. Främst till honom jag fick några härliga möten med efter incidenten med min uppsvullna läpp för jag blir inte klok på varför man inte ens kan vara så rak och svara på ett mail man får. Men han har väl inte tagit upp huvudet från sanden ännu. Och när jag var ute på kvällspromenaden blev jag plågsamt påmind om regn, röda gummistövlar och ett gammalt träd. Allt det där jag upplevde för ett år sen och plötsligt kände jag en sån stor saknad. Men inte den där saknaden som tidigare fyllde mitt hjärta med sorg utan mer en saknad efter någon slags vänskaplig närhet. Jag vet inte, kanske vi kan mötas som vänner någon gång igen.

Och så J som dök upp som gubben i lådan igen och bjöd på lunch. Vi hörs av en del, skickar lite sms och kommer troligtvis gå på bio nästa vecka. Jag gillar honom. Det gjorde jag ju som sagt redan i somras men sen blev det som det blev och jag kommer hålla mig på behörigt avstånd.

Ja lite sånt har jag tänkt på idag!

Du har en vacker tavla...

...här inne sa han en morgon när vi låg i min säng tätt omslingrade. Jag undrade vilken han menade och han svarade att den där med levande motiv och tittade på trädet utanför mitt fönster där alla bladen rörde sig i vinden med alla de där härliga höstfärgerna.

Alla bladen är borta nu.

Han också...

Surrender!

Jag lämnade Stockholm och tog mig genom morgonens bilköer och lyckades komma i tid till mötet i Norrtälje. Lämnade Norrtälje och Barnens Ö några timmar senare med riktigt bra affärer i portföljen och begav mig hemåt Gävle och det vanliga mötet som numera är på torsdagar istället.

Jag vet inte om det beror på svaret jag fick ifrån honom som mitt ärr över läppen alltid kommer att påminna mig om. Eller om det beror på att det alltid blir tyst i telefonen efter att man träffat någon och gett en bit av sig själv eller om det var för att jag inatt drömde om honom som krossade mitt hjärta för snart ett år sen. Jag vet inte. Men helt plötsligt kände jag mig bara tom. Jag gav upp. Orkar inte mer. Helt plötsligt kände jag att jag inte orkar bry mig längre för vad tjänar det till? Och det var det jag berättade när jag satt där i den där fåtöljen och jag kände på något sätt att jag står på noll igen.

Så berättar jag om vilken bekräftelse jag fått på jobbet i veckan. Hur bra det har gått. Att chefen ringt och berömt och jag har verkligen känt hur jag har sprudlat på mina kundbesök och hur självsäkerheten har fått mig att få affärerna i hamn. Och så det där samtalet jag ringde som kanske kan få mig att få börja med mina klasser igen inom en snar framtid och vilken bekräftelse jag kommer att få av det.

"Men hur kan du bekräfta dig själv? frågar han.

Och då brister det igen och helt plötsligt så riktigt känner jag hur mycket jag skulle vilja säga till mig själv hur bra jag är men jag KAN INTE. Jag tänker tanken men jag kan inte förmå mig att säga det. Och det är ju precis så det är. Jag har ett självförtroende som skulle räcka åt tio personer men har inte självkänsla åt mig själv ens. Det finns ingen. NOLL, zero!

Så just nu känner jag mig bara så oändligt tom och kan inte bry mig mindre om att min saknad och längtan efter någon inte är besvarad. Jag orkar inte vänta, orkar inte känna, orka inte ens ha ont i hjärtat över att jag tycker om någon som inte vill träffa mig. För jag har någon annan att tänka på. Någon annan att ta hand om och det är DET jag ska prioritera nu.

Mig SJÄLV!

Sand!

Idag är det fyra veckor sen jag väntade på honom. Fyra veckor sen jag mötte honom i dörren och fick känna honom nära igen. Fyra veckor utan att veta när eller om jag får träffa honom igen. Varje dag har jag tänkt på honom, velat höra att han kanske tänker på mig trots allt sitt kaos. Bara så jag visste att det inte bara var någon slags lek för honom. Men det har känts som jag bara fått artiga svar på mina sms. Annars har han varit tyst. Så jag lät honom vara. För det var det jag trodde han ville.

Och någonstans slutade jag att vänta, för vad annars kan jag göra?

"Jag har inte glömt dig. Jag har svårt att veta var jag ska göra av mina känslor. Just nu kör jag med strutstekniken, stoppar huvudet i sanden."

Okej, då vet jag var han är i alla fall....

Kille på rummet!

Även om de här ständiga hotellnäterna tär på ensamhetskänslan så har jag alltid min kille med mig. Min ständiga följeslagare som älskar mig vilkorslöst. Det är en ganska skön känsla.

Sista natten för denna veckan och det ska bli underbart att få komma hem en dag tidigare och få vara hemma några dagar extra. Sova i min egen säng, sitta i min soffa på kvällarna istället för att ligga i en hotellsäng och zappa på kanalerna.

Mina veckor ser exakt likadana ut, men ja antar att allas gör det mer eller mindre. Jag önskar bara att helgerna var lite annorlunda. Att jag hade något att se fram emot. Något att längta till. Eller någon...

Jag tänker på honom. Undrar hur han har det. Funderar på om han tänker på mig men då hade han väl hört av sig och sagt det. Eller? Och jag funderar på om man kan träffa någon och ha det så där bra som vi hade när vi sågs och sen liksom bara låta det rinna ut i sanden? Eller inbillade jag mig kanske bara?

Jag kanske bara har drömt allt!

I så fall går jag och lägger mig och sover nu och hoppas jag drömmer den drömmen igen!

Godnatt!

Saknar dig!

Hoppas du har det bra där du är just nu!

Jag tänker på dig!

Undrar om du tänker på mig?

Det krävs så lite!

För jag kräver ingenting. Därför räcker det med så lite. För att göra mig varm. Saknad jag försöker tränga undan. Längtan jag inte riktigt vågar förmedla. Men så försöker jag förklara, med ord som jag burit på länge, som behövde komma ut.

Och jag kan inte sluta tänka på orden han sa första kvällen i min soffa, med mina armar om honom och jag nämnde det där med hur saker och ting är...

"Jag tror inte på enkelt"

Men ibland är det enkelt. Som när jag får värmande ord och jag känner att det liksom räcker. Just nu räcker det. Jag behöver inte få mer än så och det känns okej. Blir varm i bröstet. Blir varm av hans fina ord om mina bokstäver och jag hoppas han förstår. Att jag finns här. Att jag förstår. Kanske inte för evigt för jag kommer aldrig mera låta någon sätta mig på "on hold" men just nu är det okej att bara vara här. För att jag själv vill. För att jag tycker om att ha hans armar om min kropp. För att jag tycker om att få vakna innan honom och ligga och smeka hans skäggiga kind.

Nu lämnar han Sverige. Jag hoppas att han sänder mig en tanke, att han inte glömmer bort mig och jag hoppas att när han kommer hem med solbränd hy att jag får träffa honom igen. Få kyssa de där varma läpparna. Få känna hans kropp mot min. För jag saknar det. Ja, jag gör faktiskt det.

Jag kan bara hoppas att jag får träffa honom igen!

Han gör mig varm...

Snyft...

...jag börja sakna den där lilla pärlan över läppen. Även om sjuksköterskan som hjälpte mig bort med den visade sig vara en underbar människa så kan det kännas lite tomt ändå!

För visst var jag fin i den där?

My lips are sealed!

Jag skriver väldigt lite om mina tankar och känslor just nu och det är lite frustrerande att inte kunna ventilera som jag brukar. Att ha funderingar och ord i mitt huvud som jag inte kan sätta på pränt, skriva av mig och liksom lätta lite på trycket. Det är svårt men jag låter bli av respekt och en hel del för att jag inte riktigt vet hur det skulle tas emot.

Det här stället har ju varit min ventil länge och oavsett vem som har läst så har jag låtit mina ord flöda fritt men helt plötsligt befinner jag mig någonstans där jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Och det gör också att mitt skrivande här blir lidande, eller kanske mera behovet av att få utlopp för tankar och känslor blir lidande, och det är svårt. Jag får lite abstinens när jag inte kan få skriva av mig och det bubblar nästan över i mig av saker jag vill få ur mig.

Det finns mycket jag skulle vilja säga, mycket jag skulle vilja berätta men jag kan inte. Vågar inte. Jag förstår att många av er som följt mig länge och nästan känner mig och delat så mycket med mig undrar och är lite nyfikna. Hur går det? Träffas de? Ja ni vet ju själva.

Och jag kan inte säga mycket mer än att han finns i mina tankar. Att han väckt en lust och glädje i mig som var länge sen jag kände. Jag kan känna längtan, men jag kan också känna oro, tveksamhet och en liten gnutta vilsenhet för jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting! Jag vet inte om det är okej att längta, vet inte om jag finns i hans tankar för just nu vet jag att det finns allt för mycket annat han måste tänka på så jag förstår att det kan vara svårt att få plats med tankar på mig. Jag kan bara hoppas. Och ibland får jag en liten känsla av att jag finns där i hans tankar.

Jag kräver ingenting i nuläget. Inte mer än ärlighet, rakhet och respekt. Och så skulle jag nog vilja veta. Men vad det är jag vill veta kommer jag att fråga honom när jag får tillfälle.

Just nu skulle jag bara vilja ha något att se fram emot. Veta att jag snart fick vara i hans armar igen. Få borra in näsan i hans hals och dra in den där underbara doften. Få somna på hans bröst och kyssa honom godmorgon. Det skulle göra det lite lättare, att bara veta att jag snart fick vara där igen... nära honom!

Bara för en stund!

Tiden räcker inte till. Avståndet mellan oss känns längre än någonsin. Timmar och sekunder i en allt för liten upplaga men desto flera mil. Men jag skulle så gärna vilja ha dig här. Om så bara för en stund.

Få känna dina armar om min kropp. Din nakna kropp längtande nära min. Kyssar heta som eld och händer som smeker överallt. Fingrar som letar sig in i trånga våta skrymslen. Bara för en stund.

Om du kommer kan jag stanna tiden för ett ögonblick. Låta den vara vår och använda den som vi vill. Ett ögonblick av njutning och vi drar ut på det i evighet. Hastiga smekningar som blir oändliga under dina fingertoppar.

Vet att det är ont om tid, långa avstånd men kan vi inte glömma det för en stund? Vill så gärna ha dig nära mig igen. Min kropp skriker ditt namn och om jag blundar kan jag känna din doft, du är nästan här. Så nära men ändå så långt borta. Så snälla kom!

Låt mig få vara dig nära så där som bara jag kan. Låt mig få smaka dig igen. Även om det bara blir för en kort stund så låt den stunden bli vår. Tillsammans med dig blir varenda sekund värdefull och timmarna oersättliga. Stunder av njutning och en åtrå som aldrig vill ta slut.

Jag vill vara dig nära. Saknar dig, din kropp, dina händer och ömma kyssar.

Snälla kom.

Bara för en stund...

Lovepain!

Jag har märkt att efter varje gång jag träffat sjuksköterskan har jag en fruktansvärd träningsvärk i låren och sist lyckades även han få ett blåmärke på ett väldigt speciellt ställe. Men jag tror att det bara är positivt!

Idag kan jag äntligen andas ut efter att ha pratat med mitt förra jobbs advokat och en ganska rejäl summa pengar är på väg in på mitt konto. Efter allt bråk och alla påminnelser på räkningar och inkassokrav så kan jag alltså lägga det där bakom mig, göra rätt för mig och sen är jag äntligen på plus igen.

Måndag alltså! Morgonpromenaden avklarad, frukosten uppäten och uppspydd. Ja Jocko får alltid några skivor pålägg och idag kom de i retur, precis under bordet där jag skulle äta. Tack för det! Så nu är det packning av resväska och iordningställande av mig själv sen bär det av till Uppsala. Där kommer jag befinna mig nu i nästan två månader framåt för vi ska beta av området runtomkring. Det är okej för det är inte så långt hem i fall jag skulle vilja åka och sova hemma nån natt.

Ha nu en bra måndag!