För tungt att bära!

Dagarna då det känns lätt och bröstet är fullt av fjärilar... eller det är inte längre dagar... det är korta stunder, de byts ut mot de där dagarna då bröstet känns tungt eller ibland nästan tomt. Och jag önskar det var annorlunda, lättare och så som jag önskar att det ska vara och ibland känns det nära... men oftast allt för långt bort.

Det är dagar som den här då jag spiller ut kokhett vatten på min väns köksbord och det får mig att bryta ihop i tårar som jag helst av allt vill slippa. Hon får hålla om mig och jag gråter hulkandes mot hennes axel. Då de där änglavingarna han gett mig känns allt för tunga att bära. Det är då jag funderar på om det inte vore bäst att vika ihop de, lägga de i en låda och bara glömma bort alltihop.

Men jag vill ju så gärna. Mitt hjärta vill. Och vad hjärtat vill är oftast svårt att neka. Jag önskar bara att de här dagarna slutar att existera... snart.

För så länge han fortsätter att kalla mig sin ängel kanske jag orkar bära de där vingarna lite till.

När en kram bara är en kram!

Jag ligger i hans säng, han med den stora famnen och han sitter vid sin dator och vi pratar om något och utan att jag tänker på det svarar jag honom snäsigt på något han säger. Han vänder sig mot mig, frågar om någon varit dum eller vad det är med mig och då känner jag det jag tryckt undan i dagar och det väller över mig. Jag gråter tyst och han kommer fram och frågar vad det är som är så jobbigt och jag vet ju precis. Det gör så ont att jag håller på att gå sönder. Han tar mig med ut i köket, ger mig te och lägger upp kakan jag köpt med mig till vår fika men den bara växer i min mun. Och jag berättar om allt det där som gör att det gör ont. Det jag inte tillåtit mig att känna men nu kan jag inte hålla igen längre.

Hans famn är stor och trygg och där får jag känna mig liten och ledsen. Och det är hans ord som får mig att tänka klart igen men smärtan i mitt bröst kan ingen ta bort just nu. Han kramar mig hårt och i mitt huvud ekar orden han sa en gång för länge sen "När en kram bara är en kram"

Och det fortsätter gnaga i mitt bröst. Så mycket att jag blir helt slut. Sover för att slippa känna, slippa tänka. Och han fortsätter göra mig frustrerad. Skriver "jag älskar dig" men låter mig ändå få be om att han ska ta sig tid. Tid han borde ha gett mig för länge sen och jag förstår inte. Jag förstår ärligt talat ingenting längre.

Distance!

De hotar spränga mig, i små miljontals bitar och jag vet att jag inte borde sätta de på pränt här. Orden jag  borde säga till honom mellan fyra ögon men hur ska jag kunna det när det enda jag ser av honom just nu är bokstäver på en mobildisplay. Orden som surrat i mitt huvud i dagar, veckor och som skapar känslor och tankar jag inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för.

Ju längre tiden går och ju större avståndet blir ju mer känner jag hur likgiltigheten tränger in i mitt bröst. Kanske är det för att skydda mig själv. För att inte gå under av längtan eller besvikelse över att inte få ta den plats jag så gärna vill. Det spelar ingen roll att jag vet att ingen annan har den platsen för det är ändå inte jag som får stå där. För ett steg åt sidan blir så lätt två och plötsligt känns det som de där stegen blir ett över kanten och jag frågar mig om jag någonsin kan ta mig tillbaka.

Jag försöker leva på ångorna. Ångorna av bränslet jag får av våra möten. De som föder mig med kärleken, värmen och närheten jag så mycket älskar men hur länge kan jag leva på ångor? Det som numera känns som konstgjord andning. Veckorna flyter liksom ihop i varandra och jag har slutat att räkna hur många dagar det går mellan gångerna vi ses. De där stulna stunderna som inte längre skulle behöva vara stulna utan våra på riktigt. Och jag vet inte hur länge jag orkar vänta? För även om jag vet att orden från honom är på riktigt. Ord som "jag älskar dig" eller "jag saknar dig" för så länge jag inte hör de viskas i mitt öra eller känner värmen från hans bröst när han säger de så kan de inte kompensera känslan av frustration och ensamhet när jag måste vakna och somna varje natt utan honom vid min sida.

Det är kanske bara en fråga om tid. Om tålamod men frågan är hur länge ett hjärta orkar vänta på att få bli bekräftat på riktigt? Jag vill att SEN ska vara NU!! Och jag frågar mig om han bryr sig eller ens förstår innebörden i orden när jag säger...

Så länge du fortsätter att behandla mig, eller får mig att känna mig som en älskarinna, så länge ger du mig också rätten att bete mig som det!

Men jag vill ju inte ens ha den rätten...

Fragment av det som var!

När telefonen ringer tänker jag inte på numret på displayen utan svarar bara. Och jag förväntar mig nog att det ska kännas mer än det gör när jag hör vem det är. Men den där känslan som tidigare befann sig i mitt bröst finns inte längre där. All den där smärtan jag bar på så länge och kärleken jag aldrig trodde skulle ta slut. Den som plågade mig sönder och samman. Men inget finns där. Tomt.

Men det är ändå skönt att höra hans röst. Inte för att jag har saknat den utan för att det äntligen känns lugnt i mitt hjärtat. Att jag kan prata med honom och känna att det är okej. Att det som varit inte längre påverkar mig. Och det gör mig glad. Glad för hans skull för det han har. Glad för min skull för det jag har och han säger han önskar mig all lycka och jag vet att han menar det från hjärtat.

Han säger han är hos henne och i en tiondel sekund kommer frågan än en gång upp i mitt huvud. Den som malde och plågade mig så ofta. Vad har hon som inte jag har. Men i samma ögonblick försvinner den för det spelar inte längre någon roll.

Så många ord jag ägnade honom och vår historia. Hela den här bloggen har spår av det för någonstans ville jag spara små fragment av det när jag rensade bort det mesta. Nu är det bara minnen. Precis som han. Han kommer få finnas kvar. Men mer som en skrynklig lapp i fickan med ett hjärta på.

Till alla krossade hjärtan!

Jag går upp mycket tidigare än jag egentligen behöver. Bara för att få vara med honom. I termos har jag kaffe och jag njuter av att bara få sitta brevid honom mil efter mil. Luta mig mot hans axel, tar hans hand i min och han stryker mig försiktigt över kinden.

Och det är när den där låten plötsligt dyker upp och jag tänker byta snabbt som jag förstår att det är helt okej. Att den där låten som jag inte kunnat lyssna på i över ett år för att det gjort så ont helt plötsligt får en helt annan innebörd. För jag sitter ju där med honom nu. Och det gör inte ont någonstans. Så istället kan jag höra den där ljuvliga musiken som innan varit fylld med så mycket minnen och smärta och jag blir varm istället. För det berör mig inte längre. Nu är mitt hjärta någon annans. Och jag vet... eller jag vågar nästan tro... att det inte kommer att göra lika ont med honom. Att det jag känner är på riktigt och hans ord när jag sitter där brevid honom och han smeker min nacke får mig att känna mig lugn.

Så ni som just nu lider av krossat hjärta, smärta i bröstet och saknad över någon... det släpper. Och vet ni... det kan komma något mycket bättre när det onda släppt. Kanske är det just det som är meningen, att det måste göra ont innan det kan bli riktigt bra. För jag trodde heller aldrig det skulle sluta göra ont, och framför allt trodde jag aldrig jag skulle få känna det jag gör nu.

Håll ut... det vänder!

Fear!

Mitt bröst känns som en utfläkt köttbit. Som om hjärtat är blottat utan minsta skydd, rädslan kryper i mig och alla de där vibrerande kärleksfibrerna sluter sig i skydd för de mörka känslor som har sitt fäste i gamla sår. Jag är rädd. Livrädd. För hur ska jag kunna vara något annat? Och hur förklarar man för någon som tycker det är konstigt att jag inte känner tillit? Hur förklarar man att det inte handlar om att jag inte vill... utan att det är rent självförsvar för att alla gånger jag litat på kärleken har det slutat med att jag fått mitt hjärta krossat i småbitar. Att den kärlek jag trott på visat sig vara en lögn, en illusion och en sanning bara för mig.

Mina sår är läkta men i stunder av ensamhet och längtan gör ärren sig brutalt påminda och tankar förvrider det som kanske är sanning till något helt annat än det.

Jag känner mig så sårbar, så skör och jag har lagt mitt hjärta i handen på någon och jag kan bara hoppas att det blir ömt omhändertaget. Men när min magkänsla börjar göra sig påmind vet jag inte längre om det är spöken från förr eller om det är varningstecken. Och kanske det slutar med att min brist på tillit slutar med att jag mister det jag så gärna vill ha.

Vill så gärna tro, vill så gärna slippa rädslan och jag försöker... tro mig... jag försöker lita på när han säger att jag inte ska vara rädd.

Men jag är rädd.... livrädd!

Om att inte finna orden och att bli ny!

Hur förklarar man den där känslan som sliter så hårt i mitt bröst? Den där känslan som kan sitta i från tidig morgon till sen kväll. Den kan framkalla tårar när den är som intensivast. Hur förklara man den?

Hur förklara man den där känslan som finns i min kropp? Den där som följer varje liten ven, varje liten åder fylld med blod. Den följer strömmen och fyller hela mig, från bröstet ner mellan mina ben och tillbaka igen.

Och om jag inte kan förklara, hur kan jag då stilla dess framfart? Jag låter min hand söka sig in i mina heta våta skrymslen och försöker lura den därifrån men känslan är mig övermäktig.

Jag blundar och föreställer mig en famn. Starka armar som håller mig hårt och då, där någonstans i den där famnen kan jag känna en uns av ro. Men det måste vara starka armar som håller hårt, pressar mig mot ett varmt bröst, där jag kan få lägga mitt huvud och lyssna på lugnande hjärtslag.

Jag blundar och föreställer mig händer, starka händer som smeker min rygg, sakta, mjukt. Men jag behöver den där hårdheten och i min tanke låter jag händerna röra sig uppåt min nacke och en hand tar tag om mitt hår, lindar in det mellan grova fingrar och greppet får mitt huvud att böjas bakåt och ett par läppar söker min hals. Blottade tänder river det känsliga skinnet, ömsom en lekande tunga som rör sig ner mellan mina bröst.

I den förnimmelsen kan den där känslan få ro. Men så fort jag öppnar ögonen igen är den tillbaka. Krampande,viner som kalla vindar i mitt bröst. En längtan så stark. En saknad utan slut. Och jag vill gå sönder. Vill falla i bitar och du ska få plocka upp mig och sätta de små skärvorna på plats. Bit för bit skapar du mig på nytt och en ny kropp formas och av dina händer blir jag den jag egentligen vill vara.

Din...

Kärlek!

Orden fanns cirkulerande i mitt huvud långt innan de formades i min mun. Långt innan han såg mig in i ögonen och sa det så klart och tydligt och jag tror mitt hjärta brast lite för det fylldes av så mycket kärlek. För man gör sig så sårbar när man en gång yttrat de där orden. Så jag ville hålla de för mig själv. Cirkulerandes i mitt huvud. Därför var det en sån skön lättnad att äntligen få säga de högt. Och nu känns det som jag inte kan sluta att säga de till honom. Men jag gör det försiktigt. Vill inte slita ut de vackra orden. De ska vara länge.

Och det är en sån underbar känsla. Att få höra honom säga de till mig, skriva de i text. Och känna att de är sanna och kommer från hans hjärta. För jag hade ju nästan slutat att tro. Skulle någon kunna känna så för mig? Skulle det någonsin kunna hända för det kändes som jag aldrig skulle få uppleva det igen. Och när det äntligen händer är det med sådan kraft att det nästan slår omkull mig. Vänder upp och ner på mitt inre, får mig att sväva högt i det blå och jag vill aldrig komma ner igen.

Hur ska jag kunna förklara? Hur ska jag kunna sätta ord på det han får mig att känna? Att hans blotta närvaror gör mig svag och matt. Att jag tycker han är det vackraste jag sett och jag kan inte få nog av hans doft, hans kropp och det han gör med mig. Hur ska jag kunna förklara att det här är det underbaraste jag upplevt på så väldigt väldigt länge. Jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar denna underbara man och att han gör mig till världens lyckligaste kvinna.

Jag var bara tvungen att få ur mig det...

Ömma muskler och värkande hjärta!

Han är snäll och tar hand om mig när han kommer hem. Ger min fortfarande ömma nacke och rygg massage. Kramar mig, pussar på mig och tar mig till sjunde himlen och tillbaka igen. Och jag funderar på om det verkligen kan vara så här mysigt med någon? Han säger det hela tiden... visst har vi det mysigt. Jag svarar ja men i mitt huvud är jag redan någon annanstans.

För det blir väl så. När man träffar någon man tycker om, någon man vill vara nära hela tiden men våra stunder räcker liksom inte till. Och det känns i hela kroppen. Det börja kännas i mitt hjärta. För även om känslorna är de rätta, våra kroppar är som två pusselbitar och vi hela tiden finns i varandras tankar... så finns det något annat bortom det. Men det känns oändligt långt borta och hur mycket jag än sträcker mig efter det så går det inte att nå. Och det känns... i hjärtat!

Den kärlek jag känner vill leva fritt, växa och få gro. Inte vara hämmad och stängas in mellan fyra väggar. Den kärlek jag känner vill jag skrika ut till hela världen, stolt visa upp den och få andra att avundsjukt se på. Så som jag så länge avundsjukt sett på andras kärlek.

Men jag sväljer. Är tyst. Blundar och försöker stanna i nuet. Stanna i hans varma famn. Och när han har gått stannar jag kvar bland hans saker. För doften. För att få vara honom nära, känna honom nära för jag vet att så fort vi är ifrån varandra saknar jag honom igen...

Om att leka kärlek!

När vi är tillsammans kan jag ibland låtsas att han är min pojkvän. Bara för att få känna den där sköna känslan. Jag leker den perfekta flickvännen och ger honom massage när han tittar på fotboll. Och han är snäll och masserar mina fötter med olja för att han vet att det är det bästa jag vet. Och så somnar vi nära varandra men ändå med lagom avstånd. Så där som man gör när man är pojkvän och flickvän.

Vi kallar varandra älskling och älsklingen när vi skriver till varandra och jag vet inte hur mycket på riktigt det är. Som om vi liksom leker kärlek. Och jag smakar på orden i min mun utan att uttala de högt. Försöker hitta bilder av framtiden för att se hur det skulle kännas och jag känner ett lugn. Ett lugn över att inget skrämmer mig även om jag vet att det är en snårig väg vi gett oss in på.

Men om framtiden vet jag ingenting så jag tar den där bilden och stoppar tillbaka den tills den möjligtvis blir verklighet. Tills dess fortsätter vi att leka kärlek.

Om de där stora orden!

Jag försöker förklara för honom. I ett sms. Trevande, försiktigt och med rädsla att han ska missförstå, kanske bli rädd. För det är ju så det brukar vara när känslor kommer på tal...

Jag - Du vet när man tycker om någon sådär mycket, så det liksom inte räcker med att man säger jag tycker om dig... men att det är för tidigt att säga de där tre orden. Förstår du vad jag menar?

Han - Aa...

Jag - När det liksom är lite så där mitt i mellan...

Han - Okej...

Jag - ... då brukar jag säga I love you!

För hur ska man annars förklara? När jag tycker om dig känns för futtigt. I de stunderna när hjärtat liksom brinner i bröstet, när känslorna löper amok inne i kroppen och det enda man vill är att bli uppslukad av den andra personen. Vill bli ett, vara nära och det känns som att vara nära inte är nära nog. Vad säger man? Vad är okej? Och framför allt hur vet man vad det är man känner?

Jag vet när det är allvar för mig. Jag vet hur det känns när någon berört mig på riktigt men jag vet aldrig när det är okej att visa det. Eller hur jag ska visa det. För det är länge sen nu. Länge sen jag hade så starka känslor för någon.

För över ett år sen var det någon som sa jag älskar dig till mig. Det gjorde han efter att vi träffats i två veckor. Jag blev förvånad för jag tyckte det var tidigt och jag har många gånger med facit i hand frågat mig om han verkligen älskade mig. Men jag kan aldrig tala om för någon annan när det är okej att känna de känslorna. För jag vet att jag själv kan fyllas av den känslan ganska fort när jag väl möter någon som berör mig på det där speciella sättet. Jag vet också att det finns de som aldrig skulle säga de orden så tidigt och alla har nog väldigt olika referenser om när man väljer att uttala dessa tre så starka ord.

Jag säger inte de orden lättvindigt. Inget jag ser lätt på utan när jag väl väljer att säga de ska det verkligen kännas i mitt hjärta, det ska kännas speciellt när jag väl säger de. Men jag är inte heller den som har svårt för att känna den starka känslan, men det är först när det verkligen är någon som berör mig på det där speciella sättet. Och det var väldigt länge sen.

Han gjorde det. Han som sa att han älskade mig men som sen krossade mitt hjärta. Och jag har inte träffat någon efter honom som fått mig att känna det där speciella. Sjuksköterskan väckte mitt hjärta till liv igen. Jag förstod att han var speciell för mig och hade han inte lämnat mig så fort som han gjorde så hade jag med all säkerhet velat ge honom mitt hjärta. Nu blev det inte så. Därför känns det lite speciellt just nu. För någon har verkligen berört mitt hjärta. Och det har jag också talat om för honom.

Därför säger jag...

I love you!

Frozen!

Äntligen får jag styra bilen söderut igen. En lättnad känns i min kropp att det inte längre kommer vara timmar i bilen utan en resa på mindre än en timme. Och det är ett vackert väder som följer mig längs vägen. Gnistande små flingor som anfaller i hög fart och det är ett fruset landskap som smeks av solens strålar. Ser liksom oskuldsfullt rent ut. Men det är bara någonstans i periferin jag ser allt det där för jag är egentligen någon annanstans. Outtalade ord som cirkulera i mitt huvud och desto mer jag hör de i mitt inre desto mer förstår jag att de är sanna. Likt ett mantra ekar de om och om igen. Frågan är om jag någonsin kommer att få uttala de.

Och så får jag äntligen känna doften av honom igen. Frustrerande timmar är äntligen slut men frågan är om frustrationen blir något mindre av att få vara honom nära. Det skapar ett begär, ett slags beroende i min kropp som skrämmer mig lite. Han gör mig fullkomligt galen och det enda som tycks hjälpa är när han håller hårt om min kropp och kysser mina läppar. Och det får mig bara att vilja ha ännu mer. Av honom. Och jag funderar... är det så det ska kännas? Är det då det är på riktigt?

Det är nog därför vemodet sköljer över mig när jag säger hej då. Det är nog också därför det tränger sig fram en tår när jag stängt dörren efter mig. För jag vet... det är ju liksom inte på riktigt. Och jag blir plågsamt medveten om det en dag som denna. När man kommer på sig själv att så gärna vilja göra de där sakerna man gör när det är på riktigt. Och så känner jag mig dum för att jag i min enfald sett fram emot det där men det liksom inte riktigt blir så. Då blir jag ledsen. Och så känner jag mig dum för att jag blir ledsen. En patetisk ond cirkel och jag hatar att behöva känna mig dum och patetisk.

Men jag är väl en stor flicka och har man gett sig in i leken...

Andas in, andas ut...

...och vet inte riktigt mer vad jag ska göra, eller vad jag ska skriva. För det finns egentligen mycket att skriva... eller ingenting.  Det är mer än fråga om vad jag ska tillåta mig att skriva... eller hur mycket jag ska låta komma ut. För det är så svårt och egentligen så skört och ibland alla härliga känslor vilar en rädsla.

Jag drömde om vargar härom natten. Som jagade mig. Och jag lyckades stänga in mig i ett hus men såg för sent att jag glömt ett fönster öppet där en av de där blodtörstiga vargarna tog sig in. Sen vaknade jag. Vet inte om drömmen har med mitt tillstånd att göra? Den där rädslan.

Det är så sorgligt. Att läsa om de kärlekshistorier jag följt på nära håll. Ett ensamt hjärta och Tärningen och Farihan och det gör mig så ledsen. Och jag tappar tron lite. För varför kan det aldrig bara vara enkelt? Varför kan inte kärleken bara få vara så där sprudlande och vacker utan problem? Och jag tänker... vad är det för mening? Om det ändå alltid slutar med olycka. Och jag vill inte vara bitter och cynisk för jag längtar ju efter att få vara älskad och ge all min kärlek till den personen. Men varför kan det aldrig bara få vara enkelt?

Och jag väljer än en gång att välja en annan väg än den enkla. Det verkar vara min lott och därför är jag rädd. Det är därför mitt hjärta just nu sitter i fosterställning och håller upp händerna som skydd. Men jag glömmer liksom bort det för en stund. När jag får somna med en varm kropp tätt intill, när mjuka händer smeker min kropp och läppar kysser min nacke. Och jag vacklar mellan att strunta i förnuft och njuta av stunden och att vara realist och ifrågasätta om det här bara är ännu en historia som kommer sluta med att jag blir sårad.

Om att längta bort!

Jag ler, hälsar artigt och är så där social som sig bör på en fest med massa människor man aldrig träffat men måste umgås med en hel kväll. Alla är trevliga men ack så unga och jag umgås mest med godis och chipsskålen uppkrupen i soffan medan alla andra skrattar åt varandras gemensamma historier. Men jag är inte riktigt närvarande känner jag. Håller mest koll på mobilens display och ler fånigt när den piper till. Det enda som kan få mig att lämna min lilla bubbla är när Danny dyker upp på tv-rutan i Melodifestivalen. Den killen är nog den enda kändis jag är lite småkär i och som får mitt hjärta att slå lite extra. Så de minuterna njuter jag av hans vackra uppenbarelse men sen är jag tillbaka i min lilla bubbla igen.

Jag kan inte riktigt vara där och längtar hela tiden bort någon annanstans så till slut inser jag att jag inte är något trevligt sällskap och ger upp. Åker hem helt enkelt.

Och jag tänker, känner och liksom analyserar vad det är som håller på att hända. Jag är glad och befinner mig i ett slags mystillstånd men samtidigt som fjärilar och bin surrar runt inne i mitt bröst känner jag hur hjärtat liksom kryper ihop lite i fosterställning. Håller upp händerna som skydd och murar börja lägga en stadig grund runtomkring, redo för strid. För även om det var fruktansvärt länge sedan någon sa "jag längtar efter dig" eller att någon frågar mig "vart ska jag göra av alla mina känslor" så vågar jag inte glädjas över eller riktigt tro att NU är det på riktigt. Vågar inte släppa in den där glädjen av att någon faktiskt känner något för mig för jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt och jag vet också att gränsen mellan att vara sådär pirrigt lycklig och förkrossat olycklig är hårfin. De tillstånden ligger så fruktansvärt nära varandra och jag är fortfarande smärtsamt medveten om hur ont det kan göra. Jag har ju i stort sett haft ont i hjärtat över olika män i över två års tid. Varför skulle detta vara annorlunda?

Men samtidigt vill jag inte neka mig den känslan. Vill inte neka mig själv att få känna mig omtyckt, efterlängtad och saknad. Jag vill så gärna leva i nuet och bara dras med av det där härliga. Så jag försöker. Ta dagen som den kommer. En i taget. Njuta av stunden och se vart det leder. Kanske det tar slut innan det ens har börjat. Kanske det var en lek och bara inbillning. Men låt så vara. Jag håller mitt hjärta lite på avstånd ett tag och låter sinnena njuta istället. Suger åt mig av allt det där fina.

Det kanske tar slut när som helst så jag njuter nu!

Se först, läs sen...

...eller i vilken ordning du vill. Jag är äntligen hemma igen efter fyra allt för långa timmar i bilen, efter allt för sena kundbesök ute någonstans i ingenmansland. Ingen lunch. En Mazarin och kaffe hos en kund och ett Ballerinakex och kaffe hos nästa. Och med mig hem fick jag stackars 1500 kr men bättre än de andra av mina kollegor som kammat noll i dag. Så jag klagar inte. Men jag är trött på den vägen nu. Trött på att två gånger i veckan färdas fram och tillbaka genom ett snötäckt lanskap som visserligen är vackert att se på, men som till slut bara passerar förbi i periferin för jag i mina tankar är någon annanstans.

Idag har mina tankar hela tiden varit hos honom med det röda skägget, de blå ögonen och som är den enda som aldrig någonsin har gjort mig illa. Nej det är ingen ny jag träffat. Det är någon jag träffade för över 10 år sen. Men det tynger mitt hjärta så mycket och just nu har det kommit upp till ytan igen. Kanske jag berättar om honom någon gång. Han finns nämnd här tidigare och ja... han återkommer fortfarande i mina drömmar. Mer orkar jag inte nämna det nu.

Nu ska jag bara landa här hemma. Men det är bara en mellanlandning. I morgon åker jag söderut med jobbet på kick off. Kan säkert bli trevligt fast just nu orkar jag inte ens tänka på party.

Hoppas ni har en trevlig tisdag!

Om att sörja klart!

Jag tassar försiktigt in. Lite lätt på tå. Stannar till en stund, ser mig omkring och ser allt det välbekanta men plötsligt kan jag se det med andra ögon. Nya ögon fast ändå som det var allra första gången jag hittade dit. För länge sen. Innan allt det där. Det som var vackert men som sen bara gjorde ont. Innan kärleken. Innan sorgen. Då allt var nytt och spännande. Som då fast ändå inte.

Jag har prövat förut. Gläntat på dörren men fått backa igen när känslorna vält upp inom mig och gjort allt för ont. Tiden har inte varit inne. Och jag har prövat igen efter en tid men hjärtat har sagt ifrån genom att protestera och skrika av smärta. Tills nu.

Och jag kan stanna kvar. Och njuta av de där vackra orden igen. För det har de alltid varit även om de inte har tillhört mig. Det gör inte ont längre. Inte alls och det gör mig glad. Lättad. Och att kunna vistas där inne bland de där orden utan att det gör ont betyder att det är över. Jag har sörjt klart.

Det tog tid. Allt för lång tid men det är väl så med något som fastnat i hjärtat. Man kan inte skynda på för hjärtat har sin egen väg.

Och jag vill liksom befästa det på nåt sätt så jag sänder iväg några ord. Men jag tror inte han förstår. Det gör inget. Jag vet. Mitt hjärta vet. Och det räcker!

Skenförälskad!

Kan man vara det? Som när man är skengravid. Kroppen beter sig som om den vore förälskad men du själv är helt övertygad om att så inte är fallet. Men ändå gör det ont. Sårade känslor, svartsjuka som sprider sig likt granatsplitter i min kropp och frustrationen över att inte kunna och inte våga sätta ord på mina känslor gör att missförstånd är oundvikligt. Vilket gör att allt bli ännu värre. Och det gör än mer ont.

Glädjen över att ha fått känna sig speciell, utvald, omtyckt och att ha fått vara någon nära igen byts ut mot osäkerhet. Sorg över det som inte blev och känslan av att aldrig duga eller vara bra nog kryper under mitt skinn och förpestar de finaste av minnen. Var allt en lek? Ett spel? Och min sanning är inte längre verklighetens utan något jag skapar själv i mitt huvud för jag är vad jag tror vi kan kalla för skenförälskad och lider av ett krossat hjärta som egentligen inte finns. För det kanske blir så när huvudet vill men inte hjärtat, och det gör också ont.

Nu är allt på sin rätta plats igen. Och jag är tacksam för det för där jag inte fick det jag så starkt längtar efter och så gärna vill ha så fick jag en underbar vän istället. Och vänner finns ofta kvar hela livet men sällan varar kärleken samma tid. Så istället för sorg försöker jag känna glädje. Och jag är glad att få ha någon så underbar vid min sida.

Lova att alltid stanna där fina underbara M!

Ren i hjärtat!

Det var ett tag sen jag kände så. Ja som jag gör just nu. Sådär ren i hjärtat. Kan bäst förklara det så. Det sitter liksom ingen speciell där och spelar kärlekssånger just nu och det senaste året har det suttit någon där nästan hela tiden och spelat. Men mest sorgliga kärlekssånger. Nu är det nästan helt tyst. Någon som viskar till mig ibland men rösten blir svagare och svagare. Så jag känner mig ren på något sätt. Ren i hjärtat!

Det kan bara innebära att det finns plats för någon annan som vill sjunga kärlekssånger för mig snart. Bara den där viskande rösten blir helt tyst. Fast kanske det är så, att det alltid kommer att finnas lite viskande röster där inne i hjärtat och kanske ska vi låta det vara så.

Vi säger det. Lite viskande röster är nog ingen fara. Så länge hjärtat känns rent!

Pussel!

Det blev ingen fotografering. Jag struntade i det i sista minuten. Och jag känner mig nöjd och trygg med det beslutet. Och det kommer inte att bli något samarbete med någon ytlig stockholmssajt för mig och min hemliga erotiska blogg. Det beslutet tog jag idag efter kloka och värmande ord från någon som fick mig att förstå att det där är inget jag behöver. Någon som fick mig att förstå att den bekräftelsen det skulle ge mig inte är det som kan fylla mitt tomrum och den bekräftelsen jag skriker efter. Bara destruktivt. Så jag åkte aldrig till Bingos studio så jag fick aldrig reda på om det var han eller någon annan som skulle fota och jag bryr mig inte heller. För det är inte viktigt längre. Jag är viktigare!

Och den där fina personen jag träffade igår som stod med maten klar och tog hand om mina fötter som jag så länge längtat efter fick mig att inse att jag är nog inte riktigt redo ännu. Redo för att öppna mitt hjärta för någon eller redo för att släppa någon riktigt nära. Jag förstod det när tårarna kom när de inte borde komma. När känslorna överföll mig och slet i mitt bröst. Då fanns han där. Höll om mig. Strök mitt hår och värmde mig med sina kloka ord. Och han sa något jag kommer bära med mig...

Du måste bli hel först. För en trasig pusselbit och en hel pusselbit passar inte ihop. De går inte att foga samman. Det blir inget vackert mönster av det. Först när du är hel kan du hitta den där andra pusselbiten och fogas samman.

Och det gör lite ont i mitt hjärta att jag träffar en sån fin människa, en sån underbar man, som kan se mig, se in i mig och sätta ord på de där känslorna jag känner men inte kunna släppa in honom. För jag är som han säger inte riktigt hel just nu.

Så årets första dagar börjar med ett möte som kommer att betyda mycket för mig. Ett möte som får mig att tro på att det finns fina män där ute. Män med djup, känslor och underbar klokhet. Män som vill träffa mig med ärliga avsikter. Män som vill träffa mig för att jag är jag och vill komma innanför mitt huvud och inte bara innanför mina trosor. Jag önskar bara jag var mer redo och mer hel. Men det kommer. Jag jobbar ju varje dag för det. Och det här är ju bara första dagarna på det här året och jag lovade ju mig själv att ta hand bättre om mig själv. Bli bra på att bara vara jag.

Tack snälla fina du. Tack snälla för att du fanns där, för att du förstår och för att du ser mig för den jag är! Tack snälla!

Tre i mitt hjärta!

Inte nog med att julen är en av de där högtiderna då man blir mer påmind än någonsin om att man är singel utan det är även då det känns som mest när julhälsningar som man så gärna vill ha uteblir. Det blir så mycket mer påtagligt de där dagarna att människor man haft nära inte längre finns där. Och man påminns om att de inte tänker på dig som du tänker på de. För annars hade de väl skickat en tanke. Och det gör lite ont i hjärtetrakten när mobilen stirrar retfullt och knäpptyst på dig från sin plats på TV-bordet där den ligger nära för att du snabbt ska komma åt att skicka ett svar. Ett svar du inte behöver skicka för det kommer ingen hälsning.

Det är speciellt tre personer jag saknar hälsningar från extra mycket. En vän som funnits i min närhet ganska länge nu men som helt plötsligt valde att vända mig ryggen. En vän som en gång var någon jag älskade väldigt mycket och som har kommit att betyda väldigt mycket för mig och jag i min enfald trodde det var ömsesidigt men jag förstår nu att det nog inte var så. För annars vänder man inte ryggen till när den vännen har det lite svårt och kanske har svårt att ta till sig kloka råd och välmenade ord. Men jag saknar den personen ändå väldigt mycket. För den personen har alltid en plats i mitt hjärta. Och jag skickade en julhälsning men fick inget svar.

Den andra personen är han som krossade mitt hjärta och gjorde förra julen till en enda katastrof av frustrerade känslor och saknad. Han som sa att han älskade mig men ändå lämnade mig ensam kvar med alla känslor och frågor utan svar. Jag skickade honom också en julhälsning och han svarade och vi skrev att vi båda var glada över att denna julen inte var som den förra året.

Och så givetvis han som fortfarande har en plats i mitt hjärta. Den underbara sjuksköterskan som fick komma mig nära och som fick mig att tro på att jag kan känna värme i hjärtat igen men som själv inte var redo för att släppa in någon i sitt eget. Honom har jag kunnat släppa mitt hårda grepp om men dagar som de här så kommer såklart en liten bit saknad tillbaka. Och när jag i tristess går igenom min mobils alla gamla sms och hittar några av de första han skickade till mig kan jag inte låta bli att skicka ett god jul till honom och jag får svar. Ett artigt svar. Ett sånt där man helst är utan. Ett sånt där svar som mest får det att hugga till i hjärtat och som gör att man direkt ångra sin svaghet och dumhet.

Den enda som är tyst är min vän som jag fortfarande tänker på och saknar!