Repeat!

Som en gammal gramofonskiva som hakat upp sig eller en låt som står på repeat men det är väl så det är. Livet. Det går liksom runt, runt, runt.

Två möten klara, kaffe med kollegan med hockeyfrillan och några samtal till som måste ringas sen är denna dagen också snart slut. En liten runda på stan tänkte jag hinna med. Shopping kan få det sämsta humör på topp igen.

Bio?? Näää.... det verkar inte så! Som min mormor brukade säga...

"När tiggaren är mätt så går han"

Hotellhunden...

...är mitt sällskap och det känns som den här sängen varit mitt hem idag. Jobbat, ätit, vilat, surfat och kollat tv, allt i den här sängen, hela dagen.

Det blev ingen bio. Är jag förvånad? Har jag hört något om det blir i morgon istället eller varför det inte blev i kväll? Nej. Är jag förvånad? Orkar jag ens bry mig. Men han har säkert snöat inne, tappat sin mobil i en snödriva eller kanske blivit kidnappad av en snögubbe. Jaa men så är det ju såklart!

Jag är kaffe och chokladsugen men försöker stå emot. Är jag duktig då eller?

Känns som den här dagen går till historien som den mest meningslösa ever!

Not alone!

Tänk så skönt det kan vara att inte behöva sova själv. Att få ha någon brevid, en varm kropp, en arm runt midjan, ett bröst att få lägga kinden mot och höra någon annans andetag. Tänk att närhet är så viktigt och jag suger åt mig av de stunderna jag får det. Att få sova sked borde vara varje människas rättighet.

Jag gillar den där J. Han är rolig och får mig att skratta. Det är bra. Jag behöver få skratta. Trivs i hans sällskap men det gjorde jag ju redan första gången vi sågs i somras. Varför han vill träffa mig har jag inte en aning om. Kanske han gillar mitt sällskap också. Tänker inte ens analysera det. Vi ska gå på bio i alla fall. Jag håller distans med tanke på hur det slutade sist.

Loggade in på facebook en snabbis igår. Sjuksköterskan var på chatten och frågade hur mitt hjärta mår. Jag vet inte riktigt vad han syftade på men jag svarade att jag försöker att inte prata med hjärtat så mycket men att det nog är okej. Varför undrar han? Han vet ju att jag saknar honom. För det borde han ju förstå. Jag släppte ju honom nära.


PÅ tal om alla känslor och tankar, jag funderar och grubblar på det här med min blogg, min öppenhet och hur sårbar jag gör mig själv genom att en del av de berörda läser. Ibland vill jag låsa bloggen, ibland vill jag skaffa en ny och vara helt anonym. Ibland vill jag byta till annan plattform så jag kan låsa vissa inlägg. För jag känner mig hämmad här. Ibland frångår jag det.... som nyss när jag trots att jag vet att han läser skriver som jag gör. Önskar jag kunde slippa tänka på det. Vara ännu mer öppen. Men hur?

Jag älskar den här bloggen. Jag har svårt att skiljas från den. Jag önskar jag kunde låsa visa inlägg här men den funktionen finns inte och då måste jag byta och just det gör mig frustrerad. Så då funderar jag på att öppna en ny anonym blogg här på blogger men sen tänker jag på alla er läsare som faktiskt är runt 400 som stadigt följer mig mer eller mindre. Jag vill ju inte lämna er. Vad vore min blogg utan er.

Kan helt enkelt inte bestämma mig för hur jag ska göra. Jag får seperationsångest bara jag tänker på att lämna min Pettiwomanblogg.

Incheckad...

...och klar för dagen med jobb, kvällsmat med kollegan P, kvällspromenad och myskläderna är på.

Nu väntar jag på besök. J kommer och hälsar på en stund. Kanske jag får en arm att sova på i natt.

Gläfs, gläfs, gläfs!

Jag är glad att jag inte lämnade Jocko hemma hos familjen som jag först funderade på för jag hade aldrig fått den där morgonpromenaden idag annars. Den som jag så väl behöver för att piggna till.

Det där vemodet sitter kvar i bröstet som infann sig igår men så får jag ett sms från honom som tyckte om mina fötter. Han den där J som jag tagit upp kontakten med igen. Han som jag ska gå på bio med i veckan. Han frågar om vi ska ses en stund på vägen när jag åker till Uppsala och ta en Statoilkaffe och jag börja vifta på svansen och gläfsa som en jävla hundvalp över att någon hör av sig och vill träffa mig. Nu gillar jag ju hans sällskap men önskar att jag inte var så sällskapstörstande att varje liten invit får mig att hoppa högt av glädje. Jag känner mig patetisk. Fånig.

Kaffet är uppdrucket och jag måste börja göra mig klar för ännu en vecka på annan ort. Packa väskan för ännu en vecka på hotell. Men det är okej. Jag gillar ju de där hotellnätterna och i veckan har jag ju en bio att se fram emot.

Att sen tankarna befinner sig någon annanstans.... hos någon annan.... ja det får jag helt enkelt bara ignorera!

Regn, regn, regn...

...precis som det ska vara den här årstiden. Och mörkt. Gud så mörkt det blev helt plötsligt och dagarna känns som de inte riktigt räcker till för den slutar liksom innan den ens har börjat. Och jag som har bestämt att det här inte ska bli någon jag-dricker-caffelatte-och-har-min-rosa-tröja-på-mig-blogg blir lite frustrerad när det verkar som om min dags innehåll inte är mer än så, ja förutom den rosa tröjan då. En sån där dag då känslorna är mest neutrala och jobbet bara flyter på med möten och en kaffe med mina vänner blir dagens höjdpunkt. Jag har fixat mina naglar också som blev jättefina så i brist på annat häpnadsväckande bjuder jag på den informationen.

Fast... när jag tänker efter har mina tankar gått åt lite olika håll idag. Främst till honom jag fick några härliga möten med efter incidenten med min uppsvullna läpp för jag blir inte klok på varför man inte ens kan vara så rak och svara på ett mail man får. Men han har väl inte tagit upp huvudet från sanden ännu. Och när jag var ute på kvällspromenaden blev jag plågsamt påmind om regn, röda gummistövlar och ett gammalt träd. Allt det där jag upplevde för ett år sen och plötsligt kände jag en sån stor saknad. Men inte den där saknaden som tidigare fyllde mitt hjärta med sorg utan mer en saknad efter någon slags vänskaplig närhet. Jag vet inte, kanske vi kan mötas som vänner någon gång igen.

Och så J som dök upp som gubben i lådan igen och bjöd på lunch. Vi hörs av en del, skickar lite sms och kommer troligtvis gå på bio nästa vecka. Jag gillar honom. Det gjorde jag ju som sagt redan i somras men sen blev det som det blev och jag kommer hålla mig på behörigt avstånd.

Ja lite sånt har jag tänkt på idag!

Ett återseende!

Blev förvånad när den här killen hörde av sig och ville ses på en lunch. Han hittade mig igen på dejtingsidan jag i ett svagt ögonblick loggade in på. Jag vet uppriktigt inte varför han ville träffa mig med tanke på hur vår korta historia slutade. Men jag sa ja i alla fall och jag lovade honom att inte vara dryg. Förstår inte vad han menade med det. Skulle jaaaaag vara dryg för att han dissade mig???

Ja så vi lunchade ihop idag och ja... vad ska jag säga. Jag gillade ju honom redan då och han var väl lika snygg och trevlig denna gången. Men jag bad honom vara försiktig när han började skicka komplimanger efter vi skiljts åt. Blir inte klok på män. Men de tycker ju samma sak om oss kvinnor så det kan ju kvitta.

Nu har jag lämnat in bilen på tvätt och det som skulle ta fyra timmar för det var många före flirtade jag ner till två timmar. Sitter i lobbyn på hotellet och ska jobba lite men jag är seg som tuggumi. Jocko ligger på golvet och glor uttråkat på mig. Ja jag förstår honom, jag är döööötråkig!

Snart ska jag bege mig hem till Jens i alla fall. Undrar ifall jag kan flirta till mig en sån där god äppelkaka han gjorde sist?

Fick svar nu!

Och som jag trodde var det något som gjorde att han inte ville träffas.

Hans sms...

"Så här, jag känner att jag inte kommer att utveckla de känslor som jag vill känna. Jag måste känna 100 annars blir det bara halvdant. Har gärna kontakt med dig ändå om du vill som vän"

Nej, jag har mina vänner och trots att jag inte har hunnit få några starkare känslor för honom så gör det ändå ont och tårarna rinner och det är nog inte direkt för honom utan för att det ALLTID blir så här. Kan ingen tycka om mig? Kan ingen få de där känslorna för mig?

Just nu känns det som jag kommer få fortsätta leva själv med sviterna kvar efter mitt krossade hjärta och bara nöja mig med små äventyr men killar som bara vill leka för stunden.

Jag är tydligen oälskbar...

Jag ger upp...

...eller så är det helt enkelt så att han är sjuk men något säger mig att det är något annat. Först svarar han inte när jag ringer sen skickar han ett sms där han skriver att vi får höras i veckan för han är helt slut och mår blä och orkar ingenting.

Okej... vi har hörts varje dag men nu ska vi höras i veckan och nu står jag här och vet inte hur jag ska göra för jag skulle sova hos honom och i morgon skulle han köra mig till Gävle och stanna kvar. Min magkänsla säger mig att det är något och den brukar aldrig har fel. Folk kan undanhålla saker eller ljuga mig rakt i ansiktet sen visar det sig likförbannat att jag hade rätt. Ibland önskar jag att min intuition inte var så stark för ibland vill jag inte veta. Och just nu har jag en sån känsla och det kommer visa sig om jag hade rätt.

Jag skiter snart i det här för det slutar alltid likadant när jag involvera mig i någon. Alla försvinner och jag är trött på att hela tiden behöva ställa mig frågan vad fan det är för fel på mig. Trött på att hoppas, trött på att först bli indragen i något som man kanske hoppas ska bli något och sen slutar det ändå med tystnad eller massa ursäkter. Jag orkar fan inte bli besviken mer.

Nu sitter jag inträngd i en Audicabbe där baksätet är så litet så min röv knappt få plats och Jocko ligger på golvet och chippar efter andan stackaren och så här ska vi sitta fram till Stockholm och vi lämnade precis Ölansbron. Hur det blir med mig när jag kommer fram till Stockholm det vet jag inte ännu. Antingen åker jag redan i kväll men det kommer bli sent eller så tar jag fram något gammalt ess ur rockärmen.

Trött och nyduchad...

...och har troligtvis fått bort all sanden som krupit in i alla skrymsle och vrår i kroppen och jag försöker släppa klumpen i magen som sitter envist kvar efter den där informationen jag fått som jag önskar jag sluppit men idag är den mer envis än innan.

Och som vanligt finns det bara ett bot. Fokusering på något annat... nej.... någon annan och jag kommer på att han inte ens fått något namn här på bloggen ännu trots att han faktiskt tar upp en del av mina tankar. Det kanske är omedvetet att jag inte vill namnge en kille till eftersom alla mina träffar bara finns kvar som etiketter på bloggen och inget mer. Men jag ger honom ett namn ändå. Vi har ju trots allt träffats två gånger och är det inte så att han fortfarande är sjuk i morgon så kommer vi troligtvis tillbringa natten ihop. DET hoppas jag kan få mig att glömma och slippa klumpen i magen.

Klandra mig gärna...

I vilket fall. Hans namn blir J.

Morgonfötter!

Jag skickar iväg en bild till honom på mina fötter för han älskar mina fötter och för mig kan det inte bli bättre som älskar att få fötterna ompysslade. Och krävs det inte mer än en bild på mina fötter för att få igång honom gör jag honom gärna till viljes.

Vi hörs av varje dag och det känns som om något finns där som skulle gå att bygga på men vi skyndar långsamt och jag tar det med små små babysteg och låter ingenting få hasta iväg.

På söndag åker jag till Stockholm och kommer att stanna en natt hos honom. Vi har träffats två gånger men inte sovit ihop så på söndag blir första gången.

Han är fin, men jag låter det ta tid för jag vet att jag behöver den tiden. Och med tanke på att mitt hjärta och jag inte riktigt är överens om vem som ska få bo där inne så är det lite att jobba med. Hjärtat och jag behöver konferera lite till.

Men det känns underbart att det finns någon som tänker på mig och vill träffa mig. Vad det sen leder till har jag ingen aning om.

Och som gubben i lådan dök han upp igen. Konstigt man blir förvirrad över dessa män!

Möte!

Vi hann inte träffas till lunch utan det blev en sen fika istället och det kändes lika avslappnat och naturligt denna gången också när vi träffades. Han är fin den där killen och gör såna där saker som man liksom gillar lite extra, som när jag gick på toaletten på cafét och han stod kvar i kassan och fixade vår fika och jag får ett sms inne på toaletten från honom där det står:

"Mmm så fina ben du har... bland annat. Kaffet kallnar"

Såna där små saker som i alla fall får mig att smälta. Vi fikade klart och gick sen en runda i gallerian vi var på och han tar min hand och smeker min rygg och det känns bara så där naturligt och när han följer mig ner i parkeringshuset pussas vi hej då och det känns riktigt mysigt.

Innan jag lämnar Stockholm hinner jag med en spontanträff till med en kille jag haft kontakt med i vad vi kommer fram till efter vilda diskussioner någonstans mellan två och fyra år beroende på hur man ser det. Vi har aldrig träffats innan men nu när jag var i Stockholm slängde jag iväg ett sms och frågade om han hade tid för en spontanträff. Efter ett antal felkörningar och ett varv runt Lidingö hittar jag honom äntligen och jag ser hans blonda kallufs på långt håll. Han är precis lika fin i verkligheten som alla bilder jag sett under åren och det konstiga är att det känns som att vi har träffats hundra gånger innan efter alla samtal vi haft under åren.

Vi åker runt och letar efter ett ställe att få sola lite på och hittar en avskild plats vid vattnet och en undanskymd smal brygga som vi precis får plats på båda två när vi ligger jämte varandra och njuter av den varma solen. Vi pratar och myser och sen kör jag tillbaka honom där jag hämtade honom och börja min resa neråt söder.

Det blev ett kärt återseende och min lilla sockertopp höll på att pussa ihjäl mig av glädje när han såg mig. Så mysigt för jag har verkligen längtat efter honom den sista tiden.

Vi satt på altanen och åt gott grillat och drack vin och en nygammal vän Martin kom förbi och höll oss sällskap och underhöll oss med sitt trevliga sällskap. Tack vännen för det!

Vad som händer idag vet jag inte ännu. Njuter bara av att få vara hemma hos familjen igen!

En dag vid havet!

Han var snyggare i verkligheten och trots att jag inte gillar killar som rakar av sig håret kunde jag ändå tycka att han var riktigt attraktiv. Kanske för att jag tycker det är så snyggt med vita linnebyxor på en brun kille och hans skjorta matchade hans gröna fina ögon eller så var det för att han doftade så gott.

Ute vid havet låg vi på filten och pratade om vilka filmer vi gillar och vilken glass som är vår favorit och vi kom fram till att vi hade en hel del gemensamt. Han tyckte om min rumpa och jag tyckte om hans och min låg han och killade på med ett grässtrå.

Vi åt glass och gick en runda och höll varandra i handen och när vi blivit för varma för att ligga stilla på filten åkte vi iväg till ett fik och han bjöd på våfflor och kaffe och när kaffet var uppdrucket drog han mig intill sig och sa att han hoppades på att han fick träffa mig igen. Jag kisade mot solen och mm:ade bara och tänkte på att jag måste ha gjort något bra eftersom han vill träffa mig igen men vet inte om jag vill eftersom jag egentligen väntar på att få träffa han med det mörka tjocka håret som jag vill dra fingrarna igenom. Det här var ju bara en sån där spontangrej som man bara gör liksom utan förhoppningar.

Sen åkte vi hem till mig och myste lite i soffan och han älskar mina fötter och pussar och smeker de och masserade de med olja. Hans gröna ögon lyser och säger än en gång att det här måste vi göra om och jag bara ler.

Vi få se...